Gigabyte Aorus FO48U – en jätteskärm med OLED-panel som gör mycket rätt

Storleken på skärmen är en av de viktigaste aspekterna att ta hänsyn till, och det är också en av de mest individuella delarna. För den som spelar snabba titlar kan en liten och överskådlig modell vara det bästa, medan en extra bred variant passar den med otaliga fönster uppe samtidigt. Storleken är också det som begränsar och begränsas av den fysiska miljön, som är datorhörnan.

På senare tid har kategorin av skärmar modell jättestor tillkommit, en storleksklass som inte passar alla datorhörnor, men som i teorin kan vara en gyllene medelväg mellan mycket skärmyta för produktivitet och en uppslukande spel- och filmupplevelse. Idag kliver vi in i just detta segment, genom att titta närmare på Gigabytes 48 tum stora OLED-spelskärm med det förhållandevis enkla namnet Aorus FO48U.

Specifikationer och funktioner

Med OLED-panel och skärmyta på 48 tum hamnar vi onekligen i samma storleksklass som mindre TV-apparater, och faktum är att konkurrenten LG med C1-modellerna har en direkt utmanare när det gäller många av specifikationerna. Aorus FO48U är dock ingen TV och saknar således Smart TV-funktioner och TV-mottagare, men är istället utrustad med datorspecifika detaljer som Displayport, KVM-enhet och en meny för spelalternativ.

Precis som LG-apparaten och många spelskärmar, är Gigabytes nytillskott utrustad med bildfrekvens som rullar i relativt höga 120 Hz – en nivå som är tung att nå upp till med den 4K UHD-upplösning som står till buds. Under skalet finns dock variabel bildsynkronisering för att kompensera vid lägre bildfrekvenser, något som kan vara extra aktuellt om skärmen paras med senaste snittets spelkonsoler från Sony och Microsoft.

Aorus FO48U har därutöver en ensam Displayport 1.4-anslutning, dubbla HDMI 2.1 som klarar att driva runt skärmen i den höga upplösningen och vid full frekvens, något som stämmer in på nämnda spelkonsoler och grafikkort av senaste snitt. Äldre grafikkort, som det Geforce RTX 2080 Ti som används i testsystemet, förpassas till Displayport-alternativet.

Vidare talar specifikationerna om ett relativt kraftfullt inbyggt ljud, som också lyfts fram på den klisterlapp som finns installerad på skärmen och på sidan av den stora kartongen. Totalt handlar det om tre högtalarelement på sammanlagt 50 watt, där två sticker fram vid skärmens nederkant. För att styra både ljud och inställningar medföljer en fjäderlätt fjärrkontroll med ett fåtal knappar.

Styrning av menyerna kan också göras genom en styrspak belägen under Auros-logotypen, belägen mitt på skärmens nedre del. För den som kopplar in pjäsen med USB till datorn, finns därtill möjlighet att använda mus och tangentbord för att justera inställningar genom mjukvaran OSD Sidekick.

Den specificerade ljusstyrkan stannar på cirka 150 cd/m² (nits) vid typisk användning, vilket är relativt lågt. Maximal nivå är istället betydligt högre 900 nits, men gäller endast när 3 procent av skärmen tarvar högsta möjliga ljusstyrka. OLED-teknikens inneboende begränsade ljusstyrka lyser igenom med den aningen enklare HDR10-specificeringen som medföljer.

Aningen begränsade specifikationer till trots, antyder kontrastförhållandet 135 000:1 att även denna LG-tillverkade OLED-panel ska mäkta med bra kontraster. Även färgomfånget är stort, med 98 procent av DCI-P3-rymden på papperet. För sRGB-rymden ökar omfattningen till 130 procent.

Förpackning och första intryck

Med en 120 centimeter bred kartong och totalvikt på 20 kilogram är det en utmaning att frakta hem en skärm av den här typen på egen hand, och detsamma gäller uppackningen. Under lockets första lager av kartong finns en tryckt instruktion för uppackningsprocessen. Med TV-dimensioner är förfarandet också snarlikt när det kommer till den saken.

