Jag tycker det är perfekt om fotografer och regissörer är med nya grading-versioner av klassiker, men är fan helt sämst när det görs utan deras inverkan. Om man inte har notiser eller info från regissörer vad det var ute efter så blir det helt fel. Det kan vara coolt och intressant, men jag tar det inte som "filmen/regissörens" vision.
Min personliga erfarenhet är faktiskt i mångt och mycket den motsatta. Just när regissörer och filmfotografer blandas in i för hög utsträckning så tenderar saker och ting att bli knas.
Wong Kar-Wai var involverad i de s.k. restaureringarna av hans filmer och han själv var även tydlig med att han var revisionistisk. Färg och ljus ser verkligen märkligt ut i flertalet scener, även om äldre Blu-Rayutgåvor har haft egna problem (t.ex. hård klippning i In the Mood For Love). Märkligast är nog Fallen Angels, där han ändrade bildförhållandet från sfärisk vidfilm till Scope och lade på något vidvinkelfilter. Par example.
Antagligen har Kar-Wai ideella rättigheter till sina filmer och är fri att göra såsom han vill. Där ska det inte ske någon inskränkning. Men de som arbetar med restaurering på arkivnivå, inte sällan finansierat med offentliga medlen, upplever jag arbetar under mycket mer strikta riktlinjer och utgångslägen. Såvida det finns rätt resurser och referenser på arkivet, tänker jag att de klarar sig själva. Sedan är det förstås bra att ta in regissörer och filmfotografer i vilket fall, inte minst om det finns osäkerheter (vilket det tenderar att göra), men det är inte alltid det hjälper på det sättet man tror.
Jag kan i vilket fall ta fram ett gäng filmer som kör brightness war samt några som är praktiskt taget identiska med SDR. Nästan alla filmer jag personligen tittar på är gjorda före millennieskiftet så det är där min främsta kunskap ligger, men jag hittar garanterat något lite mer modernt i samlingen också.
Helikopterscenen finns bara med i bioversionerna av Blade Runner. Mao finns den inte att tillgå i HDR.
