Finns det fler Sweclockare än jag, som har en diagnos?

Permalänk
Medlem

Finns det fler Sweclockare än jag, som har en diagnos?

Hejsan!

Det finns många personer som har en diagnos, funktionsnedsättning, långvarig sjukdom, förvärvad hjärnskada eller lider av psykisk ohälsa.
Det påverkar dessa individer på olika sätt. Medan vissa - med rätt stöd - kan leva mer eller mindre obehindrat med sin diagnos, och till och med kan se diagnosen som en styrka, har andra det desto tuffare och behöver mer stöd för att klara av alla hinder på vägen.

Exempel på diagnoser:

  • Neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autism, ADD, ADHD och Tourettes syndrom, (Autism kan även ingå som en del i en intellektuell funktionsnedsättning).

  • Funktionsnedsättningar som dyslexi, epilepsi, blindhet, dövhet, rörelsehinder, CP-skada (Cerebral Pares) och intellektuell funktionsnedsättning (diverse diagnoser, till exempel autism, talsvårigheter, inlärningssvårigheter),

  • Psykiska diagnoser som ångest, depression och bipolär sjukdom.

  • Långvariga eller livslånga tillstånd, förlamning och förvärvad hjärnskada efter olycksfall eller sjukdom.

Ni Sweclockare som vill får gärna dela med er.
Med tanke på att det finns över 200 000 medlemmar här på SweClockers, gissar jag att det åtminstone finns några som har en diagnos. Det vore intressant om de av er som har en diagnos skulle vilja dela med er av era upplevelser, men bara det ni känner er bekväma med att berätta och inte nämna saker som ni tycker är alltför känsliga eller jobbiga.

  1. Vilken eller vilka diagnoser har ni?

  2. Vilka hinder respektive styrkor ger diagnosen upphov till?

  3. Hur bemöts ni i olika sammanhang?

Jag är en av dessa medlemmar.
Jag är född med en synskada, samt har autism, inlärningssvårigheter och en intellektuell funktionsnedsättning.
Tack vare en bra uppväxt och stödinsatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), klarar jag av min vardag väl. Dock ställer min diagnos till det i vissa situationer, i synnerhet i sociala sammanhang, men min tacksamhet för allt stöd gör att det goda i livet och min styrka överväger problemen.

// Stoffelundgren

Permalänk
Medlem

Ifall jag gått till en läkare hade den nog sagt att jag haft en släng av Aspergers.
Den diagnosen stämmer nog in på många sweclockers med.
Men det brukar vara så att man får en diagnos först när man har något problem i livet och går till en läkare som ger den diagnisen.
Det är väl bra i vissa sammanhang att ha en diagnos när man har att göra med socialtjänsten och försäkringskassan.

I andra sammanhang så är du du och jag är jag. Det går inte att ändra på nåt där.

Permalänk
Avstängd

Har lätt av Aspergers, samt Visual Snow kanske blandad med dyslexi.

Samt lite andra skador på kroppen som kom till efter, men bruka skämta om att jag bliv tappad som barn.

Permalänk
Medlem

Jag diagnostiserades med mild Aspergers syndrom när jag var 7 år och fick då gå på "privatskola för personer med särskilda behov" i ett par år med egen personlig assistent under hela den perioden. Gick i vanlig klass sedan när jag började i 6:an men hade elevassistans då. På gymnasiet var jag helt utan och det gick problemfritt till. Jag säger "mild" för jag har inte varit helt "socialt efter" och jag har haft flera intressen utöver mina växlande "specialintressen".

Jag lider också av mild depression och mild ångest (och milda panikångestattacker), samt kroppsneuroser. Dessa har som tur var kunna hanterats nu av antidepression (Sertralin) vilket även fungerar mot ångesten. Prövade Mirtazapin ett tag och det fungerade mot depressionen men då kom ångesten istället tillbaka så gick tillbaka till Sertralin igen. Verkar vara jag helt enkelt behöver för att det kanske är som det är i min hjärna på en neurokemisk nivå så att säga. Men med medicinen just nu så är jag "uppe på jorden" och kan därmed få ut glädje av diverse nyttiga och roliga aktiviteter såsom fysisk aktivitet, tv-serier och till viss del datorspelande. Kroppsneuroserna hanteras genom att förstå, "Jahapp, nu blev det lite neurotiskt tänkande om den kroppsdelen - det går över."

