WoW tråden om förstörda sociala relationer och problem

Har väl vart beroende under perioder, spelat WoW till och från i ett år. Visserligen har jag studerat under denna tiden med och även om det inte gått _bra_ så har det funkat hyggligt. Men så har jag inte vart jättemotiverad till att plugga heller. Nu började jag spela över sommarn igen för att bränna tid (inge jobb) vilket jag ångrar lite men men nu börjar jag ett jobb om 1 månad och då äre det som gäller.

För mig funkar det som så att jag lirar mer eller mindre i perioder, spelar kanske 6-10 timmar om dan i 2-3 kanske 4 veckor. Sen tröttnar jag o rör inte spelet på 2 veckor sen äre samma veva igen. Lirade i ett stort raid guild ett tag, men när jag en gång tackade nej åt att ta en fika med en polare en solig kväll för att "jag ska raida" då började jag fundera lite.

Anledningen till att det slukar så mycket folk vettefan, det är väl det här "belöningssystemet" som hakar folk. Att man jobbar mycket för något i spelet, då får det ett "värde" och därefter spårar det ur. Vilket leder till att folk köper karaktärer för tusentals kornor etc. Sanningen är ju den att sakerna i spelet inte är värda nåt, med en knapptryckning kan blizzard skapa tusentals av dom, det är på låtsas. Folk har också en konstig iställning i spelet, elitism råder. De som spelar i raid guild och har finast utrustning känner sig grymma etc. Därför blire väl ett väldigt sug för folk att få dessa grejerna. Men det blir ju som en stege, man vill helatiden till nästa steg. Inte ofta jag hade kul när jag raidade och spel ska ju vara kul, roligast hade jag när jag bråkade med alliansen tillsammans med nån kompis.

Såhärr efteråt är jag ganska tacksam mina polare som repeterade orden "du spelar för myckäet, sluta spela, det där spelet suger, vafan håller du på med egentligen". Denna sommarn har jag spelat för att bränna tid."Jag har ju inget bättre för mig" har varit anledningen att spela. Får jag inget jobb nästa sommar så ska jag fan hitta något kreativt istället.

Aja nu ska jag sova, hare gott!

MMO är bättre än knark men sämre än att sporta.

Finns människor vars liv blivit bättre pga av mmo.

Finns massor med människor som var totalt asociala innan mmo fanns, men som blivit mycket mer sociala efter att de börjar lira.

Alla vackra,rika,smala med bra självförtroende menar att det är dåligt.

MMO för de feta,fula,fattiga med dåligt självförtroende är det ett sätt att vara någon annan och detta ger bättre självförstroende.

De har kompisar online som inte bryr sig hur dom ser ut offline.

Jag vet många som utan tvekan övervägt självmord om det inte hade funnits MMO att spela.

Just pga att samhället vi lever i stöter bort dessa individer.

SÅ istället för att klanka ned på folk som spelar MMO mycket så kan ni ju göra något åt saken, gå ut på stan och ragga upp den fulaste ni ser så har ni "räddat" en framtida spelare från att trilla dit.

Ngt. stämmer i detta... fast byt ut ordet "svag".

Är spelet SÅ bra , så folk sumpar sina "normala" liv???
förlorar Jobb? gör slut med en Brud för ett Dataspel (tror Tvärt OM mer).

aldrig testat det där spelet, LOL men addicted har man vart i små turer i vissa spel förr. men de av inga online spel. bara ngt. man ville Klara av, typ.

Duktigt dålig karaktär har man väl om man skiter i ansvar å sånt för eget nöje som att spela "FÖR länge" istället för att göra annat man borde göra. hjälpa hemma, jobba m.m. (eller är det hjärntvättad man blir av spelet? av dolda meddelanden, heh...)

Varför skulle just WoW vara värre när det gäller detta än något annat online spel? jag spelar WoW och jag ser iaf inget som tyder på att just WoW är bäst på att förstöra socialt för folk, det är ju helt upp till personerna.

Var inte så 1900-tal

Känner igen det där. Klaga på lite ryggont och bli sjukskriven en månad eller två. Vet t.o.m. en som försökte bli förtidspensionär (20-årsåldern) för att kunna spela mer WoW.

