Varför hoppar många av ingenjörsutbildningarna?

Civilingenjörsutbildningarna är såklart tuffare. Men om vi tar en person som ändå har klarat av behörigheten för att läsa ingenjörsprogrammen, så gissar jag baserat på mig upplevelse, att merparten av de som ej klarade ingenjörsprogrammet första året inte heller la ner sin själ på att göra det. När läraren rekommenderade lös dessa uppgifter i matteboken, så var det inte så att alla löste de uppgifterna och offrade mycket fritid på att klara dem. De frågade inte klasskamrater om hjälp tills alla uppgifter var klara utan precis som mig prioriterade annat som film, spel och gym. Sedan hade man den där tuffa veckan innan tentan..

Civilingenjörsprogrammen däremot var på min tid ett jätteskutt i matematiken. Det kändes som att ingenjörsmatematiken låg någonstans däremellan.

Känner flera ”nästan” ingenjörer. Det är folk som varit väldigt nära slutet av sin utbildning och i det läget fått jobb endå. Klassikern är kvarstående exjobb och uppsats.

Själv läste jag datateknik hi, var kvar på programmet rätt länge men i korta drag så orkade jag inte matten. Gick in med rostiga förkunskaper och la helt enkelt inte ner tiden som krävdes för att komma ikapp och ligga fas med kursmaterialet.

edit:

Jag tycker inte att problemet ligger i för höga krav i kurserna. Det finns ingen kurs jag läst som varit orimligt svår. Däremot tycker jag att mattematiken i gymnasiet borde vara mer högskole förberedande. Elever som läser ett tekniskt basår räknar samma matte men blir bättre förberedda.

Jag hoppade mellan DSV och civ-it p.g.a. lumpen (civilplikt)
I slutändan hoppade jag tillbaka till DSV då den passade mig bättre, men samhållningen på CIV programmen var svår att slå!

Utöver det här med förväntningar och glappet mellan gymnasie och högskola (i ffa matematik), är en annan aspekt att många inte riktigt kan hantera att flytta hemifrån. Åtminstone inte vid den åldern de försöker och om de kommer direkt från gymnasiet. Att va 19 bast i en ny stad utan vare sig föräldrar, polare eller kunskapen kring om ägget eller vattnet ska i först när man ska göra frukost kan va utmanande...

Den praktiska biten är något som sorgligt nog hela tiden minskas och till slut tas bort. Det är bland de viktigaste delarna och som alla inom gruppen prata länge om efteråt - nu möter man inte ens situationen och inser att det finns många praktiska problem att lösa.

Brorsan - som gick D-linjen i linköping designade digital-oscilloskop med A/D-omvandlare och i andra ända videokretsar med mestadels TTL-logik och det var hela vägen - att designa detta, köpa hem grejor (och då fundera på byggsätt - på den tiden var virning förhärskande) få det att visa upp på en CRT för oscilloskop-bruk eller på en analog oscilloskop och visa att man klarat hela vägen

året efter så hade man skippat den delen - brorsan sa att all jävulskap av praktisk natur man fick lösa efter hand (för långa virtrådar, övehörning, klockglitchar som missades, riva hälften och bygga upp igen etc.) var nog det mest värdefulla med hela den projektet - dvs fina 'perfekta' planer som inte tål verkligheten, och det kraschade duktigt.

Det går att få in matte kurser i 2an och 3an istället för 1an och 2an. Syster programmet testade den aproachen när den gjordes om till civilingenjör. Det fungerade rätt hyffsat med lågt avhopp...tills 2an när matten kom och se hade samma avhopp som vi hade i vårt program....bara förskutet ett år. Det gjorde att vissa kurser i ettan inte var baserade på matte utan andra delar som cad var mer fokus vilket är lite lugnare start.
Men i slutändan så funkade det inte med stora avhopp i tvåan inte är bra för studenter eller skolan. Så matten gallrar oavsett.
Alla jag känner som läser eller läst och haft något efter sig så är det matte.
Är väl inte konspiration om man vet det redan från början att matten är ett steg upp från gymnasiet och där märker man vilka som pallar och vissa som inte gör det. Finns liknande tunga kurser i 4an och 5an men man ser inte tappet där för då är man långt in och har varit med om det förut

Jag är själv en del av avhoppningsstatistiken; pluggade civing på Chalmers runt 2003-04.
Mitt stora problem var att jag hade helst hamnat i försvaret, men fick reda på rätt sent att jag inte kom in. Så jag satt i småländska skogarna mitt i slutövning och hade ingen plan för hösten. Fick en timme internettid på lokala biblioteket och skulle alltså välja framtid där och då.

Sen visade det sig också att mitt gymnasium tydligen var lite slappt med matten, så första matteföreläsningen dök det upp för mig helt okända begrepp, läraren sa typ "känner ni igen det här?", nån idiot i klassen "japp!", och sen var det bra med det och vidare till nya grejjor. Inte bästa förutsättningarna att försöka plugga igen gymnasiematte samtidigt som man lär sig nya universitetsgrejjor.

Så efter ett tag insåg jag att det bästa jag kunde göra var att fokusera stenhårt på de kurser jag var intresserad av och trodde mig ha nytta av senare, programmering, systemvetenskap osv. Mycket studentliv i allmänhet, och efter ungefär 1½ år hoppade jag av och började jobba istället.

