En objektiv syn på en psykotisk mamma

Tiden är kommen, glaset är fullt, sista droppen har droppats:
Det är dags att skriva en tråd på Swec.

Under mitt snart nitton år långa liv har jag bott med min mor, och endast haft henne som ensamstående förälder. Hennes sätt att se på världen, och hennes sätt att uppfostra mig har gjort mig till den jag är. Jag är stolt över mig själv, och att jag inte är som min mor, men det är nog inte schizofrenin jag ska tacka.

Till början:
Min moders problem går långt tillbaka i tiden, ända tillbaka till 50-talet. Hölass och nypotatis med grädde. Min mor blev bortadopterad i tidig ålder, till en bondefamilj i södra Sverige. Under hela hennes uppväxt, som faktiskt var ganska bra, men kanske lite "obekväm", fick hon inte veta vilka hennes föräldrar var. Detta skapade en stor klyfta mellan henne och hennes adoptivföräldrar som varade tills de dog. När min mor blev myndig tog hon kontakt med både mor och far, men hennes mor var inte riktigt det hon väntat sig. Min mor var konstnärlig, och hade höga drömmar om sig själv som modedesigner i Paris, men hennes biologiska mor var inget speciellt. Där kom en stötesten.

Min mor ville utbila sig, gå på gymnasium och sånt, men det ville inte hennes adoptivföräldrar. Mor skulle gå i en skola där man lär sig att vara hemmafru. Det var viktigt, att kunna laga mat, städa, stryka och tvätta. Att vara designer och utbilda sig, det var för annat folk.

Efter sin realexamen träffade min mor ett riktigt svin. En alkoholiserad ung man som gillade att ragga på yngre tjejer. Denna man blev min mor förälskad i, skaffade ett barn med, och gifte sig. Detta var i början på 70-talet. Äktenskapet höll i över tio år innan det sprack. Maken var alkoholiserad, arbetslös, köpte horor, och ett drägg. En dag blev det nog. Min mor tog ut en skiljsmässa, och flyttade med min syster till en lägenhet.

Inte kort efter detta åkte min mor till Finland för att hälsa på sin biologiske och väldigt snälla far. I Finland träffade min mor också på en släkting till min morfar. Den mannen skulle bli min pappa. Inte kort efter att mor hade kommit hem från Finland ringer min blivande far till henne och säger att han kommer till Sverige för att bo. Detta finner sig min mor i totalt, och efter kanska kort tid gifter de sig. Året är nu 1986.

Det visade sig att min far redan hade tre barn i Finland, och att två av dessa skulle komma till Sverige, för att bo här permanent. Familjen flyttade till en större lägenhet. Min far visade sig vara bättre på att hålla alkoholen i styr än min systers pappa, men min far var ändå en riktig jäkel. Familjen bestod nu av min blivande mor, min blivande far, min blivande halvsyster, min blivande halvbror (från pappas sida), och någon katt.

Året är 1988. Jag föds. Något år tidigare hade min mor och far startat ett bageri, och det gick väl med sådär inkomst. På det stora hela var väl alla i familjen missnöjda med någonting. Min halvsyster och min halvbror flyttade ihop (de var ej släkt, olika sidor av familjen), dels för att min halvsyster var trött på min paranoida mamma (jag känner inte till mycket från den tiden), och att det jämt och ständigt var bråk. Detta sårade min mor djupt, men hon insåg inte att det var hon som drivit bort min syster.

Några år går. Min far tar ut en skiljsmässa och flyttar till norra Sverige. Min mor blir ännu mer förkrossad. Under de följande åren hälsar jag på min far några gånger varje år, tills han år 1996 flyttar till ett annat land ute i havet. 1997 tar han mig dit för att stanna där över sommaren, men håller mig kvar ändå till slutet av oktober. Mor får hem mig genom en rättegång.

Jag var även då för ung för att se att min mor var psykiskt instabil. (Inte för att min far var mycket bättre.) Rättegången handlade om vem som skulle få vårdnaden över mig, eftersom min mor ansågs vara okapabel till att uppfostra mig.

