Ljud och bild
Ljudet som kommer ur IMB är 5.1 eller 7.1 beroende på salong och film. Avsikten är att göra alla salonger till minst 7.1 i framtiden. Signalen går till ljudprocessorn, som är spindeln i nätet i ljudracken. Processorn packar upp AES-EBU signalen och skickar det analoga ljudet till lämpligt slutsteg.
All ljudutrustning är samlad i två rackar i projektorrummets bakre del. Slutstegen syns längst till vänster. De är av switchad, pulsbreddsmodulerad typ. De allra minsta biosalongerna har slutsteg med 600 watts uteffekt, medan de större hamnar i kilowattklassen. Apparatlådorna med röda kanter är ljudprocessorer från Dolby, av olika typ och årgång.
Ljudet matas på tämligen grovt kablage ut i salongen. Sido- och bakkanalerna spelar ur ganska små väggplacerade högtalare i salongen, medan höger, vänster och mittkanal byggts upp med rediga exponentialhorn, placerade bakom duken. Just här ser vi mellanregister- och diskanthorn för höger framkanal.
De två subbaslådorna är ungefär en och en halv meter långa och står precis bakom duken, mitt fram. Det har spelats ordenligt, verkar det, så en låda har åkt på snedden.
Framtiden innebär att det kommer att komma ett antal varianter av så kallat Immersive Sound, med vilket man ska kunna lokalisera ljud i tre dimensioner i biosalongen. Alltså: ännu fler högtalare. Dolby har sitt immersive-system och IMAX ett annat. I gängse ljudsystem lokaliseras ljudet i kanaler men nu kommer det att handla om 3D-koordinater. Läs mer här: http://www.bigpicturebigsound.com/What-s-Up-with-3D-Immersive...
Projektorn
Projektorerna på Rigoletto är av typerna Barco DP4K-32B och DP2K-12C. DP4K-32B är en värsting med 33 000 lumens ljusstyrka, med ett kontrastförhållande på 2000:1 och en lampa på 6,5 kilowatt. Den kan visa 60 bilder per sekund eller 120 bps i High Frame Rate. Detta resulterar i en videoström på 625 Mbps. Den klarar filmdukar med upp till 32 meters bredd. Men så väger den 141 kilo också.
Vanliga filmer visas i 24 bilder per sekund (bps) där varje bild visas två gånger för att ge en jämnare upplevelse, precis som det var när man körde fysisk biofilm. Vid vanlig 3D visas 24 bps per öga, alltså 48 bps totalt. Vid High Frame Rate 3D (som i The Hobbit) visas 48 bps per öga, alltså 96 bps totalt. När Avatar 2 kommer på biograferna, kommer den enligt rykten att visas i HFR 60, alltså 60 bps per öga, lika med 120 bps totalt.
Projektorerna arbetar med DLP (spegelmoduler) från Texas Instruments, men inte med färghjul som i amatörprojektorer som åstadkommer färgerna som en serie röd-grön-blå bilder, utan med tre DLP-kretsar monterade på ett färgdelarprisma som bryter ned ljuset i rött, grönt och blått och sedan bryter ihop det igen och skapar en sann färgbild.
Projektorn och dess server har ingen UPS. Man kan inte ha en UPS som kan strömförsörja lampan på 6,5 kilowatt. Tar strömmen slut spelar det ingen roll om SMS-servern också slutar fungera.
– Jamen, om strömmen går, kan ju mediaspelarens filsystem gå sönder, menar vi.
– Det är en linuxserver, svarar Tobias med ett leende. Den är robust. När vi stänger av den, eller om den hänger sig, rycker vi nätsladden. Hittills har detta aldrig fått filsystemet att krascha, utom i det fall vi haft andra hårddiskfel. Vi ser inga problem. Diskarna har gått dygnet runt i tre år nu.
Hemligheten är cirkulärpolariserad
3D-bilderna projiceras med cirkulärpolariserat ljus. Bilden för höger öga projiceras medurs polariserad och den för vänster öga moturs polariserad. När ljuset studsat på projektionsduken vänds polarisationen, varför glasögonen måste vara polariserade tvärt om.