Första steget är att lyfta tillbehör och lättåtkomlig cellplast från lådans ovansida, för att sedan lossa hållare av plast från sidan av kartongen. Hållarna är fyra till antalet och sammanlänkar förpackningens övre och nedre del, där förstnämnda helt enkelt kan lyftas av. Skärmen står kvar på en bädd av cellplast och det är sedan lämpligen ett projekt för två personer att montera stativet, som består av två grå metallfötter.

Skärmen ska i detta steg försiktigt läggas på plant underlag medan fötterna skjuts in i varsitt hål. Hål och fötter är utformade för att bara passa på ett sätt och för att låsa dem på plats används fyra skruvar. De klick-fästen som är vanliga hos många andra stativ saknas här. Skruvarna är ett krav för att fötterna inte ska halka loss när pjäsen lyfts.

Varje fot har två kontaktpunkter – en framåt och en bakåt – där den främre delen slutar omkring 15 centimeter framför bildpanelen. Totalt djup ligger på ungefär 25 centimeter, men skärmen är endast 4,3 centimeter tjock på den tjockare delen. Den som vill ha produkten monterad på en vägg kan således spara några centimeter, och för att väggmontera används VESA-fäste med 300 millimeter mellan hålen. Montering på vägg är också det enklaste sättet för att anpassa höjden – de fast monterade fötterna tillåter inte några justeringar.

I paketet återfinns två apparatkablar, varav en passar svenska eluttag. Nätbrunn och apparatkabel är tacksamt, eftersom det innebär att nätaggregatet är internt. I specifikationsbladet står att läsa om maximalt effektuttag om 325 watt, vilket hade resulterat i en rejäl kloss som extern nätdel. Paketet innehåller också en Displayport- samt en HDMI-kabel, som båda känns gedigna och kvalitativa. HDMI-kabeln har därtill "8K" ingjutet i plasten.

Tyvärr är samtliga kablar 150 centimeter långa, vilket känns lite i snålaste laget när skärmen är över 100 centimeter bred. Snålt är också att USB Type-C-kabel inte finns i lådan, en kabel som har vissa krav för att fungera för att både ladda enheter och överföra bild samt data. På USB-fronten skickar Gigabyte dock med en gammal hederlig USB 3.2 Gen 1-kabel, från skärmens Type-B-ingång, till datorns Type-A.

Sett framifrån är samtliga anslutningar belägna på den vänstra sidan, medan högersidan rymmer nätbrunnen. Förstnämnda samling av kablar är inte placerad särskilt djupt bakom skärmen, och utan att böja obekvämt mycket, går det inte att gömma undan kablaget på ett snyggt sätt bakom den stora skärmen. Om alla anslutningar används blir det lätt till något av ett ormbo.

Jag inleder testet med att placera Aorus FO48U på mitt matbord, som mäter in 80 centimeter på djupet. Placerad på en stol vid bordets långsida, blir mitt maximala avstånd till skärmen också 80 centimeter. Med vana från att primärt använda två 24-tumsskärmar sida vid sida, är det tydligt att dubbel höjd ändrar användarupplevelsen fullständigt. 48 tum motsvarar nämligen fyra 24-tumsskärmar, placerade i en 2×2-matris.

Vid första användning slås jag, utöver dimensionerna, av de tydliga kontraster som OLED-panelen ger. Första anhalt är arbete i webbläsare och dokument, vilket rullar på. Andra stoppet är några varv i snabba Counter-Strike: Global-Offensive, och här blir det tydligt att det tar en stund att vänja sig, alternativt att storlek och speltyp inte är kompatibla. Klart är i alla fall att 120 Hz och OLED inte släpar efter ens i snabba situationer.

Avståndet till skärmen

Efter de inledande testerna flyttas skärmen in till en mer permanent plats på skrivbordet i kontoret, ett av de största höj- och sänkbara skrivbord jag kunde få tag, på med mått om 180 × 80 centimeter. Med skärmen på plats ser det tidigare så rymliga bordet inte längre luftigt ut, och det är heller inte möjligt att utöka avståndet jämfört med första platsen med mer än några centimeter, för ett avstånd om cirka 90 centimeter.

