Svenska språket - Misshandlat eller under utveckling?

Skriver en liten passus från start, tråden handlar inte om tillfälliga felstavningar eller enstaka syftningsfel, ej heller om engelska ord uppblandat emellanåt. Den handlar om den - i mitt tycke - misshandel vårt språk går igenom i tidningar, TV, bland barn och ungdomar, på internet och den skrivna fysiska formen (ja, ni vet, penna och papper). Ja, jag är fullt medveten om dyslexi, har varit gift med en kvinna som är drabbad av det, och nej, det var inte därför förhållandet sprack. (:)) Men det är en term folk slänger sig med så fort någon kritiserar dem för deras skrivna språk, men denna tråd handlar inte om dyslexi, ej heller den så kallade vetenskapliga texten där bokstäverna är omkastade inne i orden och "man fattar ju".

1. Särskrivningar och sammansatta ord
Jag särskriver ibland, det händer, ibland stannar hjärnan upp och jag förbiser det helt. För en hel del andra verkar det vara helt tvärtom, det är systematisk särskrivning som det hela gäller. Påpekar man detta får man som svar "du fattar ju vad jag menar iallafall". Kanske, kanske inte, det kommer tillfällen där ord är otroligt viktiga för att undvika missförstånd, en text med särskrivningar kan vara av helt annan betydelse än med korrekt skrivna ord. Det handlar också om att vårt språk är uppbyggt av just sammansatta ord, det är inte unikt, men det är lite speciellt. Det är en sak att skriva och läsa ordet "full makt" kontra "fullmakt" i och ur sitt sammanhang. Eftersom vårt språk är uppbyggt på detta har det med läsflöde att göra. En text fylld av särskrivningar gör att textflöde försämras, vilket - i bästa fall - gör den svårläst, i värsta fall helt obegriplig. Är man osäker på om ett ord ska vara sammansatt eller ej kan man uttala ordet för sig själv och "känna" hur det flyter i uttalet.

2. Felstavningar - slarv eller folksjukdom?
Precis som med särskrivingar så är massiva rättstavningsproblem ett kommunikationsstörande element i vårt skrivna språk. Det finns ord som jag har kontinuerliga problem att stava till, till exempel "definitivt", i princip varje gång jag ska skriva det ordet så måste jag stanna upp och tänka till. Då undrar jag, stannar inte andra upp och tänker till när de skriver? Är det bara ett flöde som måste ur dem, klicka på "sänd" och sedan är det ur världen? Möts jag av en vägg av text med vart och vartannat ord felstavat orkar jag inte läsa texten till sista punkt (om det finns någon, men det återkommer jag till senare), ofta i vetskapen att det finns minst ett ord eller en mening som jag inte kommer att förstå på grund av felstavningar - och för att ta in föregående punkt i denna - och särskrivningar. Återigen, ordet fullmakt, särskrivet och felstavat kan lätt bli "ful makt". Nu förstod jag helt plötsligt ingenting, i sitt sammanhang, kanske, men med ordet lösryckt har det nu helt förlorat sin betydelse. Om man vet att man skrivit sin text i hast för man ska kuta iväg till skola, jobb eller krog, läs igenom texten vid ett annat tillfälle och se om det finns ord som helt eller delvis kan missförstås. Det finns editknappar av en anledning.

3. Kommatering och punktuation
Här finns det två grundproblem i som jag ser det, överflöd och total brist. Punkter, frågetecken och utropstecken skrivs antingen i ental eller som tre. De två sistnämnda kan kombineras och då i antalet två. Punkt används i flertal för att ge intryck av eftertanke och för att återuppta den pausen i följande mening. Utropstecken i flertal används för att tillexempel uttrycka en varning eller påbud, exempel "OBS!!!". Kombinatation av frågetecken och utropstecken används väl egentligen mest i Kalle Anka och dylika tidsskrifter, men jag tar med det iallafall.