Sedan har jag också ovan på det mild hypokondri (kanske framgått alldeles för tydligt i trådarna om pandemin där jag förstört vilket jag ber så hemskt mycket om ursäkt för). Jag vill påstå att denna hypokondri är mild för jag har ju trots allt lämnat mitt hem regelbundet och kunna gjort nödvändiga ärenden och så.

Till sist så har jag precis som många andra här säkert mild social fobi, särskilt när det gäller syftet att försöka skapa nya kontakter (vänner) eller träffa det motsatta könet när jag har specifikt intresse hos någon utav dem. Även här "mild" vill jag påstå för jag har inga problem att prata med folk om det gäller väldigt specifika ärenden (bankbesök, myndighetsbesök, handla på affärer, o.d. - vilket vissa med värre social fobi säkert har). Garanterat härstammar den milda sociala fobi jag har i rädslan att bli socialt avvisad och därmed behöva se mig själv i spegeln om kvällarna med insikten att jag inte är tillräckligt "socialt attraktiv" ännu. OOF. När jag väl pushat mina sociala gränser och bara härdat igenom den sociala fobin ibland så har jag mått oerhört bra efteråt och även dagen efter - det känns som en riktig seger då för tillfället.

Hur tragiskt det än må låta nu så finner jag dock viss tillfällig social närvaro här på Sweclockers när jag postar och får svar ( ), när jag ser på SVT Nyheter, och när jag spelar med random skönt gäng i Discord i något MP-spel (t.ex., Warzone). Dock har det hänt ibland på Discord att jag spelat med folk där jag inte riktigt känt den där sociala tillhörandet. Troligen för jag är mer fokuserad på den sociala biten av spelandet än det mer fokuserade på "fragga och vinna i spelet, 1337 yo!!!". Det blir lite, "Jag spelar för att kunna vara social, inte spela för att bara spela".

Så det är jag för tillfället.

Permalänk
Medlem

Viss torgskräck och pollenallergi är det närmsta jag kommer. Bra att ibland få påminnelse om att människor dras med grejer så att man både kan vara mer förstående och tacksam för det man (inte) har.

Permalänk
Medlem

Aspergers och dödsångest.
Dödsångesten gör att jag försöker leva vansinnigt hälsosamt.
Aspergern gör att jag knarkar information och inte har några vänner.
Jag har även extremt svårt för att uttrycka mig i tal och har ofta svårt att finna ord.

Permalänk
Medlem

Först o främst.. Vill nämna till undan att jag är nog en av alla som uppskattar lite hypokondri i pandemi-trådarna.

Skrivet av AplAy:

(kanske framgått alldeles för tydligt i trådarna om pandemin där jag förstört vilket jag ber så hemskt mycket om ursäkt för).

Själv:
Panik och ångest attacker i många dess former.
Depression
RSI(Repetetive strain injury) i båda handlederna
"troligen någon form av asberger eller autism" enligt doktorn, men ansågs vara milt och ej kräva vidare undersökning/hjälp.

Lite info/rant nedan:
Mitt största problem med paniker, depressioner och ångest har varit att jag ej orkat eller kunnat prata om det med doktorer/läkare/psykologer så har aldrig kunnat få hjälpen jag behöver. Sen att jag även kännt att andra förtjänat/behöver hjälpen bättre.
Vilket även speglat i dom besöken jag försökte en gång i tiden. Blev nerprioriterad för att jag fick det att låta mildt eller något, när det på den tiden förstörde halva skolgången och hela fritiden, om inte mer.

Jag har klarat mig förvånansvärt bra utan hjälp, men all form av skolning har jag gett upp på vid det här laget då det ej fungerat för mig med problemen jag haft. Hade verkligen önskat att jag kunde ta mot hjälp dock och skolat mig på högre nivåer, då jag vet att jag har ett extremsug för kunskap och tanke-krävande arbete.

