Fredagen den 7 april började som vilken dag som helst för SweClockers redaktion och kontorskollegorna FZ och 99mac. Dagen började med att vi en efter en kom in till kontoret, hälsade, överdoserade kaffe, drog dåliga skämt och såg precis som andra fram emot helgen. Naturligtvis spelades den traditionsenliga "Fredagsmixen" i högtalarna klockan 14:00. Samma visa varje fredag.
Just den här dagen var speciell för mig. Efter en familjetragedi i mitten av mars hade jag flera intensiva veckor bakom mig, och skulle åka hem tidigt för att ha min son över helgen. Klockan 15:22 skulle jag ta tåget hem till Gävle och, äntligen(!), avverka en helt normal helg. Trodde jag.
Strax innan klockan 15 hördes en hög smäll utanför kontoret. Jag var först ut på balkongen för att se vad som hänt. En bilolycka? Hade en byggställning rasat? Nedanför, kanske 50 meter bort, där Drottninggatan korsar Kungsgatan, såg jag på håll en chockerad folkmassa, som kort därefter växlade om till panik, springer iväg och skriker efter polis.
Mitt på korsningen låg något, eller någon. Den första på plats var en väktare, del av en yrkesgrupp och hjältarna från den dagen som fått på tok för lite credd för deras insats. Han skred snabbt till verket och täckte över den vi såg med sopsäckar. Det var i samband med detta det började sjunka in för de flesta att något allvarligt utöver det vanliga inträffat.
Själv var jag oberörd, kanske var det chock. Endast 10 minuter senare drog jag på mig skorna och gick hastigt mot tåget för att komma hem. Desperat efter att få min första normala helg på länge. På vägen möttes jag av människor som skrek, grät och inte visste var de skulle ta vägen, men även många som efter bästa förmåga försökte hjälpa till. Flera på vägen frågade mig om jag sett eller visste något. På väg till mitt tåg på spår 17b under Klarabergsviadukten passerade jag Åhlens-huset. Häromkring sjönk allvaret in i mig om vad som hänt.
Framme vid T-Centralen var alla tåg försenade, något de var en längre tid innan det framgick att alla trafik stoppats på begäran av polisen. När jag väl vände om för att göra mina kollegor sällskap på kontoret hade Kungsgatan successivt börjat spärras av och polis på plats uppmanade mig och andra; "Lämna stan!".
På kontoret satt mina kollegor fast och fick av säkerhetsskäl inte gå hem. Vad jag hört i efterhand är att alla omgående ringde sina anhöriga för att meddela att de var okej, ingenting hade hänt. Vi korsar trots allt Drottninggatan dagligen, för att köpa lunch och utföra andra ärenden. Någon av de 4 döda och 15 skadade kunde varit nån av oss. Tragedin till trots är jag tacksam att inte fler miste livet eller fortfarande kämpar för sina liv. I brist på bättre ord är det ett mirakel att inte fler blev skadade eller värre på en så pass vältrafikerad gånggata.
Själv var jag fast utomhus. All tågtrafik avstängd och kollektivtrafiken stoppad – helt korrekt hantering. Många butiker och varuhus slog också igen. Jag vandrade i utkanten av centrala Stockholm och hittade till slut tillflykt och en lugnt plats i en hotellobby precis vid stationen, där jag satt i väntan på att tågen skulle börja rulla igen. Nånstans runt klockan 18-19 fick jag veta att tågtrafiken skulle förbli stoppad resten av dygnet.
Mina kollegor och jag höll varandra uppdaterade över telefonen, och efter bästa förmåga "på utsidan" försökte jag uppdatera om vad som hände. Drygt två timmar efter dådet fick de tillåtelse att lämna kontoret, men fick höra att det ännu inte var säkert. De valde därför att vänta en halvtimme och gå ut i samlad trupp. På vägen hem fick många på nära håll se vad som hänt.
Själv var jag fast och hade ingen möjlighet att komma hem. Jag ringde en nära vän och kollega, Jonas, och frågade om han hade en sovplats åt mig. Utan att tveka sa han att vi skulle mötas upp och att jag så klart fick följa med. På vägen samlade jag mig och ringde ett samtal, för att förklara för en besviken treåring att alla tåg gått sönder och att han inte får leka med pappa.
Vi spenderade kvällen med att äta pizza och följa nyheterna. Framåt klockan 22 höll jag på att somna i soffan, sen sov jag igenom hela natten som om ingenting hänt. Många detaljer om vad jag, dum som jag var när jag stressade för att hinna med mitt tåg, såg och hörde när jag gick ut tänker jag inte förtälja här. Men bilderna kom ikapp mig och natten mellan lördag och söndag fick jag ingen sömn. Nu på måndag är det fortfarande det enda jag ser framför mig och tänker på.
Det har märkts att många tagit illa vid, då inte enbart de som befann sig på gatan, i Åhlens-huset där vansinnesfärden tog slut, eller i kringliggande byggnader. Även på SweClockers, en mötesplats där många känner gemenskap och samhörighet, märks ett stort behov av att uttrycka sina känslor.
Nästan omgående startades en tråd i forumet om vad som vid tillfället beskrevs som ett "misstänkt terrordåd". Under dagen duggade uppgifterna tätt från media och sociala medier, under paniken som rådde rapporterades det även felaktigt om skottlossning på flera håll. Då det hela hände "too close to home" fanns ingen energi att håll koll på eller moderera tråden, varför beslut togs om att låsa den.
Vissa kanske tycker det är konstigt att man vill ventilera på ett teknikforum, men för andra är det ett andra hem och då tror jag det är fel att lägga locket på. Många är även bättre på att sortera tankar och uttrycka sina känslor i text än i tal. Vissa kanske inte vill tala verbalt, utan framstår istället för allmänheten som känslokalla och oberörda. Jag är en av er.
Trots det som hände i fredags träffade jag ändå min son. För första gången "svek" jag honom och han skulle inte få träffa mig som utlovat. En ledsen och arg treåring sken på lördagen upp när pappa i videosamtal sa att tågen var lagade, att vi skulle leka till söndag och får en långhelg ihop under påsk.
