Analys av HDR samt WCG (Nördvarning)

Min personliga erfarenhet är faktiskt i mångt och mycket den motsatta. Just när regissörer och filmfotografer blandas in i för hög utsträckning så tenderar saker och ting att bli knas.

Wong Kar-Wai var involverad i de s.k. restaureringarna av hans filmer och han själv var även tydlig med att han var revisionistisk. Färg och ljus ser verkligen märkligt ut i flertalet scener, även om äldre Blu-Rayutgåvor har haft egna problem (t.ex. hård klippning i In the Mood For Love). Märkligast är nog Fallen Angels, där han ändrade bildförhållandet från sfärisk vidfilm till Scope och lade på något vidvinkelfilter. Par example.

Antagligen har Kar-Wai ideella rättigheter till sina filmer och är fri att göra såsom han vill. Där ska det inte ske någon inskränkning. Men de som arbetar med restaurering på arkivnivå, inte sällan finansierat med offentliga medlen, upplever jag arbetar under mycket mer strikta riktlinjer och utgångslägen. Såvida det finns rätt resurser och referenser på arkivet, tänker jag att de klarar sig själva. Sedan är det förstås bra att ta in regissörer och filmfotografer i vilket fall, inte minst om det finns osäkerheter (vilket det tenderar att göra), men det är inte alltid det hjälper på det sättet man tror.

Jag kan i vilket fall ta fram ett gäng filmer som kör brightness war samt några som är praktiskt taget identiska med SDR. Nästan alla filmer jag personligen tittar på är gjorda före millennieskiftet så det är där min främsta kunskap ligger, men jag hittar garanterat något lite mer modernt i samlingen också.

Helikopterscenen finns bara med i bioversionerna av Blade Runner. Mao finns den inte att tillgå i HDR.

Final Cut har bara en DI i grund och botten, vilken färdigställdes år 2007 i 4K. Den har i sin tur varit källa för samtliga släpp av den, inklusive den på UHD-BD som kom år 2017. Är inte helt säker på när Atmos-mixen togs fram men jag hörde den först på bio år 2016.

Bioversionerna och Director's Cut delar samma digitala master (2K) som är gjord från ett duplikatpositiv, vilken finns på Blu-Ray. Finns även en arbetskopia tillgänglig, gjord på 70mm, som verkligen inte känns som samma film. Annorlunda dialog och repliker, märkliga tagningar (inte minst när Deckar och Batty är på taket) och en hel del intressanta musikval bland mycket annat.

Jag har faktiskt inga direkta problem med att Final Cut är avsevärt annorlunda än bioversionerna och DC, inte minst då alla ändå finns tillgängliga att se för den som föredrar någon av de äldre. Det enda jag har svårt för är att UHD-utgåvan uteslutande har Atmos-spåret. Föredrog faktiskt 5.1-mixen som gjordes 2007.

Jag har Taxi Driver på UHD-BD samt tillhörande Blu-Ray så jag kan kika på den rätt omgående.

Days of Thunder och Gemini Man är klara så de postar jag ikväll. Thriller: En Grym Film, Det sjunde inseglet och Lego-filmen står näst på tur.

Days of Thunder (Paramount Pictures, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Påminner en del om Leon på det sättet att APL är relativt hög i merparten av scenerna, samtidigt som nattscener och dylikt lyckas hålla sig lagom mörka för att behålla effekten av den höga kontrasten. Ljusa partier är frekventa men utgör sällan en särskilt stor del av bilden heller. Färgerna sträcker sig delvis ut till DCI-P3 i flertalet scener och ser generellt sett väldigt bra ut. En sammantaget bra bild helt enkelt.

De tonmappade exemplen som förekommer är, liksom heatmaps och färganalyser, nedskalade till 1920x1080 pixlar och komprimerade i .jpg. Således skall de inte ses som representativa för komprimering, upplösning, skärpa etc såsom de ser ut på skivan utan endast ge en ungefärlig uppskattning om hur bilden ser ut i mån av färg och ljus.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonemappad (BT.2100 till BT.709 genom ACES)

Visa innehåll

Dold text

Gemini Man (Paramount Pictures, HDR10 samt Dolby Vision MEL)

Stilistiskt sett har filmen ett mycket digitalt utseende som bitvis passar filmens höga bildfrekvens (även om jag personligen inte är särskilt förtjust i den). Scener i dagsljus får lätt ett lite platt utseende då lågdagrar knappt finns, men det hindrar tack och lov inte mörka scener för att ge sken av hög kontrast.