Käkat sömnpiller, antidepp, och anti panik/ångest tabletter. Varav jag inte kände någon vidare effekt utav något, utan fick bara ångest av prislapparna.
Sömnpillerna fungerade, men det kändes inte riktigt som äkta sömn. Kändes som att läkarna bara proppade i mig olika tabletter för att de inte ville hitta någon rot till problemen.

Permalänk
Medlem

Autismspektrumtillstånd (snarare en störning i mitt fall) sedan födseln i stort sett, ångest, medelsvår depression (käkar Sertralin som knappt hjälper), kass självkänsla/självförtroende, har svårt att somna om nätterna utan hjälpmedel (typ Melatonin AGB), telefonskräck då jag föredrar att se den jag talar med, lite fobi mot att vara bland stora grupper av folk som jag inte riktigt känner, har svårt att vara runt folk under längre perioder utan att bli helt utmattad och tror även att jag lider av panikångest eller något liknande då jag kan gråta hysteriskt i minst 30 min om det blir för mycket för mig till slut, men det händer kanske 2-4 gånger om året i värsta fall så inte helt hundra vad jag ska kalla det.

Ångesten och depressionen kommer nog ifrån att jag var terroriserad (även kallat mobbning) under hela lågstadiet och mellanstadiet bara för att jag troligen var ganska enkel att manipulera och enkel att trycka ner mig. Desperat som jag var efter att ha vänner så hade jag inget större val än att försöka hänga med dessa (absolut ingen stor skola så att säga), tyvärr så var vi mest bara killar i den klassen och majoriteten var i stort sett likasinnade. De som jag lyckades bli vän med bytte skola av uppenbarliga skäl och alla andra som inte jävlades mot mig (typ klasser under och över mig) vågade inte riktigt ställa upp för min skull då de riskerade att hamna i fällan som jag själv var i. Det som jag minns var värst var att de kunde emellanåt kissa på mig i duscharna efter idrotten och jag hade inte mycket att säga till om då jag var rädd att det skulle bli värre. Jag var i deras nåd och det har satt sina spår på mig sedan dess, vilket känns patetiskt då man ska försöka släppa sådant. Det enda jag har släppt är att jag inte längre har något hat mot dem, känns meningslöst och de skärpte till sig något efter högstadiet/gymnasium.

Jag fick vänner till slut under högstadiet och framåt som tur är och jag har klarat mig igenom alla ämnen osv, men jag kommer nog aldrig vara lika optimistisk eller lycklig som jag en gång i tiden har varit när jag var 5-6 år innan allt sket sig.

Kanske är lite mycket att hälla ur sig här på ett forum, men jag känner att om det ska berättas någonstans så passar denna tråden ypperligt då SweClockers har varit mitt hem för mina IT-relaterade intressen sedan 2011. Jag litar på medlemmarna här och jag känner till många efter alla år, även om vi inte alltid är överens varje gång

Sedan jag har tagit studenten runt 2017 så har jag hamnat i en svacka i stort sett. Livet har stått still i över 4 år. Våran hund Molly (Golden Retriever, jaktvariant tydligen) var min största hjälte och min bästa terapeut sedan 2009 tills hon tyvärr omkom i sina sjukdomar tidigare i år, hon skulle ha blivit 12 år nu i oktober. Det som gräver i mig allra mest var att hon hade mycket mer att ge, hon var absolut inte redo på att dö och det syntes i hennes ögon under de sista veckorna som hon led av alla mediciner och smärtor, inte kunde hon sova riktigt heller. Natten till dagen vi var tvungna att söva ner henne så var det jag som behövde trösta henne då hon inte kunde sova (visade sig att hon hade interna blödningar i tarmarna bland allt annat jävulskap utav vad jag kan minnas), där hon vanligtvis var den som alltid tröstade en själv under åren liksom. Vi hade hoppats på att åtminstone få 2-3 år till med henne, så allt blev lite hastigt och det hänger tungt än idag. Det enda jag försöker göra under tiden är att hålla mig distraherad även om det inte är helt enkelt att vara motiverad om dagarna längre.