Ett stort försäljningsargument för stora skärmar är att de kan uppta större del av synfältet, för att ge en mer uppslukande spelupplevelse. Synfältet är dock inte riktigt kompatibelt med en rektangulär yta och med produkten placerad för nära, hamnar det mesta i periferin. Det behöver inte vara problematiskt i en spelsituation, men vid arbete medför det att detaljer i hörnen inte går att uppfatta direkt.

När jag inte sitter lutad mot ryggstödet i stolen framför skrivbordet, hamnar jag precis för nära för att snabbt kunna se skärmens alla delar. En notis i ena hörnet kräver då att jag vrider på huvudet, och här är det påtagligt att det främst är skärmens höjd som är boven i dramat. Med de fasta fötterna är avståndet mellan skrivbord och nederkant cirka 5 centimeter, medan hela ytan är 61 centimeter hög.

Med dessa dimensioner är få byggda för att sitta på ett sätt som är ergonomiskt försvarbart, det vill säga med övre tredjedelen av skärmen i ögonhöjd. För att skrivbordet och tangentbordet ska hamna på rätt höjd krävs samma inställningar som med en mindre skärm, varför ögonlinjen snarare hamnar strax ovanför mitten. Med avstånd på 90 centimeter till skärmen blir det inte särskilt överskådligt, varför en spekulant bör kolla och mäta både en och två gånger för att säkerställa att besten verkligen får plats.

Med större avstånd blir också skalning av innehåll något att ta hänsyn till. Sammanlagd yta som motsvarar fyra 24-tumsskärmar, kan inte användas till lika mycket innehåll när hela paketet skjuts bort från användaren. Ikoner blir ohanterligt små och många detaljer i applikationer likaså. Windows 11 rekommenderar 150 procent skalning, vilket fungerar helt okej. Det känns dock på gränsen till för stort och vissa detaljer är klumpiga, men tyvärr är 125 procent skalning ingenting jag upplever fungerar bra, med suddiga inslag som resultat.

Avståndet till skärmen och skalningen i Windows är detaljer som tar en stund att vänja sig vid, men det går verkligen att vänja sig. Efter relativt få timmar blir det en vana att backa lite när det är dags för jobb, medan filmtittande lämpligen sker en aning närmare och lutad över skrivbordet. Att justera kroppen och placeringen är möjligt i viss mån, men det är värt att ha i åtanke att en fast väggmontering gör sådan avståndsanpassning till den enda möjligheten. Det är osmidigt att skjuta skärmen fram och tillbaka på skrivbordet, men inte omöjligt.

Prestanda

Med OLED som paneltyp är kontraster och eftersläp redan på förhand garanterat bra, och det kan subjektiva speltester, mätningar och Blur Busters Test-ufo intyga. Först- och sistnämnda gäller särskilt eftersläp, som inte finns i någon grad synligt med blotta ögat. Med snabba rörelser i Counter-Strike: Global Offensive är det heller inte något som ser smetigt ut, och med några matcher innanför västen spelar jag inte märkbart sämre än med mina vanliga grejer, även om det är ovant med de stora rörelserna.

Aorus FO48U har stöd för adaptiv bildsynkronisering och det kan aktiveras i Nvidias programvara, där det rullar på utan problem. Spelande i 4K UHD med Assassin's Creed: Odyssey flyter på trots bildfrekvens under 60 FPS, och nämnda Test-ufo visar att skärmen anpassar sig bra. I samma spel testar jag även att aktivera HDR, som tar full kontroll över skärmens inställningar, men spelupplevelsen får inget nämnvärt lyft. Tilläggas bör att det inte nödvändigtvis försämrar upplevelsen, som bara ser ut att bli ljusare överlag.