Ganska intressant att undersöka men jag gissar att det är rätt långt kvar innan den stora massan fullt uppskattar dessa försök till "hyperrealistiska" filmer, åtminstone så länge de ser ut som denna. Det känns som att man behöver tänka om på nytt både när det kommer till scenografi, komposition, ljussättning, grade, VFX etc när en biofilm ska produceras i 60 bilder i sekunden eller mer.

De tonmappade exemplen som förekommer är, liksom heatmaps och färganalyser, nedskalade till 1920x1080 pixlar och komprimerade i .jpg. Således skall de inte ses som representativa för komprimering, upplösning, skärpa etc såsom de ser ut på skivan utan endast ge en ungefärlig uppskattning om hur bilden ser ut i mån av färg och ljus.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonemappad (BT.2100 till BT.709 genom ACES)

Visa innehåll

Dold text

Det jag menar är helt enkelt det jag skriver. Billy Lynn och Gemini Man är producerade som vilken annan Hollywoodfilm som helst sett till det estetiska och hantverksmässiga, med den primära skillnaden att de är producerade i 60 bilder per sekund (gånger två då det är 3D). I min värld är det att inte ta hänsyn till mediet som sådant.

Film är fiktion. Det verkar folk ha väldigt svårt att förstå i överlag, inte minst när folk så gärna påpekar att deras favvorulle "ser ut som verkligheten". Om det inte är Permanent Vacation de pratar om så har de praktiskt taget alltid uteslutande fel. I princip alla yrkesutövare är vana vid att arbeta i 24 eller 25 bilder per sekund med en slutarvinkel på 180°, vilket praktiskt taget all kunskap om filmskapande är byggt omkring i grund och botten. Att anpassa för- och efterarbetet utifrån det är på intet vis konstigare än att ha ett visst mindset när det gäller att köra bil eller cykla. Det sitter liksom i ryggmärgen.

Att gå från 24 till 60 bilder per sekund utan att ändra sitt arbetssätt är lite som att gå från höger- till vänstertrafik och samtidigt förvänta sig att högerregeln ska gälla. Det kräver helt andra tillvägagångssätt och arbetsmetoder vad som gäller kameraarbete, mise-en-scène, ljussättning, grading, redigering och så vidare för att man ska komma bort från den plastiga, billiga looken som präglar de två tidigare nämnda filmerna.

Och innan någon påstår att jag totalt dissar HFR inom film så vill jag säga att så inte är fallet, även om jag är en militant cineast som älskar fotokemisk film. Jag tror inte att HFR kommer att ersätta 24b/s, men jag tänker att det absolut skulle kunna vara ett fungerande komplement och något som skulle kunna skapa nya, unika filmupplevelser. Vi är inte där än på ett tag tror jag, men låt oss blicka bakåt istället.

• 1927 introducerades ljudfilmen vilket gav ett helt annat liv till rörliga bilder. Till en början var dock produktionsmöjligheterna begränsade och ledde ofta till antingen pratiga scener med statiska kameravinklar eller hafsigt ihopmixat med dålig synk. En stumfilm med excentriskt spel, kreativa montage och livemusik kunde upplevas som bra mycket mer filmisk.

• Tidiga färgfilmer var antingen begränsade till endast två primärfärger eller en markant underexponerad, komplett färgskala med hög färgmättnad. Det passade nästan uteslutande för sprakande musikaler och matinéer såsom Robin Hoods äventyr och Trollkarlen från Oz. Med Eastmancolor på 50-talet blev färgfilmen mycket mer flexibel och kunde användas på helt andra vis.

• Bredbildsformaten a la Cinemascope användes nästan uteslutande på storslaget vis under 50-talet. Detta kunde ses som ett sätt att skapa en tydlig skiljelinje mot den småttiga televisionen, vilken sågs som ett hot mot biograferna. Alla som har sett Ung rebell vet hur överdådlig den breda bilden är. Först på 60-talet lugnade sig många producenter och regissörer vilket har format kompositionen vi idag oftast ser i Scope.