Jag har mycket att tacka mina föräldrar för att de har stått ut med mig och hela tiden försökt stödja mig så gott det går, tyvärr dålig på att visa min tacksamhet rent generellt, men jag tror de vet om det vilket som. Någon dag kanske att jag kan börja ge tillbaka, lär bara se hur livet släpar mig vidare först.

Med allt detta sagt så har jag helt klart lämnat en hel del detaljer och förklarningar i allt jag har skrivit, mestadels för att försöka hålla det kortfattat och vill inte heller gå allt för off-topic, inte minst så har jag inte riktigt lust att berätta precis allting heller. Tänker inte heller lova att jag kommer vilja engagera i någon diskussion i denna tråd, jag gör detta inlägg mest som ett personligt brev för mig själv som även andra kan läsa. Ber om ursäkt om det är tråkigt gjort av mig, men det är inget illa menat mot någon mer än att jag inte känner för det.

Permalänk
Medlem

Högfunktionell ASD, nivå/grad 1.
Har många av fördelarna och lider "enbart" av kronisk depression. (Hjärnskrynklarna skulle säga att 0 intresse/behov av det sociala är en nackdel, but hey, har åtminstone hög social kompetens ¯\_(ツ)_/¯ )

Ena grenen av släktträdet innehar hela alfabetet, den andra är "helt frisk".

Permalänk
Medlem

Jag har adhd. Detta har dock lugnat ner sig med åren. Har autistiska drag (vilket står med i min utredning) såsom specialintressen. Det är nog tämligen garanterat att jag har mild Tourettes också men har det inte på papper så att säga.

Min adhd har varit ett större hinder tidigare i mitt liv medan jag fortfarande gick i skolan. Fick diagnosen först i vuxen ålder och hade då hunnit "krascha" på gymnasiet och sedan igen på mina första högskoleutbildningar. Hade fram till dess behövt göra nästan allt skolarbete hemmavid istället för i skolan eftersom jag blev så störd av allt annat som hände runtomkring. Detta ledde nog så småningom till utbrändhet eftersom all vila och fritid försvann. Har en viss bitterhet över att jag inte fick diagnos tidigare eller för den delen stöd och anpassningar i skolan eftersom det fanns klara misstankar redan i lågstadiet. Har haft sociala svårigheter, främst under skolåldern. Var nog ganska påfrestande för andra eftersom jag lät hela tiden när jag tappade fokus. Sedan har jag haft svårt att se syftet med "småprat" (vilket jag fortfarande tycker kan vara svårt).

I vardagen nu i arbetslivet märks det nog tydligast i min rastlöshet. Går ofta extravändor på jobbet och måste ibland variera mina arbetsuppgifter för att stå ut. Har blivit handy man av den anledningen och fixar småfix som krånglande skrivare och sånt. Har svårt med långa möten och kan bara resa mig och gå när jag tycker det inte leder någon vart. Har med åren lärt mig jobba med strikt struktur och rutiner och då märks problemen mindre om än man kanske uppfattas som något oflexibel ibland.

Styrkan i diagnosen är väl att jag blir jätteduktig på det som intresserar mig. Kan hyperfokusera när jag tycker något är intressant. Angående bemötandet så är det inga större bekymmer numera. Jobbar inom psykiatrin och det finns nog en högre acceptans att människor kan fungera annorlunda i den miljön. Är svårt att dölja mina brister och jag är ganska öppen med min diagnos gentemot mina arbetskollegor. Tror även min diagnos är en styrka i patientmötet eftersom jag har större förståelse utifrån mina egna upplevelser.

Permalänk
Medlem

Asperger, även om det inte kallas det idag (Autismspektrum) med perioder av dystymi eller egentlig depression.

Permalänk
Medlem

Fick diagnosen ej aspberger men en del spår av det.

Sen vet jag inte om Gigantios Blyus Röv är rätt diagnos för denna tråd

Permalänk
Medlem

Född döv på vänster öra. Operation blev de när jag var 17-18 år men blev inte ok. Kör hörapparat på bägge öronen fungerar sådär. Får anstränga mig när de är mkt folk. Och är ganska trött för att anstränga mig för å lyssna.

