Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Tentastress. (Statistik för teknologer)
Efter att ha missat första tentan då mitt sovschema vändes upp och ned efter negativa nyheter gällande min fars hälsa, sitter jag här dagen innan omtentan. Har pluggat ca. 12h per dag denna vecka och lagt alla aktiva uppgifter för nuvarande kurser på is. Känner att jag fortfarande inte greppat allt, alla begrepp och formler. I förrgår fick jag panikångest efter en armbågsskada på gymmet följt av att tappa bort min flickväns mössa (som jag lånade till gymmet).

Sitter nu och försöker särskilja skillnaderna på olika sätt att notera medelvärde och standardavvikelse samtidigt som jag försöker förstå hur hypotesprövningar och jämförelser av populationer fungerar. Självklart är det mitt fel att jag inte påbörjat tidigare, men korta deadlines för att inte halka efter / missa grupparbeten har hållit mig upptagen.

Nu känns det lite bättre iaf. Tillbaka till plugget!

Blir extremt trött på mig själv och mitt katastroftänkande.

Oughf...
Det var inte kul. Uppsägningstid för du väl betald av oavsett, eller menar du att det nytänkta bolaget också ger dig pengar för det?
Oavsett är det inte speciellt snällt att göra så i och med att du sagt upp nuvarande "trygga" tjänsten.
Du kan inte gå tillbaka, eller det kanske inte är något du vill göra?

Nä jag känner mig ganska chockad just nu. Vill dock poängtera att jag inte känner nån bitterhet mot det "nya" företaget; jag fattar att det är business as usual. Känns mest som jag har historiens största otur (allt är ju givetvis relativt, jag blir inte beskjuten av raketer just nu osv), och att hela min karriär precis har blivit nollställd. Eller åtminstone fått sig en törn.

Det gamla jobbet har jag redan haft min uppsägningstid hos, hade min sista dag förra veckan. Så det är avslutat och klart; även om jag kunde så blir det nog märkligt att gå tillbaka. Lite som att göra slut och sen ångra sig; något fick ju personen att göra slut liksom. Så det blir lite "falskt" i fortsättningen. Lika bra att söka något annat; det ska nog gå men jag blir så sinnessjukt ledsen då den här tjänsten kändes så perfekt en tjänst kan kännas.

Ibland undrar man hur allt inte bara urartar i kaos (som det förvisso gör ibland) när man inser hur problematiskt allt i livet är. Personliga problem och problem på jobben hör mer till vanligheterna än inte.

Att människan ändå lyckas göra så stora teknologiska framsteg på så kort tid är svårt att begripa ibland. Backar man bara 100år så inser man hur mycket som har hänt på så kort tid. Svindlande. Hur lyckas egentligen människan ta sig framåt så fort när varje dag är pers hopad av så många problem och många mår dåligt. Bara ta sig upp ur sängen på mornarna är asjobbigt jue

Fy fan. Och här sitter jag och lipar över ett missat jobb. Beklagar verkligen, livets lotteri är orättvist. Förhoppningsvis finns det mycket att göra (utan att veta din situation så finns det ju många cancerformer med god prognos nu för tiden, även vid flera återfall), så fortsätt kämpa. Men jag fattar ju att det är enormt ångestfullt just nu.

Det låter inte bra alls. Så som du har skrivit verkar det som att du har många olika problem men att du har svårt att hålla isär dem, vilket kan göra det svårt att hantera dem. Jag skriver tre frågor här nedan, som kan hjälpa till att bringa lite ordning i ditt liv. Du väljer själv om du vill svara här eller om du bara vill svara för dig själv.

Hur ser ditt liv ut?
Vad är det som gör att du hatar det mesta med dig själv?
Vad är det för problem med din familj?

Vi finns här om du vill skriva av dig, men. beroende på hur allvarligt det är kan det vara idé att ta hjälp. Familj och vänner bör vara ett första steg men om det inte går kan man fundera på professionell hjälp. Här spelar såklart din ålder också in.

Man inbillar sig ofta om att andra har det så bra, men många har det problem.

Jag ser också på många som bara glider igenom livet på alla sätt och viss. De gör saker vecka efter vecka som jag aldrig skulle ha tid att göra.
Det jag själv gör är att på olika sätt kolla på hur dåligt andra har, det finns mängder med dokumentärer. Det räcker bara kolla på efterlyst på tv3, läsa om Ukraina, se folk som i denna tråd pratar om canser. Och jag själv inser att mig eget liv inte sög så hårt som jag trodde.

Varför i hela fridens är det tre korvar i ett kryddkorvspaket?

Jo, för att sälja två förpackningar. Två kurvtagna och långa med mos per gång, låter ganska lagom, när man enbart vill buffra i sig ett snabbt mål, men då vilar det så klart en ensam stackare där i kylen. En ensam rackare som ingen överlever på. I värsta fall blir det ett sista mål och ett snaskigt *gulp* under kvällen. Något jag inte alls behövde, pga denna blob till kroppsform.

