Spräckt lånemobil

Du har ingen drulleförsäkring då?

Citerar mig själv, och förtydligar något.

Ovanstående var något förenklat, för att tydligöra, och inte komplicera i onödan, men man kan mycket väl tänka sig avtal om gåvor med olika förbehåll, även i det sammanhanget t.ex. att något måste vårdas etc. Men i allmänhet så råder man över det som man får (accepterar att ta emot).

Att vårdplikt är viktigt tyckte man även förr, vi har t.ex. ännu gällande från 1734 års lag, 11 kap 1 § HB:
Lånar man något av annan, dött eller kvickt; give åter så gott, som han det tog. Ej må lån missfaras.

(Som kuriosa: lån var förr liktydigt med saklån; rör det sig om pengar, eller då det inte är viktigt att samma föremål kommer åter bara rätt mängd, är det försträckning; men man har i ett par hundra år inte skiljt så noga på dessa i vardagligt tal.)

Vet inte mycket om försäkringar då föräldrarna fortfarande tar hand om det.

Men i alla fall så är ju 1500 inget gyllene tal som alla försäkringsbolag har, jag är inte uppdaterad och det kan vara annorlunda nu, men jag har faktiskt läst om drulleförsäkringar som tillägg utan någon självrisk. Alltså bara en månadskostnad.

Om jag har helt fel får jag skylla på att jag inte riktigt vaknat när jag skrev föregående post.

Det tror jag, det är som du säger folkvett, men det är ofta så att det som tas för självklart av de flesta ändå uttrycks i lag.

För att förtydliga något; det finns ingen lag om vårdplikt i sig, d.v.s. som heter så, det är ett begrepp som förekommer i olika sammanhang, inom avtalsrätten, och som nämns på ett antal ställen.

Möjligen skrev du på något avtal när du hämtade ut lånetelefonen, annars kan du ju ûber-douchea dig och vägra betala för att det inte finns något skriftligt och du vägrar allt som har med personligt ansvar att göra. Samt att dom borde skylla sig själva att dom var schyssta nog att låna dig en telefon (vilket förövrigt inte är ett krav i en verksamhet såvida inte telefonen är på service längre än 21 arbetsdagar då man bör kunna kräva någon form av ersättning.)

Försöka duger, men det håller inte (juridisk prövning).
Vill man inte kännas vid personligt ansvar kan det vara svårt att hävda att man har några rättigheter. Om det ska jävlas i en riktning får man nog vara beredd på att det kan gå åt andra hållet också; företaget tar tillbaka den skadade utlånade varan och behåller den som var inlämnad för service och låtsas som det regnar. (Är fullt medveten om att företagets hantering av det som är inlämnat för service också är reglerat i avtal, eller ytterst, följer av AvtL, så de kan givetvis inte heller göra som de vill.)

Företaget har retentionsrätt. Det betyder att det kan kvarhålla egendom som säkerhet för fordran.

För att gräva mer i TS lite tråkiga ärende.

Nu skulle man kunna säga att detta är något av ett specialfall; garantiservice sker väl utan kostnad därför finns ingen fordran i den riktningen, då; men om det vore en vanlig service enligt någon avgift så får företaget behålla varan tills betalning sker; väldigt enkelt.

Men, så händer något, en utlånad vara skadas, eller tappas bort, då uppstår plötsligt en fordran. Vet inte på rak arm något fall som påminner, men visst kan man då säga att företaget kvarhåller varan som var inlämnad för service.

Något magstarkt att säga att de borde skylla sig själva, samtidigt som de enligt dig har gått utöver vad som krävs. Haltar å det grövsta.

I många sammanhang ondgör sig en del t.ex. över dåliga varor som lånas ut som tillfällig ersättning, bilar etc. Att de inte är av samma kvalité etc. Det vore klädsamt om dessa åtminstone respekterade gott umgänge i affärer.

Ja om jag inte var spydig nog i min text så menar jag självklart att han borde betala för sig och inte vara en mupp som försöker komma undan att betala för sig.

Ironi och sarkasmer har som bekant ibland svårt att färdas via nätverk.

Sant, det kan finnas alla möjligheter till det. (I alla avseenden ska man undvika att försöka sig på en egen reparation; då har vi komplicerat allt ett par steg till. )