Skärmen kommer med ett flertal olika profiler för olika spellägen, nämligen Standard, Arcade, FPS, RTS/RTG, Movie, Reader, SRGB, Vivid, Green samt två profiler ämnade för helt egna inställningar. I menysystemet visas en snabb överblick kring ljusstyrka, kontrast, skärpa, gamma och färgtemperatur, där det går att konstatera att ingen ligger lägre än 70 procent i ljusstyrka.

Skärmar brukar generellt levereras med hög ljusstyrka – alldeles för hög ljusstyrka – men här är Standard-läget med sina 80 procent inte besvärligt ljust. Datacolor Spyderx Pro och tillhörande mjukvara visar varför: 75 procent ljusstyrka motsvarar 140 cd/m², vilket är en nivå som passar ett rum utan alltför stark belysning. Vid 100 procent visar mätningen 186 cd/m², men båda mätvärden gäller när skärmen visar ett svart-vitt-rutmönster.

Den OLED-bestyckade pjäsen anpassar nämligen ljusstyrkan efter hur många pixlar som lyser och detta är väldigt påtagligt. När ett dokument täcker halva skärmen och sedan maximeras, sjunker ljusstyrkan drastiskt. En inbyggd funktion sänker också ljusstyrkan så snart väldigt lite av bilden uppdateras, exempelvis vid skrivande. Detta är sannolikt för att skydda skärmen mot inbränning, ett problem som modellen har flera inbyggda lösningar för. Sådana skyddsmekanismer hoppar igång automatiskt lite då och då, och lämnar meddelande om att inte stänga av produkten.

Om jag istället väljer att markera hela texten är förändringen större, och bilden lyser upp. Vare sig ökning eller sänkning av ljusstyrkan görs särskilt diskret och det går inte att stänga av, även om en lägre ljusstyrka slätar över skiftandet något. På den mer positiva sidan visar dock testerna att skärmytan är relativt uniform när det gäller både färg och ljusstyrka.

Även kontraster och färgomfång är bra, där förstnämnda efter flera mätningar som bäst landar vid 4 640:1. Den ljusstyrka som uppmäts från de svarta elementen är 0,04 cd/m² och det är tydligt att sensorn inte är mer exakt än så, varför det med största sannolikhet handlar om ljusläckage. De svarta områdena är verkligen svarta och pixlarna är släckta, varför det i verkligheten handlar om det oändliga kontrastförhållande som syns i teorin.

De färgrymder som uppmäts visar 87 procent av Adobe RGB, 93 procent av DCI-P3 och 100 procent av sRGB, där just 100 procent är taket i testerna. De 130 procent som Gigabyte menar finns, går således inte att verifiera med testutrustningen. 93 procent av DCI-P3 är något lägre än specificerat, men det handlar fortfarande om färger som inte lär göra någon spelare eller hobbyfotograf besviken.

Vid de första mätningarna syns dock att något inte står rätt till med hur korrekta färgerna är, där enorma delta-E-värden visas. Delta-E är ett mått på hur mycket den uppvisade färgen avviker från den som verkligen visas, där värden under 3 betraktas som bra. Här syns 11 som bäst och 36 i snitt, vilket inte stämmer överens med tester som andra tekniksajter gjort, och inte heller med hur jag uppfattar bilden. Detta resulterade i en hel del felsökande och kontakt med Datacolor, för att komma fram till orsaken.

Efter många tester av olika parametrar står klart att det är de kontrastjusteringar som syns hos samtliga profiler som ställer till det. Standard-läget kommer med Contrast ställt till 40 och Advance Contrast till 4. Genom att vrida ned dessa till 0, blir färgerna subjektivt lite tråkigare men enligt mätningen relativt träffsäkra med delta-E-värden som snittar på 1,91.

Standard- och Green-profilerna är dock inte katastrofala ur kartong, och referensbilder jämförda med skärmen på Macbook Air och ett fysiskt färgkort, som medföljer Spyderx Pro-enheten, visar att likheterna är helt okej. Jag behåller personligen en gnutta av de förstärkta kontrasterna för en mer njutbar bild, eftersom nedskruvande kontraster sänker ljusstyrka och gör bilden lite mindre levande.

