Nu argumenterar du utifrån vad användaren tvingas att göra, inte vad som *behöver göras*.
Där har vi ett av de stora problemen på Linuxsidan i detta sammanhang. Traditionellt har det varit "klart" när de uppdaterade filerna packats upp, men det har då varit upp till användaren att lista ut vad som behöver startas om (ibland samtliga processer!) för att färdigställa uppdateringen.
T.ex. senaste Ubuntu har blivit mycket bättre på att tydliggöra detta efter en uppdatering, man får se vilket härke det är med alla saker som måste startas om.
Och visst, det finns kexec-baserade lösningar för att patcha kärnan specifikt, men kärnan är bara en liten del av problemet som leder till att "omstart krävs" blir det enkla (även för användaren) svaret.
Vad gäller MacOS så skulle jag säga att det utifrån mina erfarenheter har ännu sämre uppdateringshantering än Windows, nedtiden är framförallt *mycket* längre.
Men visst, åtminstone deras egna applikationer behåller state i högre utsträckning, så det är kanske en idé som hjälper för vissa (för mig är det mest irriterande så länge det inte är 100% komplett). Dock tar ju uppdateringsprocessen så lång tid att det inte känns som att det spelar så stor roll, man skulle hinna återställa allt från "ren uppstart" många gånger om, om uppdateringen bara installerade lite snabbare (tänk om den åtminstone var lika snabb som Windows t.ex., och det säger jag utan att vara särskilt imponerad av Windows).
Skillnaderna mellan dagens system ligger mycket riktigt framförallt i användarupplevelsen, men där skiljer det sig som sagt rejält, med, insisterar jag, Windows som den sämsta:
macOS låter dig bestämma över uppdateringar själv, så även om det som du säger är det system som är sämst vad gäller att ta tid på sig för en uppdatering är det också det system som har minst användarpåverkan om du exempelvis ber det uppdatera sig när du ska sluta använda datorn för kvällen.
Moderna Linuxdistributioner har först och främst fungerande pakethanterare, så chansen är stor att en uppdatering inte bara uppdaterar operativsystemet utan också dina användarapplikationer vilket bäddar för en säkrare miljö än vad som är vanligt i Windows. Även här bestämmer du själv när du uppdaterar, och uppdateringen inklusive omstart går oftast på några tiotal sekunder snarare än tiotals minuter, vilket inte är ovanligt för Windowsuppdateringar. Som jag sagt i andra sammanhang: ett lyft mellan LTS-versioner av Ubuntu (2 år av uppdateringar/förändringar) går ofta betydligt snabbare än en månads uppdateringar i Windows när jag uppdaterar servrarna på jobbet.
Slutligen har Microsoft först på senare år börjat jobba bort hjärndöda teknikval som att låta tjänster användaren kan påverka gå med alldeles för höga privilegier, vilket är grundorsaken till att Microsoft började med de påtvingade uppdateringar alla klagar på i första taget. Fixa grundsäkerheten så det är praktiskt att kunna välja tidpunkt för uppdatering - gärna i kombination med att införa ett system för lagring av state liknande vad som finns i macOS - så finns det inte så mycket mer än pakethantering med centraliserade repon kvar att hitta en lösning på.