Hursomhelst, för att börja med överflödet. När jag möts av en inte sällan allmänt slarvig text och punkter, komman och dess kamrater används som om det funnes fler tangenter på tangentborden för dessa tecken än faktiska bokstäver, så kan jag inte ta till mig det som faktiskt sägs i texten. Att skriva tretton punkter i rad mitt i sin text om och om igen minskar läsbarheten så grovt att det är i det närmaste obeskrivligt. Att använda uttropstecken i överflöd gör att jag avfärdar texten som barnslig, uppmärksamhetskrävande och helt intetsägande. Användning av fler utropstecken än ett sker i samband när något mycket viktigt, eller någonting ska förstärkas lite utöver det vanliga. Och då är det magiska numret tre (3) här och hälsar på igen, inte två, inte fyra, och, för bövelen, inte 25. "Observera! Uttaget kräver fullmakt!" kontra "Observera!!! Uttaget kräver fullmakt!!!". Det är viss skillnad i det. Och för att förstärka det ytterligare lägger vi in en särskrivning tillika felstavning i detta exempel och lite mer punkter och utropstecken: "Obsärvera...... utaget kräver ful makt!!!!!"

Sedan kommer vi till avsaknaden av dessa små kamrater i vårt språk. Att skriva ner en lång frågeställning om varför ens nybyggda dator inte vill starta och helt utelämna punkter samt komman i sin text gör att du sannolikt kommer att bli missförstådd, eller i värsta fall, inte få någon hjälp alls. Om jag inte med kommatering och punktuation enkelt kan förstå var den ena frågan slutar och nästa börjar tänker jag inte svara på frågan, även om jag så är den enda som sitter inne med det förlösande svaret på problemet (händer i ärlighetens namn inte så ofta ). Detta problem i det skrivna språker kombineras ofta med nästa punkt i tråden, nämligen...

4. Versaler och gemener - stort och smått
En mening påbörjas med stor bokstav (versal) och följs av små (gemener). Många har förbisett knappen "Shift" på sitt tangentbord, eller ännu värre, använder sin kusin "Caps lock" istället, vi återkommer till kusinen lite senare.

En text utan kommatering och inledande stor bokstav gör att det är en text helt utan mening, den fyller ingen funktion, det är bara text. Och det är höjden av oläsbarhet, tar man dessutom med punkt ett och två i detta så har man en text som inte bara från start är svår att läsa och/eller förstå, jag kan inte mentalt andas när jag läser den. När det dessutom saknas avslutande punkt i varje mening är det helt omöjligt att läsa texten till sista (i detta fall avsaknande) punkt. Meningsuppbyggnad är viktigt, men att göra det utan punkter och komman är som att försöka sätta tak på ett hus utan väggar. Att dessutom att göra det i kombination med avsaknande av versaler och gemener, ja, då är det som att försöka sätta parabolantenn på ett hus som saknar väggar, tak, fundament, bygglov och tomträttigheter. Huset är inget hus, och texten är ingen text, det är bara bokstäver, utan funktion, utan läsbarhet.

Att skriva sin text med stora bokstäver i mail, forum och andra snabbkommunikativa former vet vi alla vad det innebär och det tillrättavisas oftast snabbt, även av de som normalt inte bryr sig om hur språket ser ut i övrigt. Ingen gillar den som skriker efter uppmärksamhet. Men att göra det utan att texten egentligen har den innebörden, bara skriva på utan att titta på vad man skriver, gärna ett långt inlägg/mail, och caps lock har varit nedtryckt hela texten, jösses. Skriv om, gör rätt, vad som helst, klicka inte bara på skicka. Alla undertryckta signaler försvinner i texten, det blir svårläst och det blir svårt att ta till sig det som står. Att använda stora bokstäver för att förstärka ett ord i en mening är helt ok, tillochmed bra ibland för att poängtera innebörden av meningen för en person som kanske missat de tidigare i kommunikationen. Men att skriva hela mail med stora bokstäver, gärna ackompanjerat av felstavningar, särskrivningar och ett totalt missbruk av komman och punkter, ja, då är missförståndens tid här.

Blandningen av stora och små bokstäver mitt i rubriker och meningar tänker jag inte ens gå in på, det är min mentala allergen och jag blir nästan gråtfärdig när jag ser fenomenet.

5. Nätspråket - svenska språkets död?
Till punkterna ett till fyra kryddas ofta meddelanden och mail med nätslang. Det fyller sin funktion i MSN och liknande, i SMS likaså. Det är en snabb kommunikation, och det tänker jag inte säga så mycket om. Men att få ett mail där orden är kapade och förvrängda så att kinesiska fötter framstår som behagliga i jämförelse, tack för papperskorgen vem som än kom på tanken. Jag kan förstå att man kommunicerar med sin kompis med dessa förkortningar, ni har en plats att bestämma, där ska ni ses och ni båda förstår varandra. Men att skriva en text i ett forum, krydda det med punkterna 1 till 4 för att sedan smaka av med denna punkt. Varför? Nu har ni fulländat misshandeln av språket och gått över till tortyr. Att kommunicera "officiellt" på ett forum, där man söker hjälp och använda sig av de mest meningslösa förkortningar som finns övergår helt mitt förstånd. Det ser inte häftigt ut, det är helt eller delvis oläsbart och det är fullständigt respektlöst mot andra.