Den moderna tidens alkoholister.

Känns verkligen som om att vissa här överdriver lite väl mycket om vad "deras kompisar" har gjort, verkar ju för fan som om att var och varannan person och hans moster känner någon som "sumpat" sitt liv pga. WOW/dataspel.

Känns jävligt larvigt, har svårt att ta folk på allvar :<

Det värsta är nog att det är sant. Du är trots allt på ett diskussionsforum för datoranvändare och spelare, så rimligtvis känner man folk som spelar WoW och det är i dagsläget ett väldigt stort spel.

Det är inte så osannolikt som det verkar.

Och du kanske skulle ta och fundera lite mer över vad det var jag skrev. Det är knappast ett bristande socialt liv som gör att jag inte har någonting att snacka om med mina gamla vänner, det kallas att växa ifrån varandra av olika anledningar. Och det är inte särskilt frestande för mig att umgås med folk som bara kan prata om hur full han var senaste festen eller hur mycket gräs han klipper eller något totalt oviktigt och ytligt. Jag har under mina studieår vant mig vid att snacka med likasinnade som gärna snackar om nånting lite djupare än så. Men jag antar att du tillhör den första kategorin och kan kallprata om ingenting och njuter av att inte behöva utbyta några viktiga tankar och känslor. Och jag ska säga dig att jag blir mindre social av mitt skiftjobb än av wow...

EDIT:
Ska dessutom tillägga att jag skrev ett utmärkt ex-jobb under tiden jag spelat wow, så bara för att man spelar mycket så betyder inte det att man inte kan prestera under tiden.

Jävlar vilken tråd. Det konstiga är att jag inte känner igen mig överhuvudtaget.
För det första, hur mycket kan man egentligen spela? Efter ett tag har man ju gjort alla instanser, grindat upp tillräckligt med guld, fixat sin rep osv osv. Då finns det ju typ bara raids kvar, och inte ens DnT raidar väl tio timmar om dagen

Lite roligt faktiskt, jag var med i vad som antagligen var (och är) en av de mest hardcore-lirande guilderna i wow. Men folk hade jobb, studier, flickvänner och verkade ta hand om saker i alla fall hyfsat bra. Om någon behövde ta hand om saker utanför spelet och antingen kuta mitt i en raid eller gå inaktiv i några veckor eller månader så var det inte direkt så att folk klagade.

Det värsta som hände mig var väl att mina gymnasiebetyg sjönk från 20.0 till 19.7 och att vårt kompisgäng började snacka lite mer över irc och msn och mindre irl.

Men för de som inte förstår att man kan fastna öht och frågar ifall spelet verkligen är så bra, så är det guilden, inte spelet, som gör att man fortsätter spela

Jag skrev ett jättelångt inlägg precis, men tappade tråden, så jag sammanfattar det såhär istället:

Jag har massor av problem även om jag inte spelar WoW (eller något liknande).

Edit: Det var inga dåliga betyg Erty

Jag har vänner som gör båda delarna och uppskattar fan så mycket mer de som röker hasch varje dag än de som lirar WoW. Det säger en del om det här satans spelet.

Nej, men på folk här så låter det som om varenda jävel som spelar wow är socialt inkompetent och låter sina barn dö för att de raidar osv.

Tycker iaf att det låter som om att de flesta överdriver som tusan, men det är ju deras syn på situationen.

eftersom det är en tråd om sådana historier kanske det är skumt att bli förvånad när många berättar om sånt? Dessutom, swec har flera tusen användare.. och kasnske 20 ungefär har svarat i tråden..

Detta är en av anledningen till att jag inte lirar mmorpgs:p Har hört för mycket om beroende av sådana oändliga spel. Iof så finns det inget sådant spel som lockar mig idag, men det kommer förr eller senare.

Som många andra här så har jag flera polare som är helt besatta, i bla WoW då, även om dom inte vill erkänna det. Sådant är ju bara sorgligt.

I vår Guild har vi för mycke liv.
om man kan ha det, kanske enligt high end guilds

Ja de som röker på träffar man ändå.

De jag känner som spelar WoW gör det helt utöver rimlighetens gränser. Varenda en av dem. Några av dem har slutat med inkomstbringande grejjor (jobb, poker) p.g.a. spelet och ångrar sig rejält nu.