Jag var hemma i Sverige till den första november 1997.
Efter detta gick saker bra. faktiskt mycket bra, i alla fall för mig. Glipan mellan min mor och min syster växte större för varje år, men det märkte inte jag av.
Och då kom 1999 och 2000. 1999 dog min morfar. 2000 dog min mors bästa vän. Mor var förkrossad. Ord kunde inte beskriva hennes depression.

Året blev 2001. Min mor träffade en gammal skitstövel, föll pladask för honom, och vi flyttade. Att denna skitstövel redan var gift fick jag veta efter det att vi flyttat. Livet blev ett helvete för mig. Mors liv gick inte som hon ville, skitstöveln behandlade henne som skit, och jag råkade illa ut. Mors aggressioner började vändas mot mig. Jag började förstå att det var något fel med henne, men kunde verkligen allt hon sagt om alla som var dåliga tidigare vara fel, illusioner som bara mor såg?

Mor började anklaga mig för saker, jag var nu tretton år. Första gången anklagade hon mig för att ha haft sex med en kvinna i 30-årsåldern. En kvinna jag inte kände. Att min mor anklagade mig, som var oskyldig var något jag inte kunde förstå, och jag var både arg och ledsen. Mor fortsatte med sina anklagelser, men denna gången inte mot mig. Mor anklagade min syster för att ha sex med skitstöveln, något som hon fortfarande tror stenhårt på. För ett tag sa min syster upp bekantskapen med mor.

Tiden gick, och vi flyttade igen. Mor träffade en ny man, som hon föll för. Mannen var från utlandet, jobbade svart och kunde inte prata svenska. Ett halvår senare gifte de sig. Jag mådde skit. Ett halvår senare hämtade mannen hit sin ena son. Jag mådde ännu sämre. Vi flyttade till en ny lägenhet. Jag började gymnasiet. Saker började bli bättre, i alla fall i skolan. Och så hittade jag Tao, och österländsk filosofi. Jag började meditera, jag mådde bättre.

Livet gick vidare, tills en för nästan två år sedan. Vi flyttade igen, nu till en egen lägenhet. Mannen och hans söner (de var två nu) skulle åka till baka till utlandet över semestern. Semestern tog slut. Mannen kom tillbaka till Sverige, men inte till Mors lägenhet. Mannen hade ordnat en egen lägenhet för sig och sina söner. Min mors liv gick i spillror. Senare på hösten visade det sig att mannens ex-hustru hade flyttat till Sverige. Mor gick in in en djup depression.

Jag slutade gymnasiet, och här sitter jag och skriver detta, efter min mors senaste psykos, som denna gången handlade om att jag är sjuk i huvudet för att jag tar promenader på nätterna, och att min syster manipulerar mig för att hon är en häxa.
Om det inte hade varit allvar hade jag skrattat.

Min mor har även anklagat LotR för att vara hednisk och hemsk, och plockat undan saker från mitt rum för att ersätta de med bilder på Jesus.

Jag flyttar i sommar.

På vilka sätt kan jag få min mor att förstå att hon behöver medicinera oftare?

Over and out.

Hm... Märkte nu att hon dragit ner alla persienner i hela lägenheten, utom i mitt rum då förstås.

Soulnut:
Jag flyttar för att börja på högskola i höst.

Angående att resonera med henne, tja, ni har troligtvis inte försökt er på att resonera med en schizofren person. Om man försöker ta fram något som tillhör personens psykotiska tillstånd när denne är "normal", är det väldigt lätt att denne börjar falla in i en psykos.

Jag vill bara klargöra några saker, så att ni inte missuppfattar situationen.

Visst, det är jobbigt att leva med en förälder som har psykiska problem till och från, men det gör dem inte till dåliga människor när de är normala.

Man måste ha ett extremt tålamod för att kunna se mellan fingrarna när de gör misstag.
Majoriteten av tiden är min mor inte psykotisk, utan väldigt snäll.

Kanske är jag mer förstående nu än vad jag var för några år sedan, men det är nog för att jag har lärt mig att hantera det.

Som jag tidigare har nämnt flyttar jag senare i sommar för att börja plugga, och det ska bli skönt att få starta "ett eget liv", men jag oroar mig ändå för morsan, och hur hon kommer att klara av att leva ensam - något hon aldrig gjort under längre perioder innan.