Ni som har dyslexi, känn er inte träffade, jag vet vilket helsicke ni har, även om jag vet att min ex-fru gott kunde läsa igenom sina mail innan hon skickar dem. Det jag är ute efter är hela den här "äh, du fattar ju vad jag menar ändå"-grejen. Jag är inte ute efter att klanka ner på enstaka felstavningar eller missade komman. Det händer även den bäste. Jag lägger ner ganska mycket tid på att vårda mitt språk, jag tycker det är kul att "leka" med språket, både på forum och i kommunicering med människor genom arbete och annat. Det som skrämmer mig är när jag sett ansökningar till arbeten och de innehåller allt som jag punktat upp ovan, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Om man av ren lättja inte kan se över sitt språk när man skriver en ansökan kanske man skulle dra in a-kassan för dem om de inte får jobb.

Ni som vet med er att ni är "lata" när ni skriver, ser ni inte själva hur det för andra kan framstå? Bryr ni er inte eller gör ni det bara "därför att"? Jag har en son som är 10 år, jag försöker lära honom vikten av att handskas med språket på ett bra sätt, det ger ett mervärde för en själv, men även för mottagaren. Men när jag ser hur saker och ting behandlas textledes på forum och liknande känns det som att den ansträngingen är förgäves från start.

Är det lättja, är det slarv, eller bryr ni er helt enkelt inte?

Edit: Korrigerade lite felstavningar och en kommatering, attans. Jag kommer säkert komma på fler saker gällande språket, men jag fyller på detta efter hand, och om tråden uppskattas förstås.

Angående punkt tre så får jag allt ge dig rätt. Men där kommer det ju alltid till punkten (.), används den två gånger för att ange eftertanke, eller har författaren sluntit i skrivandets hetta? Inte helt oviktigt.

Men, det är det som är grejen, inte ens i tidningsvärlden verkar det längre anses som dygd att sköta språket. Speciellt inte när steget är taget ut på internet i den omfattning som är nu. Jag jobbar en del på en av våra största tidningar och det är ganska skrämmande att se hur pass många reportrar som inte bryr sig om språkvett. Jag är inte journalistiskt utbildad, jag skulle ej heller kunna jobba som korrekturläsare, det kräver sin man eller kvinna. Jag hade ganska medelmåttiga betyg när jag gick ut gymnasiet för arton år sedan och min eftergymnasiala utbildning uppgår till skärgårdskepparexamen. Men jag bryr mig om att sköta mitt språk. Jag svär som en borstbindare, blandar ihop begrepp och ord när hjärnan rullar på högvarv, ibland är jag lat och orkar inte sväva ut i bokstavliga danser. Men, jag försöker alltid att tänka på att det jag skriver ska läsas av någon annan, som kanske kan vara mig till hjälp. Det handlar för min del lite om vanligt folkvett och respekt gentemot mina medmänniskor. Varför göra det lätt för mig när det i sin tur gör det svårt för andra?

Sedan så har vi ju tidningen Metros bilaga "Gringo". Den har nu funnits i några år, och skrivs fortfarande på "blattesvenska" (det är väl så de själva omnämner det har jag för mig, så skjut mig icke). Jag förstår att det fyller sin funktion, men när det nu talas om invandrare med problem i svenska, har då inte tidningen (den är fristående även om den distribueras som bilaga) börjat skjuta sig i foten? Den har utkommit i några år nu och jag vet inte, börjar väl bli gammal, men det känns som den - tack vare sitt språk - stjälper mer än hjälper.

Vilket du just gjorde, och jag håller med. Men, precis som jag tog upp i min passus, ibland blir det fel. Däremot finns det de som inte har den minsta aning om när, var och hur formerna ska användas. Och det bör belysas i mitt tycke. I vissa fall vore det nästan bättre om de höll sig till talspråk.

Kul att tråden genererar lite input.