Något som också kan göra bilden lite mer levande är att vrida på reglaget för färgmättnad, som Gigabyte har överdrivit lite för de flesta profiler. Den stora skillnaden för olika profiler är dock skärpa och den färgtemperatur som gäller. Det normala läget upplevs aningen varmt, men det är ingenting jämfört med den uttryckligen varma tonen, som förser bilden med gult filter. Reader-profilen är ett sådant läge. Det kalla läget satsar istället på ett tydligt blåaktigt filter, vilket syns hos Arcade, där rejäl artificiell skärpa är grädde på moset.

Sist ut bland mätningarna på bilden finns den så kallade gammakurvan, som handlar om huruvida rätt mängd ljus visas. Här följer ljusstyrkan inte alls samma stigning som referensnivån, och detsamma gäller alla skärmens förinställda gammaprofiler. Genom att testa dessa profiler sida vid sida mot en gemensam referensbild, anser jag att 2.2 är den nivå som fungerar bäst, utan att överdriva skuggor eller ta bort detaljer från ljusa partier.

Avslutningsvis genomför jag mätningar av skärmens effektuttag, som i vanliga fall kanske är något som främst är aktuellt för själva datorn. Här handlar det dock om 100 watt vid vanlig drift, vilket inte är något att fnysa åt. Med högtalarna på halv effekt sticker värdet upp till 125 watt och detsamma syns när Macbook-datorn pluggas in och laddas över USB Type-C. Vid vila förbrukar den dock för lite för att ge utslag på effektmätaren.

Menysystemet

Med Gigabyte Aorus FO48U finns tre sätt att navigera menyerna, där det ena och mest intuitiva är med den medföljande fjärrkontrollen. Det är en mycket lätt och plastig historia, som inte ingjuter en känsla av kvalitet. Fjärrkontrollen har startknapp, knappar för att välja bildkälla och ljudtyp, mute-funktion, volymreglage samt en central knapp och en omgivande cirkel, som är ett förklätt styrkors med fyra riktningar.

Styrkorsets riktningar ger direkt tillgång till undermenyer för att exempelvis starta spelorienterade funktioner som ett hårkors på skärmen, medan den centrala knappen är ett av två klick för att komma till den faktiska menyn. Många klick är något som löper som en röd tråd genom navigeringen. För att trycka på mute räcker det exempelvis inte att bara trycka på knappen, eftersom det då syns en undermeny med två val, där mute aktivt måste väljas och accepteras.

Det andra sättet att navigera använder styrspaken vid skärmens mitt, som kan klickas på och styras i fyra riktningar. Funktionen är precis som den centrala delen av fjärrkontrollen och menyn som används är densamma. Tredje kontrollsättet kräver istället att USB-kabeln ansluts och att mjukvaran OSD Sidekick hämtas från Gigabytes webbplats. Det här är ett betydligt smidigare sätt att direkt justera inställningar för olika profiler, och det går också att uppdatera firmware genom mjukvaran.

Menyerna är mycket djupa och för att ändra ljusstyrkan för en profil krävs åtminstone sju klick på fjärrkontrollen eller styrspaken, för att över huvud taget kunna börja skruva. Väl inne på de olika profilerna är det möjligt att ändra färgmättnad, skärpa, temperatur, färgbalans, med mera. Alla dessa val har inte självklara effekter, men värre är att skärmens inbyggda menysystem är mer detaljerat än OSD Sidekick. Det är exempelvis bara genom skärmen som Advance Contrast kan skruvas på. De vanligaste inställningarna kan dock enkelt styras genom mjukvaruverktyget, vilket är att rekommendera.

I jakt på att hitta felet kring de felaktiga färgerna, laddades den senaste firmware-versionen ned, en version som släpptes i september och som enligt beskrivning endast optimerar ljusstyrkan vid HDR-användning. Att installera uppdateringen var i mitt fall ett krångligt projekt som otaliga gånger slutade med ett felmeddelande, ominstallation av Windows 11, OSD Sidekick och alternativ Windows 10-dator till trots. Installationen fungerade slutligen när jag inte hade USB-enheter anslutna till den inbyggda hubben, samt återställde skärmen till fabriksutförande.