Det finns fler sådana här bestickande matprodukter vilka har ett sådant här helt absurt och genomskinligt marknadstrick över sig. Där man triggas till att köpa det där extra paketet, för ett enda paket var precis under det där "lagom". Baskryddan för tacos exempelvis. Ett sådant kryddkuvert är till för 400/500g köttfärs. Varför kan det innehålla en mängd vilket räcker till 800gram? Något som är en betydligt bättre norm. Kan jag tycka. Mena 400-500g köttfärs... det är ju verkligen och kasta pengarna i snödrivan, sett till vad ett sådant litet paket kostar i kilopris. Samtidigt som man dras med de där förbaskade plastförpackningarna som ska källsorteras.

1lit förpackningar när det kommer till fil, yoghurt osv känns också som ett onödigt slit. Det bästa som har hänt är t ex Valios 1.5lit paket med mjölk. Det blir sällan någon panik över att "mjölken" är slut, för dessa 1.5lit askar skvalpar och förvarnar mig en lång tid i förväg, att nyttan är på gång att vara slut.

Så är livet.

http://www.kunskapskokboken.se/4.21108/varufakta/korvmatemati...
Förstår vad ni menar.

När vi ändå pratar korv, varför i hela fridens dar är det aldrig samma antal i korvbrödsförpackningen som antalet i korvförpackningarna?

Ett av problemen med psykiatri är att det inte finns objektiva tester för psykiatriska diagnoser utan det är beskrivningar av besvär som vi alla kan ha mer eller mindre av. Dessutom kan praxis förändras över några år. Man får betrakta det som hypoteser som förhoppningsvis ger antydan om vad man kan pröva för insatser. För personer med komplexa tillstånd hör det till vanligheten att man byter diagnos många gånger!

Blir nog illa tvungen. Usch.

Det är förstås jättebra att det blir bättre för dig och jag är glad för din skull, men i mitt personliga fall har jag gett psykiatrin en sista chans och nu är den borta.

Har skrivit många gånger i tråden om det men väldigt kortfattat kan man säga att jag har lidit av dystymi under större delen av mitt liv och har haft suicidtankar av varierande intensitet i snart arton års tid. Har sökt hjälp till och från, varpå sista gången påbörjades i januari förra året. Hamnade hos en läkare som inte riktigt förstod allvaret i mina problem och även om han försökte lyssna så fick jag inget intryck av att det fanns någon direkt kommunikation. I april/maj var jag sjukskriven för depression och när den gick mot sitt slut kände jag fortfarande absolut ingen förståelse från vare sig läkaren eller mina kollegor. Orkade verkligen inte längre och försökte då ta livet av mig, vilket resulterade i att jag åkte in på medicinakuten mitt i natten och blev därefter tvångsinlagd på psyket några dagar.

Fick ny läkare och hon var väl åtminstone drivande i försök att få fram någon behandling. Träffade genom henne en specialist p ämnet ett par gånger för existentiella samtal och hon var väldigt duktig, men jag upplevde alltid att hon fick ut betydligt mer av samtalen än mig. Efter 5-6 möten avslutades den kontakten. Min läkare fortsatte skriva ut mediciner som jag fick prova varpå verkligen ingenting hjälpte. Fick även en stödkontakt som var fullkomligt menlös då vi aldrig pratade om något som kändes relevant och jag fick aldrig någon direkt tillit till honom. Gjorde flera utredningar för diverse diagnoser men jag uppfyllde inte kriterierna och således kunde jag inte få någon diagnos. Upplevde utredningarna mest som integritetskränkande och idiotförklarande visserligen men det är en annan sak. Och då är ju dilemmat att utan diagnos kan ingen behandling påbörjas såvida man inte bekostar det själv.

Eftersom medicinerna inte hjälpte så lade sig läkaren till sist platt och bad mig sluta ta pillren för att sedan återkoppla någon månad senare om något är annorlunda. Då kände jag att måttet var rågat och såg verkligen ingen poäng med fortsatt kontakt så vid uppföljning sa jag rakt ut med en gång att jag inte ville ha med dem att göra längre. Samtalet var över på mindre än fem minuter och det får räcka så. Självklart kan jag tycka att man kan ge psykiatrin en chans om man har mår så pass dåligt att det behövs professionell hjälp, men personligen har jag inget förtroende för dem längre. Jag var nära på att dö en gång förra året och det kanske är illa nog, men jag dör faktiskt hellre än att bli inlagd igen.

Vill dock förtydliga att jag absolut inte uppmuntrar eller på annat vis rekommenderar folk att be suicid. Gör inte det.

Jag tycker att vi i vårt samhälle tycker att vi har blivit oerhört civiliserade men på vissa områden så har vi inte kommit så långt.

Bryter du benet så är det helt naturligt att du åker till sjukan där du får hjälp direkt.
Om du går sönder i själen (om jag använder ordet själ i en icke religös mening) så blir det helt plötsligt komplicerat.