Precis min mening, och de kommer inte med raid-ursäkter då man försöker styra upp något skoj.

Min polare hoppade av gymnasiet i 2:an p.g.a DAoC och en annan kompis sumpade i princip alla sin betyg p.g.a DAoC/WoW.

Men för vissa som t.ex är väldigt ensamma eller har depressioner tror jag MMORPG kan vara bra, man slipper tänka på alla vardagens problem och kommer in i en helt annan värld.

Men om det hjälper fler än det stjälper låter jag någon annan avgöra.

jag önskar att jag hade polare som spelar lika mycket som jag ni är lyckligt lottade haha

När man börjar få ångest för man spelat för mycket så slutar man! När europaretail kom ut så spelade jag tre månader med en /played på 15 dagar, det blir ungefär 4 timmar per dag. Sedan kändes det inte bra, så lade jag ner i 14 månader.

Har börjat spela lite igen nu visserligen, men det är mest för att jag är "mellan aktiviteter" och har lite dötid att göra av med. Har exempelvis precis avslutat första fasen av ett fem månaders långt programmeringsmaraton om typ 10 timmars kodande per dag. Det har jag däremot INTE ångest över.

Så, WoW håller man på med om man inte har något bättre för sig, annars inte.

Många som inte varit i "träsket" uppfattar alla, som dom ser är i det, som att de har ett helvete. Självklart finns det många som kan behöva hjälp. Men _alla_ "polare spelar jämt" är ju troligvis inte så fast att de tappat kontrollen totalt. Även fast skribenten inte hört något från dom. Det räcker gärna inte som förklaring att säga att man inte pratats vid på en viss tid för att beroendeförklara folk. Har man kollat med dom hur pass på dom är att träffas? Har man kollat om dom fortfarande tycker spelet är kul eller om det är någon sorts mani? Om det är enbart en prioritering av tid?

Sen finns ju självklart de som vill raida 5-7ggr i veckan för att de tycker det är så förbannat kul. Dom är ganska många. Det finns de som har jobb, flickvän och egen kåk. Sedan finns de som inte har det. Men de spelar fortfarande på hardcorenivå.
Jag menar inte de som tackat nej till jobbchanser/ hoppat av skolan nu. Vårat samhälle tycker kanske inte att den iden är så bra.
Ni som talar och vill berätta om era "addicted"vänner. Tänk på att ni också beskriver folk som har samma schema men gör det för att de älskar det.
Frågan är om de är beroende av det eller om de helt enkelt finner att det är det de vill lägga tiden på. Bara för att de inte uppfyller en viss persons subjektiva sociala normer betyder inte det att dom är socialt borta.
Om man själv spelar WoW eller "problemspelet" som fallet gäller. Kan man ju faktiskt prata med personen ingame och ta reda på om det är nåt. Man är ofta mer pratglad där om man lider av ett beroende. "Offllinespel" funkar kanske inte så bra av nån outgrundlig anledning.

Kommentarer som beskriver "dålig social närvaro (mildt sagt)" är förbannat elaka mot hardcore-gamers. Jag kan själv ta illa upp eftersom jag anser mig vara under de kriterierna ni ofta beskriver.
Men jag har inte samma värderingar. Det är något som måste tas med i beräkningen innan man slänger ur sig sådant. Självklart är det väl ett diskussionsforum. Men slänger man in ett namn i en sådan mening, så kan det lätt klassas som ett personligt påhopp.

Sen förstår jag inte hur man kan raida och inte vara social. Dom kommer inte välta många bossar om dom inte pratar med varandra. Men räknas inte taktiksnack i MC i WoW, så kan inte taktiksnacket innan en fotbollsmatch räknas heller. Eller innan vilket annat strategiskt evenemang som helst. Sedan finns det en ruskigt massa chatkanaler. Men mIRCarna är väl kända för att inte kunna ha ett socialt liv va? Närå, de klarar av den biten dom med. Enda skillnaden är att de inte ser varandra. Eller ja, det går att lösa det med. Handlar det om att de inte är fysiskt nära varandra då? Det blir på så otroligt luddiga nivåer man ska beskriva osocialt beteende om man vill likna det med "överdrivet dataspelande".

