Testpilot: Cooler Master Hyper 212X

SweClockers testpiloter är recensioner av och för medlemmarna i forumet. Erfarna datorentusiaster får tillfälle att på egen hand testa de senaste produkterna i datorvärlden. Läs mer.

Cooler Master Hyper 212X är en uppföljare till de två omåttligt populära processorkylarna Hyper 212 Plus och EVO. Två produkter som lyckades sticka ut från mängden främst tack vare sin överraskande goda prestanda i kombination med låga pris.

Föregångarna Hyper 212 PLUS och EVO har tillsammans hundratals omdömen på Prisjakt, varav de flesta mycket positiva. På något vis har Cooler Masters 212 lyckats befästa sig som en självklar uppgradering från standardkylaren för den som vill komma billigt undan, men ändå förbättra kylningen avsevärt.

Specifikationer: Cooler Master Hyper 212X

Är Hyper 212X en lika bra produkt som dess föregångare? Cooler Master har onekligen lagt manken till med diverse nya egenskaper som presenteras på deras webbplats:
[quote][/quote]

• High performance Copper heatpipes with a fusion bonded copper powder wick.

• Patented CDC™ technology – 4 direct touch heatpipes creating a gap-less contact surface

• Aluminum Fin Array with New Tunnel Effect layout for improved heat dissipation.

• 4th Generation Bearing – MTBF of 160,000 hours thanks to highly durable POM components.*

• Redesigned Fan-blades that create vortices to boost airflow without creating more noise.*

• Smart Fan engine – stops the fan when blocked to prevent damage, and automatically restarts the fan when it has been cleared.*

• Universal mounting system for all Intel and AMD platforms.

[quote]* Se kommentarer om fläkten längre fram i artikeln.[/quote]

Sållar man bland mumbo-jumbot får man fram de största skillnaderna från förut, nämligen en förbättrad design på lamell och fläktblad, samt en ny typ av lager till fläktmotorn. I grunden är det samma kylare som förut (totalvikten är 492 gram mot 212 EVO:s 465 gram) med fyra heatpipes avsedda för direktkontakt mot processorn.

Tanken med den nya lamellen är att få ett mer turbulent flöde och att styra luften mot heatpipes, där den gör mest nytta. Detta genom att stansa hål och bulor på diverse ställen mitt i vägen där luften normalt skulle gå och på så vis tvinga luften att ta nya vägar. Några världsomvälvande skillnader är det inte tal om, utan snarare smarta och framförallt billiga förbättringar, jämfört med den helt plana lamellen som återfanns på tidigare konstruktion.

Den första generationen Hyper 212 hade en relativt högljudd fläkt som reviderades med 212 EVO. I och med steget till 212X har fläkten än en gång tittats över, för högre prestanda och driftsäkerhet till samma ljudnivå som tidigare. Som sig bör är fläkten PWM-styrd. Ljudnivån och prestandan varierar därför beroende på den enskilda dator där kylaren används.

Hyper 212X levereras inte med den nya fläkten inom EU

Tyvärr var det med besvikelse jag mottog en kylare utan denna nya fläkt. Det visade sig att inom EU kan eller vill inte Cooler Master sälja kylaren med den nya förbättrade fläkten. Istället levereras kylaren med vad som ser ut som fläkten från första generationen Hyper 212 Plus, fast med varvtalet strypt till maximalt 1700 rpm. Onekligen råder förvirring hos många återförsäljare och i skrivande stund syns produktbilder och specifikationer matchande nya fläkten, eller en blandning däremellan.

Det blir upp till bevis i testerna, där det får avgöras om denna fläkt är att rekommendera eller om bästa prestanda och ljudnivå uppnås med separat köp av fläkt.

Det finns två skolor vad gäller heatpipe-kylare: heatpipes ingjutna i botten och synliga heatpipes för direkt kontakt mot processorn.

Cooler Master har med Hyper 212X precis som tidigare valt att gå på synliga heatpipes eller “direct touch” som de kallar det, med motiveringen att det är mindre material mellan heatpipe och processor. Inte sällan har denna metod i praktiken haft problem med en ojämn yta som krävt mer kylpasta vid applicering, med sämre värmeledning än ren koppar och därmed sämre kylning av processorn som resultat. Så länge tillverkningen är okej utförd och processorn som kyls har en IHS, värmespridare, finns det inga direkta nackdelar.

Kylarens botten ger intrycket av att vara tillräckligt väl bearbetad, något vi kommer veta med säkerhet efter att kylpasta applicerats och kylaren fått svettas i testerna.

Montering på sockel LGA2011-moderkort

Sitt positiva mottagande till trots kritiseras kylaren ofta för monteringen, att den ska vara krånglig att skruva på och använda. Monteringslösningen är oförändrad sedan den första iterationen, 212 Plus. Det som imponerar på mig är det faktum att Cooler Master lyckats med konststycket att täcka in alla tänkbara socklar med bara en typ av backplate och fäste. Samma fäste kan justeras för att passa både AMD och Intel genom en enkel förflyttning av de fjäderbelastade skruvarna och genom att vrida fästets armar i rätt position.

Nackdelen med en sådan lösning är ofta att monteringen kan bli svår att förstå sig på och något “pillig” att få dit. Genom att noggrant läsa instruktionerna var det för mig inga problem att montera kylaren. Fästet känns robust, när det väl sitter på plats.