Permalänk
Medlem

Oj vilken respons. Tack till er som hittills har delat med er.
Ni alla förtjänar ett svar från mig, men för att inlägget inte ska bli alltför långt, kapar jag av era ursprungliga svar i citaten.

Skrivet av ekhyddan:

Ifall jag gått till en läkare hade den nog sagt att jag haft en släng av Aspergers.
Den diagnosen stämmer nog in på många sweclockers med.
Men det brukar vara så att man får en diagnos först när man har något problem i livet och går till en läkare som ger den diagnisen.
Det är väl bra i vissa sammanhang att ha en diagnos när man har att göra med socialtjänsten och försäkringskassan.

I andra sammanhang så är du du och jag är jag. Det går inte att ändra på nåt där.

Jag har hört liknande från andra som eventuellt har en diagnos men inte utretts för det eftersom diagnosen inte har inneburit några problem i livet.
Att Asperger kan stämma in på flera Sweclockers, har jag också tänkt på.
Så tänker jag med, Jag har själv fått mer rätt hjälp av Försäkringskassan när jag har påtalat min diagnos för dem.

Skrivet av superegg:

Har lätt av Aspergers, samt Visual Snow kanske blandad med dyslexi.

Samt lite andra skador på kroppen som kom till efter, men bruka skämta om att jag bliv tappad som barn.

Oj, men hoppas du har klarat dig bra i livet trots allt. Visual Snow tycker jag verkar jobbigt, men antar att det är lättare att leva med det om man har haft det väldigt länge.

Skrivet av AplAy:

Jag diagnostiserades med mild Aspergers syndrom när jag var 7 år

Jag lider också av mild depression och mild ångest (och milda panikångestattacker), samt kroppsneuroser.

Sedan har jag också ovan på det mild hypokondri .(kanske framgått alldeles för tydligt i trådarna om pandemin där jag förstört vilket jag ber så hemskt mycket om ursäkt för)…

Till sist så har jag precis som många andra här säkert mild social fobi,…

Hur tragiskt det än må låta nu så finner jag dock viss tillfällig social närvaro här på Sweclockers…

Så det är jag för tillfället.

Så härligt att du fick bra stöd i skolan och att du tog dig igenom skolgången trots din Asperger. Bra stöd brukar underlätta.

Skönt att medicinering lindrar din depression och ångest, och framförallt att du kan få ut glädje av diverse nyttiga och roliga aktiviteter. Och speciellt fysisk aktivitet mår gemene man bra av oavsett om man har en psykisk diagnos eller inte. Att acceptera och leva med sin diagnos tror jag är väldigt bra, men tyvärr har jag själv ibland svårt att leva efter detta motto.

Ingen fara, även om jag själv inte är hypokondriker, kan jag känna igen mig och själv ha liknande tankeställningar om till exempel pandemin. Dock brukar jag bromsa mina tankar och försöka se det positiva med till exempel vaccinering. Men jag vet, det är svårt!

Ja, social fobi är onekligen ganska vanligt förekommande. Precis som du, har jag svårt att skapa nya kontakter (vänner),. Att bli socialt avvisad är vardag för mig, så jag har sedan flera år tillbaka hävdat att jag inte alls är socialt attraktiv.
Skönt att du trots din sociala fobi kan prata med folk när det gäller specifika ärenden. Att du lyckas härda igenom din sociala fobi och mår väldigt bra efteråt, är ju väldigt positivt.

Att du känner social närvaro på Sweclockers, och värderar den sociala biten av ditt spelande, låter ändå som något positivt, oavsett vad andra tycker. Själv känner jag en bättre social närvaro både här på Sweclockers och med en vän som jag har mail-kontakt med, än ute i livet.

Skrivet av izzie:

Viss torgskräck och pollenallergi är det närmsta jag kommer. Bra att ibland få påminnelse om att människor dras med grejer så att man både kan vara mer förstående och tacksam för det man (inte) har.

Även om det finns saker som är mycket jobbigare, kan torgskräck och pollenallergi ändå vara jobbigt, Men jag förstår vad du menar.

Skrivet av zyy:

Aspergers och dödsångest.
Dödsångesten gör att jag försöker leva vansinnigt hälsosamt.
Aspergern gör att jag knarkar information och inte har några vänner.
Jag har även extremt svårt för att uttrycka mig i tal och har ofta svårt att finna ord.

