Härlig artikel, saknas dock en del väsentligheter,
I och med att artikeln starkt lyfter fram övergången från P3 till P4 så skulle jag vilja fylla i lite mer vad som hände:
Vid P2 så fanns internt hos Intel delade spekulationer om hur vida P6 skulle skala i frekvens över tiden. Sanningen är dock att ingen internt kunde såga P6 frekvensskalning redan då (vilket visade sig vara rätt senare med M/core/conroe). Det var betydligt fler ingenjörer som önskade fortsätta utveckla P6 snarare än NetBurst om man säger så. Vi ser samma fenomen i många företag där ledningen är korkad då Tualatin kunde blivit farlig.
Passande nog så lanserades P4 i en era där skrivbordsdatorer blev mer och mer beroende av flertrådsteknologi, där dess SMT variant "Hyperthreading" räddade en del av arkitekturens svagheter, och hypen kring SMT var väl minst sagt befogad då man kunde göra produktiva saker med datorn betydligt snabbare och slippa SMP system (moderkort med dubbla CPU-socket).
Tualatin skalade väl i frekvens och kom endast i första revision på 130nm processen och gjorde 1.4GHz. Den hann även att konstrueras med 512Kb L2 cache som kallades Pentium 3S. Toppmodellen P3 1400S var extremt snabb, men för Intel så var den ett hot och dess potential blev tyvärr starkt begränsad utav dess 133Mhz FSB. Tualatin hade tom samma prefetcher/branch predictor som NetBurst så det var väl medvetet utav ingenjörerna att P6 skulle pushas vidare. Tualatin fick ni bevisligen på sätt och vis senare mycket riktigt se med snabbare FSB på dom specialkonstruerade moderkorten som tog Yonah/Dothan till ett desktop moderkort med resultat som krossade P4 så länge det inte var flertrådat eller starkt optimerat för just NetBurst (encoding/adobe/rendering osv där Intel la tonvis med pengar på mjukvaruutveckling och samarbete för just NetBurst som man långt innan börjat investera i och överhängande anledningen till att ledningen var starkt för NetBurst).
SSE2 ihop med starkt diskriminerande Intel kompilatorer som inte bara starkt diskriminerade AMD-processorer utan också VIA's x86 motsvarigheter var också ett extremt starkt vapen som Intel använde och många förstår inte hur stor skillnad detta utgjorde i många utav fallen innan det uppmärksammades.
Det blev och förblev P6. Dagens cove-CPU'er är fortfarande grundade i P6. AMD's Zen från grunden är faktiskt mer lik RISC / gamla Digital (Digital Equipment Corporation) Alpha (EV6) 21264 om man tittar på designen och hur dom olika klustren i arkitekturen är grupperade/uppdelade och faktumet att det sedan länge hamnade många utav DEC's ingenjörer hos AMD gör det inte så konstigt. Athlon K7 fick DEC's 21264 (EV6) buss, och K8 fick likt Alpha (EV7) 21364 IMC (integrerad minneskontroller). 21464 som skulle bli Alpha EV8 skulle introducera SMT och detta fick först Zen.
Allt jag skriver ovan behöver ni inte rista i sten, en del detaljer behöver inte nämnas, men jag har haft äran att få mycket information från folk som arbetat hos både företagen.
Gott nytt år på er och tack igen för en mycket intressant artikel!
