Tänkte skriva av mig angående jobb och arbetslöshet

Tänker framförallt på ditt synsätt när jag läser inlägget.
"Du är motiverad att bidra..." osv. Jag skulle vilja påstå att det inte handlar om det idag... alls. Det finns inte jobb till alla och vill du ha ett jobb så får du gå ut och ta det.
Lägg inte ditt öde i arbetsförmedlingens händer, du kan bli rekommenderad en plats men bara om din handläggare kan intyga på sitt eget rykte att företaget kommer att få en toppenarbetare. Då konkurrerar du med 200 andra med ditt CV.

Gå runt till butiker där Du vill jobba. Efter dina behov... trygg arbetsplats, framtidssäkert jobb, arbetsmiljön, kollegor eller vad det nu kan vara. Då har du dessutom, redan svaret på frågan -"varför ska vi anställa just dig".
Prata med anställda, lite insider information och ring någon ansvarig. Se dig själv som en jävligt bra produkt som du ska göra reklam för.
Det finns en hel del man kan göra som inte riktigt är rumsrent också men alla medel är tillåtna, tänker på typ lär känna personalansvarig på gymmet eller i en facebookgrupp osv. (krogen kan vara riskfyllt dock)

I en intervju sitt inte och be om ursäkt för att du finns, ta din plats och du vet att du kan göra jobbet och varför du gör det bra. I call BS när du säger att du vill bidra till samhället. Fråga dig själv varför, fem gånger. Du vill ha en lön så du kan köpa grejer, börja leva livet, jävligt enkelt och förståeligt.

Lycka till

När jag skrev bidra till samhället förstår jag själv att det låter korkat.

Jag vill helt enkelt slippa ha med detta att göra och tjäna mina egna pengar. Jag vill slippa vakna varje dag och oroa mig över hur jag ska lösa denna situationen. Jag är övertygad om att jag hade mått så mycket bättre av att klara mig själv och inte ha med AF och allt annat sånt mög att göra.

Kan tillägga att jag var på en intervju i Juni månad där jag helt enkelt var mig själv och körde med raka rör och sa som det var att jag mått riktigt dåligt innan men att jag nu var i mycket bättre skick. Berättade även om praktikerna jag varit på och gav han referenser. Sa givetvis inget om att jag vill "bidra till samhället"

Fick sen ett samtal om att det var mycket nära att de hade tagit mig men att de tillslut hade valt en annan person. Snackade rätt länge med chefen och han gav mig lite tips och råd och insisterade på att jag skulle fortsätta söka jobb där eftersom jag enligt det han sa låg väldigt bra till.

Jag har själv bestämt mig för att inte gå ner mig igen dels för att jag inte vill må dåligt igen och för att det definitivt inte tjänar något till. Jag SKA gå ut starkare ur detta och lösa det på något sätt.

Jag vill tacka för alla tips och råd och vänliga ord. Känns skönt att ha ett ställe dit man kan vända sig och bli bemött på ett så fint sätt.

Hej allihopa!

Har aldrig skrivit ett liknande inlägg förr men tänker ta och skriva av mig lite grann eftersom jag i detta nu känner mig ganska sviken av hela systemet.

Jag gick ut elprogrammet 2009 varpå jag tyvärr inte fick tag i något jobb utan istället började praktisera inom livsmedelsbutik vilket jag älskade ( och fortfarande gör ) hade dock ingen större lycka där när det kom till anställning men däremot fick jag bra kritik för mitt arbete. Blev sedan anvisad till mängder av jobbcoacher under en längre period samtidigt som jag sökte jobb varpå jag mer och mer började känna mig deprimerad och tappade självförtroendet.

Det hela slutade med en depression som senare utvecklade sig till OCD vilket jag kan säga är det absolut värsta jag gått igenom någonsin och något jag fortfarande har problem med.. Hade även släktingar som jag höll mycket av som tyvärr gick bort vilket givetvis inte bättrade på min depression och OCD. Till slut blev jag så trött på AF och hela det systemet att jag helt enkelt skrev ut mig ( för jag ville inte kosta samhället en massa pengar i onödan ) varpå jag omgående skrev in mig på psykiatri för att bli bättre och kunna fungera som människa igen.

Runt 2012 var jag så pass bra att jag skrev in mig på Komvux och började studera lite nya ämnen och träffade många härliga människor där. Till slut skrev jag in mig på AF igen men tyvärr var det mest samma sak igen med jobbcoacher och annat skit så jag gick helt enkelt runt med CV i hand och pratade med chefer varpå jag ordnade två praktiker i rad där jag fick referenser och goda omdömen men tyvärr återigen ingen anställning. En av dessa praktiker var inom en Lernia utbildning.

Har nu fått en SIUS handläggare varpå jag jobbat två månader i livsmedelsbutik där jag fått goda omdömen och enligt chefen är mycket omtyckt. Har nu faktiskt som 26 åring ( ! ) jobbat och fått betalt vilket givetvis känns riktigt bra.