Användning

Under testperioden vänjer jag mig sakta men säkert vid den stora pjäsen på skrivbordet och detta till den milda grad att 13- och 24-tummare i vissa situationer känns besvärligt små. På grund av en fast placering, samt konstanta mått på både synfält och överkropp, kvarstår dock svårigheter att se hela skärmen samtidigt.

Kvarstår gör även störningsmomentet med den aningen svaga och ständigt svajande styrkan på bakgrundsbelysningen, som då och då tar ett krafttag för att hålla pupillerna på alerten. Därtill är den högblanka ytbehandlingen någonting som jag inte är helt såld på. Det fungerar bra på min Macbook och detta också utomhus, tack vare relativt god ljusstyrka. När bilden är mörk eller belysning från kringliggande fönster är stark, är reflektionerna tydliga i Aorus FO48U.

Den blanka reflexbehandlingen är dock trevlig ur bildsynpunkt, där ett matt reflexfilter lätt gör bilden lite mer trubbig. Med möjlighet att begränsa ljusinsläppet med gardin och persienn, är problemet därför inte påtagligt, även om det ibland är skrämmande att stirra sig själv i själen när den mörka Visual Studio Code-bakgrunden (VSC) presenterar en spegelbild.

Under användningsperioden, som är del av mitt vanliga jobb och studier, är just programmering en del, som görs i både Matlab, R Studio och VSC. Därutöver används simuleringsmiljön HOPSAN och modellerings- och ritningsprogrammet Creo, men lejonparten av all användning sker i ordbehandlare och webbläsare, med ackompanjerande inslag av bildbehandling i Adobes Lightroom och Photoshop.

Arbete

Att ha en stor skärm som arbetsyta är mycket trevligt, och särskilt när bilden är högupplöst och färgkorrekt. Även välflytande 120 Hz är tacksamt när muspekare flyttas långa avstånd och fönster omplaceras. Däremot blir produktiviteten inte nödvändigtvis högre än med två 24-tumsskärmar placerade sida vid sida, trots att det i praktiken handlar om fyra sådana skärmar.

Skalningen gör att det blir klumpigt med fyra fönster, varför jag för det mesta nöjer mig med två eller tre, där åtminstone ett spänner från botten till toppen av skärmen. Det ger mycket extra arbetsyta vid ordbehandling och programmering, vilket är tacksamt. Här spelar Windows 11-funktionerna för fönsterhantering en viktig roll i att göra det smidigare.

Kommunikation som Slack och e-post gör sig påminda genom ljudliga notiser och det krävs nästan, eftersom ett meddelande i nedre högre hörnet är lätt att missa. Vid användning är det tydligt att jag rör huvudet betydligt mer än med de skärmar jag vanligen brukar, och det tar ibland en stund att ställa om och navigera rätt – en helt klart ovan känsla.

Spelande

Som inbiten CS-fantast är det en titel jag harvat över 5 000 timmar och detta främst på 24-tumsskärm och med nedvridna upplösningen 1 280 × 1 024 pixlar, ett 5:4-format utdraget för att täcka hela 16:9-skärmen. Detta används också under matcherna som spelas på Aorus FO48U. Den stora bildytan visar obarmhärtigt hur fult ett spel kan bli när proportionerna förvrängs, men det flyter utan problem.

Däremot är det mycket problematiskt att ha stora delar av skärmen i periferin, där både notiser om fallna fiender, kartan och fiender som tittar fram, hamnar ur fokus. Att med- och motspelare som sveper förbi på skärmen tillryggalägger stora avstånd vänjer jag mig ganska snabbt vid, och med lite träning går det att spela med ungefär samma självförtroende och prestanda som i vanliga fall.