Mental: Hehe, japp, så är det. Men jag tror att Höken var mer inne på att det ska belysas lite mer allmänt än att det var en åthutning mot en enskild person. Sådana här trådar är alltid en risk att dra igång, för helt plötsligt har man trampat i klaveret själv och någon påpekar det. Det är anledningen till att jag belyser att det inte har med enskilda misstag att göra utan snarare det "övergrepp" som pågår på vårt språk i stort.

Vidare: Ett problem som vi möts av idag är blandningen med engelskan. Jag läser i princip alla böcker på engelska, mycket av min kommunikation på internet är på engelska. Det kluddar till mitt språk emellanåt och jag finner mig ofta ta till engeska uttryck för saker och ting, och även stavningar/sammansatta ord kan hamna i kläm. Och för de "lättjefulla" är det än mer påtagligt.

Sedan har vi de klassiska felstavningarna "ända" gentemot "enda", "än" gentemot "en" samt "verkligen" gentemot "värkligen". Ett annat ord som jag sett felstavas på samma sett av flera personer i samma bekantskapskrets är ordet "användning" som kreativt utformas "andvändning", eh, handlar det om in- kontra utandning?

Det handlar inte om språksnobberi. Jag tycker att språk är kul, jag gillar att variera mitt skrivande/talande, använda synonymer och så vidare. Det innebär inte att jag ser ner på en person som inte har samma "höga krav" på sitt skrivande språk. Det jag är ute efter är att alltför många bara slafsar ihop sina texter utan något som helst hänseende till om deras text är läsbar överhuvudtaget.

Jag vill klargöra att jag absolut inte gör någon koppling mellan intelligens och språkvård. Det får stå för den person som yttrade det. Kommunikation handlar om att undvika missförstånd. Med en bra och tydlig kommunikation, i såväl i tal som skrift, undviks dessa i mångt och mycket.

Att skriftspråk skulle vara ett mycket sämre sätt att uttrycka sig på håller jag inte alls med om, tvärtom. I skrift har du det på pränt, du kan alternera det du försöker kommunicera under tiden du sätter det i pränt och det är också ett fantastiskt sätt att få ned saker för framtida bruk.

Jag poängterar än en gång att jag i denna tråd inte berör IRC, MSN, chatter i spel etc, det är en konversation mellan två eller flera parter. En aktiv diskussion, klart man inte sitter med rättstavning där (även om jag allt tycker att det faktiskt går ganska bra att stava rätt där också om man bara tänker på det). En tråd i ett forum är en helt annan sak, det är något som tas fram (genom sökningar etc) vid senare tillfällen. Folk vrålar ofta "sök" när de ställer en fråga. Hur sjutton ska man kunna söka och få reda på svar när folk stavar som de gör? "Grafikkort" kontra "grafick kort" säger sig ju självt.

Att man inte skulle kunna i skrift kunna uttrycka känslor, rytm och annat håller jag inte alls med om, men, det kräver en del av den som skriver. På internet (mail/forum) har vi smileys som hjälper till dessutom.

En text med "fina" ord kan vara ordbajseri, absolut. Men det beror ju på den som skriver, om personen vet vad orden har för betydelse och använder dem i sin rätta miljö kan det tvärtom fördjupa och även underhålla i högre bemärkelse. Det tror jag mer handlar om läsaren om den är mottaglig eller inte. Men jag håller med dig till viss del.

Jag stör mig mindre på stavfel om meningarna åtminstone är hyggligt uppbyggda. Jag skulle kunna lista en mängd exempel på hur det vrider sig inom mig härifrån Sweclockers, men jag vill inte hänga ut någon. Men visst är det så. Ibland skriver man inlägg när man sysslar med annat samtidigt, men, som jag skrev i mitt första inlägg, man kan alltid gå tillbaks vid ett annat tillfälle och läsa igenom det man skrivit för att se om man skruvat till det alldeles. Speciellt om det är en informativ tråd. Lite jobbigt om man ska hjälpa någon med att få igång sin dator, och man märker att tack vare sin undermåliga kommunikation i ett inlägg sabbat en hel windows-installation på grund av att man inte ansträngde sig tillräckligt när man skrev inlägget.

Jag antar att du menar "efter" 1988.

Det är helt sant, men jag ser bristande språkbruk (inte att förväxla med kunskaper inom detsamma) mycket mer vanligt förekommande bland 15-20-åringar än de som är säg 10 år äldre. Framförallt det lättjefulla språket med utelämnande av bokstäver i ord och icke vedertagna förkortningar. Så en liten poäng finns det i det Mada säger, men inte en självklar sanning.