Med andra ord ser jag det inte som något konstigt att HFR inte riktigt är redo för biofilm i dagsläget. Det verkar inte vara någon som riktigt har listat ut hur det skall användas rent praktiskt för att se bra ut. Detta har i sin tur lett till att många regissörer helt enkelt håller sig till 24 bilder per sekund, utöver att många är rätt så konservativa förstås. Men i framtiden så kommer vi nog att se tillbaka på begynnelsen av HFR med liknande ögon som vi idag ser på de exemplen jag nämnde tidigare.

Eller som i Le Mépris, där Fritz Lang säger att Cinemascope bara är gjort för ormar och begravningar.

Det sjunde inseglet (BFI, HDR10 samt Dolby Vision)

Ingmar Bergmans i särklass mest ikoniska film restaurerades i 4K år 2018 av Svenska Filminstitutet. Originalnegativet skannades på en Scanity och den färdiga mastern låg sedan till grund för BFI:s utgåva, där de även gjorde en HDR-grade på filmen. Criterions UHD-utgåva använder däremot den SDR-grade som SFI stod för.

Det är en otroligt vacker film som egentligen alltid har sett bra ut, men här är det på en helt annan nivå än äldre utgåvor och masters. Merparten av scenerna är mörka av sin natur, vilket även är fallet här, men i jämförelse mot äldre utgåvor är skuggnyanser betydligt bättre återgivna än i SDR. Det går att urskilja mycket mer detaljer i lågdagrar samtidigt som bilden aldrig upplevs som platt eller kontrastfattig. Tvärtom ser det utomordentligt bra ut i ett mörklagt rum.

I mån av ljusa partier är det främst eld som sticker iväg med toppar runt 350-400 nits även om merparten hamnar under det. APL håller en helt klart respektabel nivå även om det finns några exemplen som sticker ut något.

Bilden i övrigt drar enorm nytta av den högre upplösningen. Den är mycket finkornig och stabil. Det är en ren fröjd att beskåda.

De tonmappade exemplen som förekommer är beskurna till 2960x2160 pixlar. De är endast till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVincis CMS)

Visa innehåll

Dold text

Thriller: En grym film (Vinegar Syndrome, HDR10 @ 1000 nits peak white/0.0001 nits black)

Vad jag har förstått det så är denna restaurering gjord av Vinegar Syndrome under uppsyn av Bo Arne Vibenius. I så fall skulle man kunna se det som att denna är mer "trogen regissörens avsikt" än Det sjunde inseglet, då både Bergman och Fischer är döda sedan många år. Detta är en riktigt kultförklarad D-film som alltid har haft en skabbig look.

Filmen är skjuten på Super16 och även om jag inte hittar några uppgifter om råfilmen så tänker jag att detta är nästan uteslutande Eastmancolor med tanke på hur högdagrar täcks. Jämfört mot exempelvis Motorsågsmassakern, som gjordes på reversalfilm, är skillnaden slående.

Det uppenbarar sig väldigt fort att APL är mycket hög. Tydligast är förmodligen exemplet där Heinz Hopf sitter med en cigarett i handen. Det ser minst sagt ansträngd ut och även om jag förstås respekterar regissörens önskan så känner jag att filmen aldrig var gjord för att presenteras så här. I mån av färger ser den däremot mycket bra och smakfull ut. Långt, långt bättre än tidigare masters som exempelvis Synapse har gett ut.

Jag tillhör den lilla skaran som genuint gillar den här filmen och är definitivt glad över att den finns på UHD, men denna typ av HDR... Ja, jag vet inte. Alla tycker väl olika men vill regissören ha det såhär så är det väl det viktigaste.

Detta är f.ö. en film som inte blev något vidare att tonmappa genom ACES med tydliga färgskiftningar och för hög kontrast. DaVincis egna färghantering fungerade klart bättre.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVincis CMS)

Visa innehåll

Dold text

Taxi Driver (Sony Pictures, HDR10 samt Dolby Vision)

Utgåvan finns i dagsläget endast tillgänglig i boxen Columbia Classics Collection: Volume 2.

