Den där fåniga idén om att man ska hoppa för att överleva ett fall (i hiss) kommer troligen från ett verkligt "säkerhetstips" som förekom i hissens barndom (visst är hissen hundratals eller tusentals år, men vi säger sent 1800-tal eftersom det var då som personhissar blev något som folk faktiskt då och då åkte med): Böj knäna i en störtande hiss så minskar du risken för skador.
Detta tips är tekniskt sätt korrekt, om än lite naivt (dessutom var redan tidiga personhissar utrustade med säkherhetsdetaljer automatiska friktionsbromsar och centrifugalregulerat motorvarvtal), och har troligtvis gett upphov till myten om hoppet.
...
Allting handlar om tiden för inbromsning. En fördubbling av tiden det tar att bromsa minskar skadeverkningen med en faktor fyra (om ja nu inte har tomtar på loftet). Eftersom det är svårt att veta exakt hur lång tid en fallande person har bromsats (i millisekunder räknat. Inte sekunder) är det också svårt att veta vad man ska göra an anekdoter av folk som överlevt fall från flygplan e.dyl.
Generellt sett dör man. Och man gör det direkt och utan chans. Men det hindrar inte att det faktiskt finns ett och annat mer eller mindre väldokumenterat fall (ursäkta den torra humorn) av personer som överlevt. T.ex finns det omskrivna fall från världskrigen. Någon, minns inte var och vem, räknade ut oddsen för att överleva jämte de fåtal överlevande i misslyckade fallskärmshopp under andra världskriget med antalet beräknade misslyckade fall totalt. Det är inga vackra siffror och jag vill minnas att antalet överlevande förhåller sig till antalet döda ungefär som 1:10000.
Överlever gör man, när man har den osannolika turen att landa mjukt eller av en eller annan anledning fått relativt låg terminalhastighet. Det förra är "mark" bestående av snö, hö, buskage eller rentav träd (om man undkommer att bli spetsad) men inte barmark eller vatten. Det senare kommer sig av en fallskärm - även om den inte lösts ut ordentligt - tjocka kläder, starka termiska vindar och måhända kunskap om att göra sig "stor" och välja sitt öde genom att styra. Som sagt, varje liten extra millisekund att bromsa in är viktigt och eftersom huvudet och bålen är det viktigaste gör man kanske klokt i att försöka landa med fötterna först. Med all sannolikhet sitter man i rullstol med protesben resten av livet, men det kanske är bättre än att landa med hjärnan först.
Jag har också för mig, osäkert vart jag läst det (ta det därför det för vad det är: en anekdot!) att något fler kanske skulle överleva om det inte vore för att många är döda innan de träffar marken. Hjärtinfarkt eller "idiopatisk" dödsorsak (dvs man kan vid obduktion konstatera att vederbörande var död innan denne slog i marken, men det är oklart av vad). Denna "risk" verkar emellertid vara överdriven och komma sig ur att det verkar "logiskt" att folk kan bokstavligt bli ihjälskrämda, något det finns rätt lite egentligt fog för. Så det ligger säkert en del i talesättet "det är inte höga fall som är farliga, det är stoppet!"
De som landar på hård mark efter en hög terminalhastighet kan däremot bokstavligt bli platta - eller kanske utsmetade som om de vore tandkrämstuber någon trampat på. Terminalhastigheten är inte helt lätt att utröna, det gör mycket stor skillnad på vad man gör i luften. Professionella fallskämshoppare kan falla, med vilje, både betydligt snabbare och betydligt långsammare än en annan lurk. Mellan 25 och kanske 60 m/s är rimliga hastigheter. Precis som beträffande bilolyckor, spelar hastigheten en stor roll. Men för att sammanfatta, de flesta dör. Det går tusentals döda för varje överlevande och en del av de döda ser också mindre trevliga ut (skillnaden kan vara enorm mellan t.ex. gräs och asfalt).
Edit: Dumma siffror!