Jag har spelat väldigt mycket sedan jag var väldigt liten. Många timmar per dag har det blivit. Men jag har många gånger tyckt att det varit skitkul. Även i väldigt långa perioder. Vissa tillfällen har det blivit mellan 8-12h per dag. Vissa kallar det beroende. Jag gör inte det. Jag hade koll på situationen.
Har även blivit allvarligt beroende 3-4 ggr pga olika faktorer. Jag tog mig ur det med hjälp från nära eller själv och vet nu när det är för mycket, enligt mig. En nyttig kunskap. Men det finns fortfarande en skillnad på beroende och passion. Även om ni inte fattar passionen med WoW.
Ett öppet inlägg och inte direkt riktat till någon.
Det blev en del upprepningar. Ber om ursäkt för det.

/agree

Det är nånting du utvecklas av och blir bättre på, och som du säkert kommer ha nytta av. Svårare att motivera 10h WoW spelande om dagen, tror arbetgivare skiter ganska fullständigt i om du har fullt tier 3 set i WoW eller inte

Har själv spelat sedan Koreanska betan, var rejält såld på spelet ett tag och har väl spelat ett par tusen timmar. Har dock under tiden skött mitt jobb och mina relationer. Har ändå lite ångest nu, finns mycket andra givande saker man kan syssla med.

Kunde låsa bort mig från omvärlden i typ 2.5 vecka för att levla till 60. Dock blir jag inte lidande för det, då jag kan gå ut 3 veckor i sträck sen istället. Wow är ett sjukt berende spel, man vill ha dkp så man kan få nya grejer, så man slipper vänta tills alla andra har grejerna å du får det för att alla andra har det. Slutade lira i mitten av april, men jag insåg att istället för att lira kikade man bara på tv osv, mellan träningar, så det blev till å börja igen. Men, fest, tjejer, polare i viss mån > Wow, dvs inte lidande alls. Lite bristande sömn några dagar kanske

Jag håller med dig helt... Andra ska ju egentligen skita i vad var och en gör på sin fritid, så länge det inte påverkar någon annan på ett negativt sätt.

Sen tycker jag det är jättebra om kompisar varnar om dom ser att man spelar för mycket och mår dåligt av det men ni på sweclockers har ingen rätt att dömma någon utan att känna personen.

Man kan spela hardcore, dvs kanske 4 timmar+ om dagen och även kanske jobba 7-4, gymma nån timma och ta en pizza på stan. Sen har man ofta sina irl polare i ventrilo. Detta låter tillräckligt socialt för mig.

Och jag tror också att det är guilden man fastnar för, inte själva spelet. Spelade i en jätterolig guild och det var ju helt sanslöst ibland att sitta vid ventrilon och lyssna på alla trötta nötter :D.
Man får många vänner över wow och även om man inte träffat dom irl så "känner" man dom genom ventrilo och chatten.

Första omgången 2005-04 --> 2006-03 var det väl rätt mycket wow. Nu i efterhand förstår jag att jag spelade väldigt mkt för att smita från verkligheten (läs nedan). La ner det i mars alltså. Startade en gubbe igår faktiskt igen. Men denna gång blir det ingen guild, ingen raid etc. Nu blir det i MITT tempo. Polarna som lirade med mig förut ska också starta igen och köra i lugnt tempo. Leta epics och sånt orkar man bara inte längre. Nu blir det betydligt mer köp/sälj och lite mer pvp istället.

Min flickvän lämnade mig en vecka innan midsommar 2005. Dock inte pga wow. Vi hade det rätt illa innan wow. Den 17e juli samma år gick min syster bort i cancer efter två års kämpande. Därav spelandet för att komma bort från sorgen.

Det kanske låter sjukt men för mig var wow en rätt bra tröst/terapi eller vad man ska kalla det. Utan wow hade jag förmodligen suttit i soffan o gått in i en depression istället.

Spelade Wow under betan bara. Jag var sugen på att köpa hela spelet, men det skulle säkert påverka mina skolbetyg, så jag sket i det

Skolan först!

Och plus denna månadskostnaden... bajsar jag ut pengar eller?