Det enda irritationsmomentet är att man är tvungen att ta bort fläkten för att komma åt skruvarna till monteringen, men det är relativt enkelt gjort tack vare snäppfästena i plast.

Testmontering på sockel LGA1155-moderkort

Det som känns mindre bra är att man måste få dit muttrar på skruvarna på baksidan av moderkortet till alla andra plattformar utom sockel 2011. Det är alltid enklare med gängor direkt i backplaten.

Tester

Cooler Master är schyssta nog att själva visa upp ett test på kylaren jämfört med EVO på deras, faktiskt väldigt informativa, produktsida.

Redan här slås fast att skillnaden mot EVO är att räkna som marginell, med en knappt mätbar förbättring på 1 grad med en oklockad Intel Core i7-3820 (4-kärnig Sandy Bridge-E) och 2 grader vid hårt en överklockad hastighet om 4,6 GHz.

Jag valde att testa kylaren på det kraftigaste system jag har tillgängligt, sockel LGA2011 med en 6-kärnig Sandy Bridge-E, som redan i originalutförande pumpar ut 130 watt värme vid 3,3 GHz.

För belastningen står programmet OCCT. Mätvärden som temperatur, varvtal och uppskattad effekt avläses ur HWiNFO, som även loggar data.

För dessa tester valde jag att börja med att låta moderkortet själv justera fläktkurvan, något som förstås är tanken med att ha en PWM-styrd fläkt. I “turbo”-läget justerades fläkten mellan cirka 800–1300 rpm baserat på belastning. Detta läge känns mest troligt att jag skulle välja för vardagsanvändning. När fläkten får blåsa fritt mättes 1630 rpm, vilket faller inom ramen på 1700 rpm +/- 10%.

I första vändan noterades en maximal temperatur på 66 grader vid ett fläktvarvtal på 1210 rpm. Nyfiken på hur mycket jag kunde vinna på att maxa fläkten lät jag den snurra i full fart och kunde avläsa 64 grader. Det kändes där och då som en hyfsad vinst i temperatur, men såhär i efterhand är det knappast värt det. Allt över 1300 rpm är, om inte högljutt, definitivt hörbart. Det blir inte bättre av att fläkten dessutom vibrerar märkbart vid maximalt varvtal, vilket först fick mig att tro att luften dallrade kring kylaren. (så var det givetvis inte!)

Hur mycket vinner man då på att byta fläkten till något annat? Det jag har till hands att jämföra mot är Noctuas NF-P12. Specificerad till 1300 rpm och 20 dBA med ett gott rykte om att ge tyst kylning kändes det som ett värdigt byte.

Till min förvåning var skillnaden inte enorm. Noctuan är tystare, men i samma test justerades varvtalet upp märkbart högre än Cooler Masters egna fläkt och gav tendenser till att kyla lite sämre, med en maximal temperatur på 67 grader, även efter en ny montering. Kanske räcker det statiska trycket inte till. Helt klart var att kylaren inte längre drabbades av vibrationer och högt ljud, vilket får ses som en vinst.

Det blir riktigt intressant först när man kombinerar fläktarna, något som är möjligt tack vare att Cooler Master skickar med extra fläktfästen. Med standardfläkten som tryckande och Noctuas som sugande ("push & pull"-konfiguration) matchas prestandan mot Cooler Masters fläkt i fullt flås, men med varvtal på 1200 respektive 1100 rpm är det långt ifrån uppe vid samma ljudnivåer.

Flera monteringar gjordes och alla konstaterades att vara utan brister med god täckning av kypasta. Arctic Silver Ceramique 2 användes, främst tack vare den ekonomiska 22 grams-tuben. Cooler Master skickar med en liten tub (3,5 gram) generisk kylpasta, som bör ha liknande, eller sämre kylegenskaper i jämförelse.

Sammanfattning

Cooler Master Hyper 212X är precis som föregångararna en välpresterande lösning, som får anses vara balanserad för en 4-kärnig processor, som kanske de flesta av oss sitter med. Mina tester visar även att kylaren kan hantera 6-kärninga processorer, om än med mycket låg marginal kvar för överklockning.

I slutänden faller 212X på att Cooler Master valt bort den nya fläkten för oss i Europa. Man kan spekulera i varför, men konstatera att så länge 212 EVO finns tillgänglig för ett bättre pris saknas egentlig anledning att köpa den dyrare 212X. Cirka 500 kronor är helt enkelt ett för högt pris när en tidigare, i stort sett identisk kylare, ofta finns tillgänglig för runt 300 kronor.

Min rekommendation är att hellre satsa på Cooler Master Hyper 212 EVO och köpa till en extra fläkt, vilket verkar ge bäst kombination av prestanda och ljudnivå.

Fördelar

• Klart godkänd prestanda även med kraftiga 6-kärniga processorer

• Tyst fläkt upp till cirka 1200 rpm

• Montering anpassad för de flesta aktuella socklar

• Medföljande fästen för extra fläkt

Nackdelar

• Bristande innovation – för lik tidigare generation Hyper 212 EVO

• Medföljande fläkt högljudd över 1300 rpm.

• För högt pris

Pris vid publicering: 499 kronor inkl. moms