Det finns inte tillräckligt med läkare för att hjälpa dem som behöver hjälp. Samhället förstår inte på samma sätt som ifall du hade en fysisk åkomma och samtidigt så är ämnet tabubelagt i olika grad särskilt när det kommer till sucid tankar.

Ni som läser detta... har säkert hört eller sett i media personer som har obotliga sjukdomar med oerhörd smärta eller andra fysiska förhållanden där individen väljer att avsluta sitt liv i förtid.
Hur tycker / tänker ni om de situationerna?

Tänk nu på personer som har samma smärta i själen? Där inget har hjälp dem, där ingen hjälper dem?

Själv är jag för aktiv dödshjälp i första fallet men har inte tänkt färdigt i det andra.
Men på något sätt så tycker jag att samhället sviker alla de personer som har ont i själen men som inte få hjälp, vård, stöd och rehabilitering på grund av att det inte finns tillräckligt med läkare.

Allt ovan är nog oerhört förenklat men att diskutera dess frågor på ett forum är något som nog kräver högt i tak och frihet från dogmatiska åsikter åt endera hållet.

Till alla som tagit steget och skriver i tråden att de mår dåligt i själen så hoppas jag på att det blir bättre för er, jag har ingen mirakel medicin eller metod - men jag läser tråden även om jag inte är särskilt aktiv i den.
Jag önskar er styrka att fortsätta.

Om ni inte tänkt på det, så finns det ju online läkare även inom detta område - om det fullständigt skärt sig med det lokala sjukhuset varför inte prova en sådan tjänst?

Jag är själv för aktiv dödshjälp vid kroniska sjukdomar som är så omfattande att ens livskvalité försämras till den grad att vederbörande inte kan leva ett drägligt liv. Men när det kommer till suicidbenägna personer, såsom jag själv, så vore det i praktiken ett sätt att nonchalera lidandet då det nästan alltid föreligger psykiska sjukdomar. Att begå suicid är inte olagligt då ingen kan bli dömd, men det är samtidigt inte tillåtet då samhället som helhet har ett ansvar att förhindra människor från att genomföra en sådan handling. LPT är till stor del utformad för att ge vården befogenheter att lägga in personer som befinner sig i en sådan riskzon, även om vården annars är helt frivillig att ta del av.

Att erbjuda dödshjälp för personer med hög suicidrisk är i princip att erkänna självmord som ett rationellt beslut, vilket det inte skall ses som på en samhällsnivå. Däremot kan inte samhället alltid förhindra att folk begår suicid med sina egna gärningar och då blir ansvaret i en högre utsträckning individens.

Sedan är det nog svårt för personer som inte har brottats med vården i den grad som jag har att förstå hur begränsade valen ser ut för någon med starka suicidtankar. Om jag vänder mig till en onlineläkare eller en privat psykologmottagning och är helt ärlig med vad jag tycker och känner kommer deras enda råd vara att jag ska bege mig till S:t Görans psykakut på momangen. En vårdare som inte arbetar under landstinget/regionen kommer vanligtvis inte vilja ta i det eftersom det kommer innebära ett enormt juridiskt ansvar för denne om patienten inte överlever.

Jag håller med i ovan och har som sagt inte tänkt klart i detta och förespråkar alltså inte det.

Aktiv dödshjälp för fysiska åkommor måste alltid omgärdas av en rimlig process där andra än personen själv väger in.
I de länder där detta är tillåtet finns sådana processer i Belgien, Nederländerna och även Schweiz.
Försökte googla för att hitta en artikel som jag läste där en Brittisk person åkte till Nederländerna för att få assisterad dödshjälp där det inte var just svår fysisk sjukdom - men hittar inte just nu.

Jag hoppas att när vi börjar diskutera detta med aktiv dödshjälp aktivt i det publika rummet att det samtidigt uppstår diskussioner kring vår själsliga hälsa (återigen inte i religiös mening) där vi kommer till insikt att detta är ett område där vi inte gör nog.

Anledningen till att jag väljer att använda ordet själ i diskussionen är att jag tror att personer kan ha ont i själen utan att vara psykiskt sjuka - jag har lite svårt att förklara detta och vill inte projicera detta på någon annan utan det är mer en filosofisk diskussion som jag håller med mig själv och låter får lite utlopp här. Det är inte något new-age för mig utan mer att jag inte hittar något bättre ord för att beskriva att man kan ha ont i det inre utan att förstå varför.
Lärda personer inom psykiatrin kan säkert sätta andra ord på det men för mig så är dessa definitioner väldigt dömande.

@Nissling Det låter kanske oförstående och väldigt pragmatiskt. Men fortsätt leta efter någon i sjukvården som ser dig och kan ge dig hjälp. Bor inte själv i Stockholm men sök hjälp i grannlänen och i den privata sektorn. Jag tror att de bästa på sitt yrke i privat regi inte annonserar då de har hög beläggning bara på "word of mouth" marknadsföring så fortsätt leta.