Taxi Driver restaurerades år 2010 av Sony Pictures och använde i huvudsak originalnegativet på 35mm som utgångsmaterial. Flertalet scener saknade enstaka bildrutor vilka har kompletterats från ett duplikatpositiv. I samband med att ovan nämnda box släpptes år 2021 gjordes en HDR-grade på filmen.

Den kan vid första anblick verka ljus men tittar man tillbaka på den befintliga Blu-Rayutgåvan märks det att de mestadels ligger på en jämförbar nivå. I det avseendet är inte skillnaden särskilt påtaglig men desto mer är täckning av högdagrar vilken är fenomenalt bra på UHD:n. Hittar inga som helst tecken på klippning vid vitt vilket sker regelbundet i SDR. Färgerna är generellt sett liknande de på Blu-Ray men sträcker sig emellanåt utanför BT.709 på ett snyggt och diskret vis.

Gällande de blodiga scenerna framåt slutet av filmen var dessa skjutna på 16mm utifrån vad jag kan hitta. Sannolikt, baserat på hur bildens karaktär är och det snäva dynamiska omfånget, har de vid restaureringen inte utgått ifrån originalnegativet på 16mm utan helt enkelt använt det uppblåsta duplikatnegativet som har använts vid negativklippning. Vad som också syns då är att blod inte är klarrött utan drar mot en mattare ton, men då scenen är så mörk gör det inte en särskilt stor skillnad heller.

De tonmappade exemplen som förekommer är, liksom heatmaps och färganalyser, nedskalade till 1920x1080 pixlar och komprimerade i .jpg. Således skall de inte ses som representativa för komprimering, upplösning, skärpa etc såsom de ser ut på skivan utan endast ge en ungefärlig uppskattning om hur bilden ser ut i mån av färg och ljus.

Heatmaps HDR

Visa innehåll

Dold text

Heatmaps SDR (Blu-Ray, 100 nits peak white, power law 2.4 gamma)

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVincis CMS)

Visa innehåll

Dold text

Blu-Ray

Visa innehåll

Dold text

Har lagt till tonmappade bilder i samtliga poster och även fixat permalänkar i huvudinlägget.

Blir några till analyser imorgon. Om någon har en förfrågan så säg gärna till och så kollar jag ifall det är något jag kan ta en titt på. Filmen måste vara utgiven på UHD-BD för att jag ska kunna analysera den.

Heat (Disney, HDR10 @ 1000 nits peak white/0.005 nits black)

Michael Manns klassiska heistfilm producerades ursprungligen av Regency och distribuerades länge av Warner. Under 2010-talet föll rättigheterna över till Fox vilka stod ansvariga för 4K-restaureringen som slutfördes år 2017. Först fem år senare släpptes filmen på UHD-BD vilken använder sig av samma restaurering samt en uppdaterad grade i HDR. Allt ska ha skett under Manns egna uppsyn och även godkänts av honom.

När HDR jämförs mot SDR i det här fallet är en detalj slående, vilket är att filmen är ljusare i SDR än HDR, praktiskt taget oavsett vilka scener som jämförs. Både topparna och snittljuset är lägre i HDR. Detta förutsätter att SDR beräknas ha en ljusstyrka motsvarande 100 nits vid referensvitt och följa en potensgamma på 2.4, vilket är avsett för ett mörkt rum.

”Vad är det som sker här...?” undrar förmodligen många. Och eftersom jag inte känner Michael Mann personligen kan jag inte fråga honom heller vad som ligger till grund för besluten. Däremot finns några faktorer som kan spela in.

Luminansen i HDR är helt nominell. Det vill säga går det att peka på ett specifikt subjekt och ange en exakt ljusstyrka i en enhet som motsvarar alstrat ljus. 100 nits skall vara 100 nits, 50 nits ska vara 50 nits och så vidare.

SDR är däremot helt relativt ställt mot bildvisaren, där en förutsättning är att den beter sig på samma sätt som en gammal bildrörsskärm. Nivån för referensvitt (235 i digitala respektive 700mV i analoga videosammanhang) ska under optimala omständigheter motsvara 100 nits. Därefter kan gråskalans luminans beräknas. Om ljusstyrkan är lägre eller högre, så påverkas hela bildinnehållets luminans. Det är en fundamental skillnad mot HDR.