Verifiera detta själv genom att sätta på dig ett par bioglasögon och se dig själv i en spegel med ena ögat. Det öga du tittar med blir svart i spegelbilden. Ljuset studsar på ditt ansikte, går genom ett glasöga och cirkulärpolariseras, studsar på spegeln varvid dess polarisation kastas om, och kan därför inte passera genom samma glasöga igen, men väl genom det andra ögat.
Cirkulär polarisering med passiva glasögon medför både ett antal begränsningar och en mycket stor fördel. Polarisatorn framför projektorn tar bort hälften av ljuset, eller egentligen ännu mer eftersom den inte är perfekt, och hälften av det som är kvar försvinner igen eftersom det bara når ena ögat (och hjärnan registrerar den bild vi ser som summan av ljuset i båda ögonen). Projektorns DLP-kretsar inför också en del blanking (svarttid) under tiden då polariseringsfiltret på filterhjulet växlar riktning.
Projektionsduken är inte helt perfekt utan kommer att förstöra polarisationen till viss del. Detta resulterar i överspill (crosstalk) från den ena kanalen till den andra eftersom opolariserat ljus kan passera genom båda glasögonen. Dessutom absorberas en del ljus oundvikligen i duken. Dessa förluster kan man emellertid kompensera genom att använda ännu starkare projektorlampor.
Den stora fördelen är att bilden inte behöver betraktas med ögonen absolut vågrätt, så som hade varit fallet om linjärt polariserade filter använts. Medurs polarisation är alltid medurs oavsett hur man vrider filtret (huvudet), men vrider man huvudet för mycket kommer bilderna ändå att bli för olika på grund av skillnaderna i parallax mellan kameran och åskådaren. För det mänskliga ögat kan polarisationen vara detsamma. Vi klarar inte av att se den, så som vissa fåglar gör. Glasögonen består bara av två enkla, billiga cirkulärpolariserande plastbitar. De kräver inget batteri och kan inte gå sönder.
En annan fördel är kompatibiliteten mellan olika projektionssystem. Utöver Master Image är RealD ett annat vanligt system, som har elektriskt styrda polfilter. De får samma cirkulärpolariserade resultat, varför samma glasögon kan användas. Det blir ingen skillnad för biobesökarna.
Master Image
På översiktsbilden av projektorrummet ser du den svarta rundeln som hyser filterhjulet i Master Image-systemet. Funktionen är tämligen enkel. Filterhjulet består av ett antal tårtbitar av polfilter som roterar snabbt framför objektivet. När projektorn visar höger bild, snurrar medurs filter förbi, och när vänster bild visas, har hjulet hunnit fram till moturs filter. Om hjulet ska kunna snurra förbi objektivet synkront med bilderna behövs dessutom synkronisering med projektorn.
Mysteriet 3D-glasögonen
Förr återanvände SF Bio 3D-glasögonen, men inte nu längre. De skickades till ett företag i Tyskland som tvättade dem, plastade in och skickade tillbaka, men det har blivit för kostsamt. Filmstaden Sergel har exempelvis cirka 1200 platser, med fyra-fem 3D-föreställningar per dag och kan förbruka cirka 5000 par glasögon per dag. Glasögonen har plötsligt växt och blivit en masstillverkad förbrukningsprodukt. Om biobesökarna tar med dem hem spelar inte så stor roll för i massproduktion har kostnaden blivit försumbar.
Foto: Audrone Vodzinskaite
Man kan ju tycka det är slösaktigt, om inte annat för miljön, att bara slänga glasögonen efter föreställningen, men fundera på miljöbelastningen som uppstår om de skulle samlas ihop, transporteras till Tyskland, tvättas, paketeras och köras tillbaka till Sverige och distribueras.
Tyvärr kan de inte användas som solglasögon. Det vore direkt farligt. Men de kan möjligtvis bli intressanta kamerafilter.