Med ett betydligt lugnare spel som äventyrstiteln Assassin's Creed: Odyssey blir skärmens dimensioner istället en uppslukande fördel. Tredjepersonsperspektivet medför att inga otrevliga överraskningar anfaller från skärmens kanter, och eftersom titeln lämpar sig väl för handkontroll kan jag även luta mig tillbaka i stolen och slippa vrida huvudet för att se menyer och kartor. Spelet har HDR-funktion, men det är inget som imponerar. Utanför titeln omvandlas SDR-material till överdrivet ljusa versioner av förlagorna, varför funktionen i min mening inte bör vara permanent aktiverad.

Något jag väljer att inte testa är de många spelfunktioner som adderar olika tillägg, som hårkors och nedräknare, direkt från skärmen. Stora delar kan styras genom OSD Sidekick-mjukvaran, men jag har aldrig spelat någon titel där jag känner behov av att lägga till ett extra sikte för att det ska fungera. Det känns främst som en gimmick för att med emfas kunna kalla skärmen för en gaming-variant.

Media – ljud och bild

Det finns tillfällen där HDR faktiskt är värt det, och filmtittande är ett exempel. Med stjärnhimlar och få ljusstarka punkter som i Deep Blue-filmen, framhävs detaljer tydligare. Kontrasterna är på intet sätt dåliga utan HDR aktiverat, men för en längre sittning är det värt att aktivera.

4K UHD på en 48 tum stor panel är inte det mest pixeltäta och det märks när lågupplöst material visas. Ett 720p-klipp kan vara acceptabelt när det visas på en mindre datorskärm, men med en knapp meter fram till en 48-tummare är upplevelsen inte den bästa rent bildmässigt. Jag har inga problem med att acceptera 1080p-material trots viss grynighet, men faktiskt 4K UHD-material är ett lyft och skärmen kommer således att bli bättre med tiden, när allt mer material kliver upp i upplösning.

Avslutningsvis finns det inbyggda ljudet, som jag använder i hög utsträckning under testperioden, för att det helt enkelt är dugligt. Med maximal volym visar ljudtrycksmätaren på 90 dB(A) och kvaliteten sjunker inte nämnvärt, men för att titta på nyheter eller ett klipp är runt 20 procent av volymen fullt tillräckligt.

Däremot är ljudet och samtliga profiler ganska bastunga, varför det ibland är svårt att höra talad dialog i Youtube-klipp som rullar i dubbel hastighet – en personlig favorit. För hastigheter som är avsedda för materialet fungerar det inbyggda ljudet tillräckligt bra för att inte känna behovet av att hämta hörlurarna, oavsett om det gäller musik eller dialog.

KVM och flera enheter

Med hemarbete som en stor del av vardagen för många, är det inte ovanligt att plocka med sig en bärbar dator. I skolan och på resande fot använder jag min Macbook Air, som har prestanda nog för att jag gladeligen ska koppla in den och fortsätta visst arbete på en större skärm. Datorn har Thunderbolt 4 och således stöd för data, bild och ström över en ensam USB Type-C-kabel, varför jag också kan testa KVM-funktionaliteten hos Aorus FO48U.

Det finns endast två USB Type-A-portar på skärmen, vilka jag använder för tangentbord och mus. USB-Typ-C-kabeln går till den bärbara datorn och Type-B-till-Type-A-kabeln ansluts till den stationära. På det stora hela fungerar skiftet mellan de två datorerna smärtfritt, även om det tar några sekunder. Skiftet sker när jag med fjärrkontrollen byter bildkälla. Värt att tillägga är att det i vissa fall inte fungerar, när det gått så pass lång tid att någon av enheterna närmat sig viloläge. I viloläge vill den bärbara datorn inte heller ta laddning, trots att detta är kompatibelt med vanliga laddare.

Skärmen har även stöd för bild-i-bild- och bild-vid-bild-läge, men här krävs separat kringutrustning för att det ska vara användbart. I och med att den ena enheten är en bärbar dator använder jag hellre den inbyggda skärmen för att se vad som händer, istället för att flika in en bild på den stora skärmen.