En av de svåraste utmaningarna med SDR är att göra innehållet sebart i både mörka och ljusa miljöer. I första hand bör den vara anpassad utifrån optimala förhållanden, men ska också kunna se acceptabel ut i ett ljust rum där man har fått höja ljusstyrkan på TV:n till 2-300 nits. Detta har en påverkan i slutresultatet och i synnerhet i en sådan film som Heat som redan är så pass mörk.

I HDR tas ingen hänsyn till detta utan kan helt och hållet anpassas utefter en korrekt miljö. Om allt står rätt till kan man också vara mer säker på att slutresultatet hos tittaren inte avviker sig i hur exempelvis skuggnyanser ser ut.

Så det blir knappast ljusare och heller inte något bättre täckning av högdagrar här. Färgerna håller sig mestadels inom BT.709 och ser generellt sett liknande ut de på Blu-Ray, även om undantag finns. Vad är poängen här ens?

Det främsta och mest uppenbara är upplösningen, vilken verkligen lyfter upplevelsen. Filmen sköts på Eastmancolor EXR 5298 vilket är en snabb råfilm (500T), samtidigt som nattscenerna underexponerades och pushades ett steg vid framkallning. Trots det så är kornen fina och renderar en mycket god detaljrikedom som Blu-Rayutgåvan inte kan mäta sig med.

Det ökade bitdjupet bidrar också till en närmast fullkomlig avsaknad av posterisering och skuggnyanser återges betydligt bättre. Heller finns det inga tecken på komprimeringsartefakter, vilket är förvånande då filmen är 2 timmar och 50 minuter lång och ligger på en BD-66.

Heat kommer aldrig att imponera den som är ute efter ett ljusstarkt spektakel likt andra exemplen vi har kikat på tidigare, men trots det är dess UHD-BD mycket imponerande i min bok. På en korrekt kalibrerad OLED i ett mörkt rum så kommer bilden påminna mycket om det man upplever på en biograf. Jag kan verkligen uppskatta sånt också.

De tonmappade exemplen som förekommer är, liksom heatmaps och färganalyser, nedskalade till 1920x1080 pixlar och komprimerade i .jpg. Således skall de inte ses som representativa för komprimering, upplösning, skärpa etc såsom de ser ut på skivan utan endast ge en ungefärlig uppskattning om hur bilden ser ut i mån av färg och ljus.

Heatmaps HDR

Visa innehåll

Dold text

Heatmaps SDR (2017 Blu-Ray, 100 nits peak white, power law 2.4 gamma)

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom ACES)

Visa innehåll

Dold text

Blu-Ray (2017)

Visa innehåll

Dold text

Tror faktiskt inte att det är frågan om någon historierevision utan helt enkelt en mer hänsynsfull grade. Jag har sett en visningskopia från premiären på 35mm och den stämmer väl överens med hur restaureringen ser ut, till skillnad från exempelvis Warners utgåvor från förr.

Jätten (Warner, HDR10 @ 4000 nits peak white/0.005 nits black)

-Brightness isn't everything, Jett.
-Not when you've got it.

Jätten spelades ursprungligen in på 35mm med Eastmancolor som råfilm och framkallades med Warner Color. Filmen har restaurerats i flera omgångar och denna, kanske slutgiltiga, färdigställdes år 2022 av Martin Scorseses filmstiftelse i samarbete med Warner Bros. Som källmaterial används en kombination av kameranegativet samt färgseparata masters (där filmen ligger lagrad på tre separata, svartvita rullar med röd, grön respektive blå färg för sig).

Detta är en väldigt blandad film sett till källmaterialet, inte minst då det finns många scener med optiska övergångar och andra effekter som kraftigt reducerar bildkvaliteten och som antagligen aldrig kommer att kunna förbättras. Båda dynamik, färg och skärpa är kraftigt begränsade (går att se i några exemplen nedan).