Livet hade säkert sett lite annorlunda ut om jag fortsatt och tagit mig genom det, men å andra sidan gillar jag det jag gör idag, och hade vansinnigt kul på Chalmers den tiden jag var där.

Det ena utesluter inte det andra här. Det är positivt att sålla ut folk så fort som möjligt rent resursmässigt.

Detta sagt tror jag fortfarande lärosätena är för dåliga på att sålla. Många tar sig igenom ingenjörsutbildningar som kanske inte borde; åtminstone om ingenjörs-titeln ska väga så tungt som skolorna (och många arbetsköpare) verkar göra gällande.

Är avhopp likställt med inte färdig här?
Jag och flera jag känner har ett par kurser och/eller examensarbete som aldrig blev färdigt men fått jobb och tiden sprang iväg.
Känns rätt meningslöst att försöka ta de där kurserna när man har 15 års arbetslivserfarenhet

Finns många anledningar som redan sagts. Flytta hemifrån, märker att man valt fel program etc,, att man faktiskt behövde studera nu (1 månad gymansiestudier ~1 vecka på ingenjörsprogram var min erfarenhet). Pluggade upp till 60h i veckan 1:a året (ny utbildningsplan så halva försöksdjur) men säkert mindre än hälften åk4 pga bättre studieteknik. Som någon nämnde tidigare så behövs det pannben och reflektion för att ta sig igenom (gäller inte bara ingenjör).

Vet att skolorna har stora problem med elevernas förkunskaper pga grundskolans förfall (gäller specifikt Chalmers där jag vart med och diskuterat möjliga lösningar men tror inte det skiljer mellan skolorna egentligen).
Som "gammal" ingenjör (började -02 i Lund på kemi / bioteknik) så fick man utskickat övningar på allt man skulle kunna i matte-väg direkt vid antagningen så man hade sommaren att repetera. Följdes av en eller ett par veckors studier i början innan de "verkliga" studierna drog igång. Därefter var det "tenta" på gymnasiematten, de som klarade fick +0.5 poäng (upp till godkänd) på verkliga tenta (Linjär algebra som var 1:a kurs).
I övrigt var det mycket grupparbeten under 1:a året så folk skulle lära känna varandra bättre osv också. Vet ärligt talat inte vad mer skolan kan göra för att stödja eleverna? Någon minimi-nivå måste det vara, inte ren arbetsmarknadsåtgärd som politiker verkar vilja ha högskolorna till för det kommer slå stenhårt mot vår välfärd om vi inte får ut kompetent folk inom "STEM-ämnen".

1 av 3 räknande man ta en examen på den tiden, har ingen nyare "statistik" tyvärr.

Samma på biologlinjen på SU. Alla tunga kurser i kemi, molekylärbiologi, genetik etc i början. Sen fick man köra massa skojiga fältkurser. Å andra sidan är det väl rätt logiskt att man börjar med det grundläggande men det fick en utslagseffekt helt klart. En rolig grej var att jag hade nog 4 kursare som hoppade till läkarlinjen efter första året men jag har förstått att utbildningarna är ganska lika i början så man kan räkna in det man läst på biologen.

Jag tror det behöver vara en kombination men framförallt måste man höja kraven på gymnasiet, det är alldeles för stor betygsinflation. Därmed inte sagt att det gamla systemet (1-5) var bättre eftersom många lärare inte förstod hur det var tänkt, "tyvärr, femmorna är slut i din klass" är ju en klassiker, men upplägget med skolpeng gör att avgångsklassernas betyg måste hållas höga för att man skall klara av att locka till sig nya elever och vilka elever tackar själva nej till höga betyg? Man inser inte i den åldern att man biter sig själv i svansen om man inte anstränger sig lite, det blir ett brutalt uppvaknande på högskolan när man inte kan glida på en räkmacka genom kurserna längre.

Man får inte glömma att de som går i grundskola och gymnasium nu är de som skall fajtas med en miljard kinesiska ingenjörer om några år. Visst, det är något överdrivet men Kinas största tekniska högskola utexaminerar ensam fler ingenjörer varje år än vad vi gör i hela Sverige.

Precis så var det för mig. Gymnasiet var alldeles för enkelt och nivån på KTH kom som en chock. Bland annat drog vi igenom hela gymnasiematten (nu hade jag läst Matte E på gymnasiet) under första veckan, har man då glömt bort vissa delar så kan det bli tufft. Med det sagt så var det fullt genomförbart, så länge man hade ambitionen och jobbade på studietekniken som är A och O.

Jag spenderade ca 7 år på högskolan för civilingenjörsutbildningen och tackar den för mina kunskaper och karriär idag. Däremot tål det sägas att det (enligt mig) INTE går att jämföra hur studier ter sig på en gymnasium jämfört med en högskola/universitet. Här anser jag att gymnasiet inte gör ett smack för att förbereda en inför högre studier och det är väldigt synd, med tanke på att många yrken idag kräver högskolestudier.

Läste en KY-utbildning inom el och automationsteknik. Var med som studeranderepresentant i ledningsgruppen och tog del av data. 30% som påbörjat utbildningen tog ut examen. ca 80% av de som inte tog ut examen hade fått jobb inom yrket vi studerade till.