Sammanfattning

Testperioden med Aorus FO48U innebar många tester på samma gång; dels test av det största som serveras i skärmväg, dels OLED-tekniken som är sällsynt på skärmmarknaden. Kombinationen med 4K UHD samt 120 Hz gör det därtill till det mest tungdrivna som går att få tag på. Den korta sammanfattningen av användarupplevelsen är att modellen är en grym produkt för att avnjuta video med, men även att spela i de fall det inte är tävlingsinriktade titlar.

Det kan verka självklart att en 48 tum stor pjäs verkligen kräver utrymme, men det är lätt att underskatta hur mycket som tarvas. Skrivbord modell större kan vara otillräckligt för att få med hela skärmen i synfältet, vilket är fördelaktigt för arbete. Konkret är åtminstone en meter att rekommendera. Produktens höjd och fasta stativ gör att det trots detta kan vara svårt att skapa en ergonomisk arbetsplats.

Efter en tids användning dyker vaneändringar upp, som ökar användbarheten och för den som införskaffar en skärm av den här storleken lär naturliga anpassningar uppstå, som gör det möjligt att nyttja skärmen på ett effektivt sätt. Den extra skärmytan är trevlig ur de flesta avseenden, och det blir inte sämre av att bildkvaliteten är god. Med mindre justeringar av kontrastfilter kan färgkorrekthet uppnås, och redan ur kartong bjuder Aorus FO48U en behaglig bild med många av de förinställda profilerna.

Uppdateringsfrekvensen om 120 Hz och det obefintliga eftersläpet, parat med fungerande variabel bilduppdatering, gör att både snabba och långsammare spel fungerar. Det inbyggda ljudet håller måttet i spelsammanhang, såväl vid musik som filmtittande, även om basen är lite överdriven. Det handlar således om en skärm som lämpar sig mycket väl för underhållning. HDR-läget är inte det vassaste, men fungerar och är värt att aktivera vid särskilda tillfällen.

Den strömtörstiga OLED-skärmen är dock en ganska ljussvag historia och det högblanka reflexfiltret omvandlar mörka bilder till speglar. Även ur detta avseende är det alltså viktigt att undersöka var skärmen kan få plats, för att undvika störande reflektioner. Två metallfötter medföljer skärmen men erbjuder inga anpassningsmöjligheter och gör produkten djupare än nödvändigt. Med väggmontering kan både platsbesparing och vissa justeringar införas.

För äldre grafikkort finns en Displayport 1.4 tillgänglig, medan de dubbla HDMI 2.1-anslutningarna går hand i hand med senaste snittets grafikkort och spelkonsoler. De medföljande kablarna är snålt tilltagna och den inkluderade fjärrkontrollen är inte särskilt smidig för att navigera de djupa menyerna. Inställningarna är många för den som vill testa sig fram till en önskvärd bild.

Avslutningsvis är Gigabyte Aorus FO48U en kompetent skärm i jätteformat, men för den som inte har ett tydligt behov och gott om plats är den en storlek i överkant. OLED-panelen är härlig för nästan alla aktiviteter, men den begränsade och ofta varierande ljusstyrkan skaver. Kanske kan den motverka inbränning, men det är något som kräver längre testande.

Det som skaver mest är dock priset, som i skrivande stund ligger på 18 000 kronor hos de flesta återförsäljarna. Många egenskaper är desamma hos årets upplagor av LG:s C1-TV, som vid rea kan köpas för under 10 000 kronor och som ordinarie kostar runt 15 000 kronor. De stora skillnaderna är Displayport, KVM och spelauran, varför en spekulant bör tänka efter en extra gång innan köp.

Fördelar

• Mycket bra bild för spel, media och arbete

• Rejäl bildyta

• Schysst inbyggt ljud

• Användbara extrafunktioner

Nackdelar

• Priset

• Svag och varierande ljusstyrka

• Omständligt menysystem

• Fast stativ

Rekommenderat pris vid publicering: 17 990 kronor