Scener som inte är drabbade håller däremot en mycket hög nivå och det märks tydligt att restaureringen har gått varsamt till. Bilden är närmast fläckfri och uppvisar inga artefakter från dustbusting. HDR nyttjas på ett begränsat vis även om det finns enstaka subjekt som sticker iväg. Knappast något som är särskilt påtagligt annat än vid ett fåtal tillfällen samtidigt som APL hålls på en helt rimlig och behaglig nivå. Färgerna hålls även dem inom BT.709 mestadels men hamnar ibland utanför.

Jag älskar den här filmen. En storslagen, klassisk epos som sträcker sig över årtionden och dessutom Deans bästa roll (som också visade sig bli hans sista). Är skeptisk till om det går att få filmen att se särskilt mycket bättre ut än såhär såvida man inte återskapar samtliga optiska effekter med allt råmaterial (om det ens finns tillgängligt), men då är det också lätt hänt att filmen tappar en del av sin identitet. Jag intalar mig att detta är end-all-be-all och nöjer mig så.

De tonmappade exemplen som förekommer är, liksom heatmaps och färganalyser, nedskalade till 1920x1080 pixlar och komprimerade i .jpg. Således skall de inte ses som representativa för komprimering, upplösning, skärpa etc såsom de ser ut på skivan utan endast ge en ungefärlig uppskattning om hur bilden ser ut i mån av färg och ljus.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVinci)

Visa innehåll

Dold text

Oftast är det färdiga optiska kopieringar som är inklippta i originalnegativet men undantag finns. David Lynch verkar ha en förkärlek till A/B-klippning även på 35mm vilket är bra mycket besvärligare att kopiera samt skanna men då sker inte alls samma generationsförlust. Mulholland Drive vet jag är klippt på A/B/C/D-rulle.

Annars har jag personligen bara jobbat med A/B-klipp på 16mm. Blir ju alltid mycket pill med att få till övergångar, titlar och alla tomma partier men det är alltid värt det i slutändan.

EDIT: Det är en del "in the making" men kanske inte får upp något mer idag. Har fått hjälp med att skriva om skripten också så att processerna går snabbare. Några titlar som står på tur är Insidan ut, Lego-filmen, Den gröna milen, Rädda menige Ryan och inte minst Zombi 2.

Rädda menige Ryan (Paramount Pictures, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Filmen, som knappast behöver någon introduktion, har ända sedan dess premiär varit populär bland hemmabioentusiaster tack vare dess imponerande visuella estetik och ljuddesign. Det var således bara en tidsfråga innan den skulle ges ut på UHD-BD och idag, fem år senare, tar jag mig äntligen tiden att kika närmre på den.

Rädda menige Ryan spelades uteslutande in på Eastman EXR 5293 (200T) och olika metoder användes för att åstadkomma dess utseende. Slutarvinklarna varierade mellan 180, 90 samt 45° och var ibland avsiktligt ur synk för att skapa en "strykande" effekt från exempelvis eldsvådor. Vid framkallning pushades negativet antingen ett eller två steg för att kompensera för underexponeringen. Även en så kallad Panaflasher användes, där negativet exponeras med en svag, jämn blixt före eller efter inspelning (men innan framkallning förstås) vilket lyfter svärtan och gör skuggnyanser mer urskiljbara.

När duplikatpositivet skulle framkallas valde man att använda så kallad ENR, även känd som bleach bypass. Det innebär att blekningen (som sker mellan stabilisering och fix) genomförs antingen med en annan fördelning av kemikalierna, under en kortare tid än den ska eller helt enkelt inte genomförs alls. Syftet med blekprocessen är att få bort det silver som inte är exponerat och därigenom få rätt färgmättnad. Genom att manipulera detta steg av framkallningen går det att åstadkomma blekare färger samt högre kontrast. I det här fallet valde man att ha kvar ca 70 procent av silvret (normalt är 0 procent), vilket gjorde att filmen fick en i överlag blek färgskala samtidigt som många scener drog lätt mot blått. Detta hade en önskvärd effekt eftersom det gav bilden en gammaldags look samtidigt som blod fick en tydligt mörk nyans av rött. Att kontrasten blev högre av ENR var redan kompenserat av tidigare nämnda Panaflash, vilket gjorde att processerna tog ut varandra.