Men som vanligt ska alltid något hända som drar ner glädjen för en och fick därför under denna veckan reda på att mina 450 dagar inom jobb och utvecklingsgarantin är slut vilket helt enkelt leder till att jag ställs vind för våg utan pengar och ska då klara mig själv och bli "motiverad" att få tag i ett jobb. Detta eftersom jag aldrig haft en långvarig anställning och således inte fått tillgång till någon A kassa. Nu bor jag visserligen hemma fortfarande så jag ställs inte i någon akut situation men även jag har räkningar och egna utgifter att betala.

En sak kan jag säga och det är att jag är motiverad! Jag vill arbeta och vara en del i vårat samhälle men hela tiden kommer där motgångar vilket jag rent ut sagt mår fruktansvärt dåligt av. Så nu sitter man här inför helgen med magont och en känsla av att man är värdelös och en oro om hur det ska gå för mig.

Vad ska jag göra? När jag är på ett jobb ger jag mitt allt och har alltid fått bra kritik men av någon anledning vill man inte anställa utan bara ha mig på långa praktiker som tillslut oftast inte leder till något långvarigt betalt arbete. Har nu tre referenser inom livsmedelsbutiker.

Det jag mest blir förbannad på är om detta verkligen är något denna regeringen kan vara stolt över?

Skulle det alltså motivera en människa att få jobb genom att dra in den lilla pengen man får helt? Jag säger inget om de som missköter sig och helt enkelt inte vill jobba får indragna pengar men jag själv som har gjort allt i min makt för att ordna min situation ska alltså ändå drabbas och bli bestraffad för att jag inte kunnat säkra ett betalt jobb vilket i ärlighetens namn hänger minst lika mycket på företaget som på mig som individ.

Jag hoppas att jag inte gör någon irriterad på mig och jag hoppas att vi kan hålla en bra diskussion om detta. Skulle vara intressant att höra om där finns andra unga människor på Sweclockers som går igenom eller har gått igenom något liknande som jag och hur ni har hanterat det. Känns både bra att skriva av sig eftersom jag känner mig väldigt ensam men samtidigt lite lätt skrämmande ifall någon här tar illa vid sig eller något sånt så jag hoppas ni kan ha översikt med detta.

Vill passa på att tacka till de som orkat läsa igenom detta relativt långa inlägg och hoppas att ni alla får en riktigt trevlig helg!

Mvh Jesper.

SD och nuvarande regering har ungefär samma arbetsmarknadspolitik om man bortser från Instegsjobb-bidraget för nyanlända.

M vs S så är det ej så stor skillnad där heller då M måste dras med andra partier som C, KD, L. Ser man då M hade makten så var det samma regler då också, även om jag vet att man kunde få ersättning förläng flera gånger. Folk gick hur länge som helst i fas3 med nästan 10 000kr/månaden, nu är TS ej berättiga akassa och då kanske det är annorlunda.
I vilket fall S har makten nu och problemet existerar nu, varvid enbart rösta på dem löser ej problemet. Utan man måste se vad man själv kan göra och man har en del hjälpmedel.
Långsiktigt påverkar dock alliansen eller socialdemokraternas politik mycket, men det blir en politisk fråga kring vilket parti som är bäst för landet och det passar mer i en annan tråd.

Att V i egen majoritet hade löst alla problem kortsiktigt precis som i Venezuela betvivlar jag inte, sådan politik lär dock inte komma till landet de nästa 30 åren varvid det ej heller hjälper TS.

Nej det gäller att noggrant kolla upp vad arbetsförmedlingen erbjuder och de erbjuder riktigt bra hjälp, varför så få utnyttjar hjälpen är dock en bra fråga. Liksom att giriga affärsmän vill anställa folk och få över halva lönen betald av staten är det väl knappast någon som ifrågasätter? Är man då i sitsen utnyttja detta när man sedan har fått kanske 2 års arbetserfarenhet, ja då har man det lättare på arbetsmarknaden.

Sänka ersättningar kan motivera, men jag pratar om de som får allra högst ersättning speciellt politiker som enligt artieln nedanför kan få 50 000kr/mån i 15 år utan att behöva lyfta ett finger:
http://www.expressen.se/dinapengar/ex-politikerna-som-far-ut-...
Men visst även vanliga löntagare som har garantilön etc som bygger upp akassan påverkar.

Detta med att helt dra undan alla bidrag eller sänka dem så att de ej räcker gör bara folk mer oroliga och jag håller med dig.

Är väl onödigt att du ska försöka göra tråden till politisk propaganda. För att bemöta det du säger så kan du ju kika på dina kommunistiska vänner i fd. Sovjet, Venezuela och Nordkorea., Där har ju folk det väldigt fett.