Inför restaureringen i 4K har originalnegativet skannats i 6K på en ArriScan och de matta färgerna har fått återskapats helt digitalt genom grade. Som man kan vänta sig håller sig färgerna sig inom BT.709 av sin natur och endast i väldigt få undantagsfall hamnar de utanför. I mån av HDR så tenderar många utomhusscener att ha en något hög snittljusnivå men det faller väl ihop med filmens egna design och är inget som upplevs som distraherande av mig åtminstone. Tydliga toppar finns, i synnerhet vid stridsscener, men når aldrig några överdrivna nivåer heller. Med tanke på det fotokemiska arbetet som skett så tänker jag att det är fördelaktigt, då en för ljus bild skulle göra kornbilden i underexponerade scener långt mer påtaglig än den redan är. Resultatet är i själva verket lysande bra.

Mindre imponerande är dock utgåvans grundläggande lager med HDR10. Den påvisar markanta komprimeringsartefakter i färgkanalerna och är långt sämre än vad jag väntar mig från en UHD-BD. Detta är något som Dolby Vision-lagret, som är 12-bitars FEL, lyckas rätta till och göra bilden stabil utan några anmärkningar. Således blir utgåvan två vitt skilda sidor av samma mynt och den som inte har möjlighet att spela eller visa upp Dolby Vision på sin TV bör således vara mycket medveten om det. Annars är detta ett måste i samlingen.

Stort plus också för att filmens originalljudmix från 1998 (Dolby Digital 5.1) finns med på skivan, utöver den nya Dolby Atmos-mixen.

De tonmappade exemplen som förekommer är, liksom heatmaps och färganalyser, nedskalade till 1920x1080 pixlar och komprimerade i .jpg. Således skall de inte ses som representativa för komprimering, upplösning, skärpa etc såsom de ser ut på skivan utan endast ge en ungefärlig uppskattning om hur bilden ser ut i mån av färg och ljus.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVinci)

Visa innehåll

Dold text

Fist of Fury (Arrow Video, HDR10 samt Dolby Vision MEL)

Utgåvan finns i dagsläget endast tillgänglig i boxen Bruce Lee at Golden Harvest.

Lee sopar mattan av allt och alla i detta mästerverk som var hans andra stora långfilm efter genombrottet The Big Boss. Filmen spelades in i Dyaliscope (en slags Cinemascope från Frankrike) på 35mm Eastmancolor. Som källmaterial användes både originalnegativet samt ett duplikatpositiv för komplettering av titeltexter. Skanning gjordes av L'Immagine Ritrovata i Bologna på en Arriscan och restaurering fullföljdes av Silver Salt Restoration i London under Arrows uppsyn.

Det är uppenbart att källmaterialet är av varierad kvalitet och en stor del av arbetet tycks ha gått till att mildra skillnader i färg mellan tagningar och scener. Resultatet är till stor del bra med välbalanserad grade och närmast total avsaknad av damm, repor, smuts, skador eller andra defekter. Vissa scener uppvisar dock en viss skiftning mot rött i högdagrar men huruvida detta är avsiktligt eller inte är omöjligt att säga utan bättre referenser. Criterions utgåva har i jämförelse en markant grön ton i flertalet scener exempelvis.

Implementeringen av HDR är mycket försiktig. Endast ett fåtal sekvenser når 300 nits eller ens högre och då endast i små partier (bild #3 bland annat). Samtidigt är bilden aldrig mörk eller kontrastfattig. Tvärtom är medelnivån tämligen tillfredsställande och det extra omfånget nyttjas adekvat utan att högdagrar klipps eller skuggnyanser höjs. Färgerna sträcker sig regelbundet utanför BT.709 och ser utmärkta ut. Mycket smakfullt. Filmkornen är helt intakta och inga komprimeringsartefakter syns öht, men ett visst statiskt sensorbrus från skannern går tråkigt nog att identifiera i enstaka scener i de ljusaste partierna.

Lees filmer är speciella på så vis att de aldrig tycks bli helt färdiga. Både Fortune Star, Shout, Criterion och nu Arrow bland många andra har alla gett ut hans filmer med egna arbetsinsatser och unika resultat. Kommer detta att vara den sista? Antagligen inte, men jag nöjer mig nog såhär.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 via DaVinci)

Visa innehåll

Dold text