Oj, dödsångest kan inte vara roligt. Det positiva är dock att du förmodligen kommer att leva ett väldigt långt och friskt liv.
Trist att din Aspergern gör att du inte har några vänner.
Jag förstår dig. Har själv också svårt att uttrycka mig i tal och ofta leder samtalen till missförstånd, bland annat när jag uträttar ärenden där jag måste förklara mig, men det går lättare med personer som jag känner väl.

Skrivet av Zeedarn:

Själv:
Panik och ångest attacker i många dess former.
Depression
RSI(Repetetive strain injury) i båda handlederna
"troligen någon form av asberger eller autism" enligt doktorn, men ansågs vara milt och ej kräva vidare undersökning/hjälp.
….

Oj vad jobbigt du måste ha haft det och fortfarande har. Jag beklagar din depression, panik och ångestattacker. RSI i dina handleder kan inte heller vara roligt.

Skrivet av aleves:

Autismspektrumtillstånd (snarare en störning i mitt fall) sedan födseln i stort sett, ångest, medelsvår depression (käkar Sertralin som knappt hjälper), kass självkänsla/självförtroende, har svårt att somna om nätterna utan hjälpmedel (typ Melatonin AGB), telefonskräck då jag föredrar att se den jag talar med, lite fobi mot att vara bland stora grupper av folk som jag inte riktigt känner, har svårt att vara runt folk under längre perioder utan att bli helt utmattad och tror även att jag lider av panikångest eller något liknande då jag kan gråta hysteriskt i minst 30 min om det blir för mycket för mig till slut, men det händer kanske 2-4 gånger om året i värsta fall så inte helt hundra vad jag ska kalla det.

Usch, väldigt tråkigt att höra. Du har ju inte precis haft det lätt med verken depression och dålig självkänsla/självförtroende.
Jag själv har aldrig lidit av ångest eller depression, men har däremot haft dålig självkänsla och självförtroende men jobbar på det.

Mobbning är aldrig kul, usch att du har behövt stå ut med det.
Även jag blev mobbad en kort period på grund att jag ansågs vara annorlunda, men troligen blev någon lärare eller annan vuxen riktigt arg, för sedan upphörde mobbningen omedelbart.

Skönt att det gick bättre med tiden, men förståeligt att du inte är lika optimistisk längre med tanke på vad du var med om.

Tack för ditt förtroende för SweClockers, andra medlemmar och denna tråd, och tack för att du vill dela med dig av dina upplevelser utifrån din diagnos. Det gläder mig att tråden har fått en sådan respons.

Jag beklagar att ni var tvungna att avliva eran hund, och allt vad det har inneburit för dig. Det är ju alltid trist när man av någon anledning måste avliva sitt älskade djur. Att Molly var en hjälte, låter väldigt fint. Djur brukar ha en lugnande eller annan hjälpande effekt på människor. Jag hoppas att du kommer att kunna ta dig igenom det här och på sikt kunna må bättre psykiskt igen.

Skönt att du har fått bra stöd av dina föräldrar. En bra förälder står alltid ut med sina barn och finns alltid där för dem.

Du har redan lämnat ut mycket detaljer, så jag förstår att du inte vill berätta mer. Ingen fara, du behöver absolut inte engagera dig i någon diskussion i tråden om du inte vill. Att du gjorde ditt inlägg som ett personligt brev, tycker jag var ett bra initiativ. Du hjälper andra i tråden som är i samma situation.

Hoppas att allt kommer bli bättre för dig framöver, och framförallt att du får ett bättre välmående.

Skrivet av Spretcher:

Högfunktionell ASD, nivå/grad 1.
Har många av fördelarna och lider "enbart" av kronisk depression. (Hjärnskrynklarna skulle säga att 0 intresse/behov av det sociala är en nackdel, but hey, har åtminstone hög social kompetens ¯\_(ツ)_/¯ )

Ena grenen av släktträdet innehar hela alfabetet, den andra är "helt frisk".

Det måste kännas riktigt bra att du kan se alla fördelar med din diagnos. Men att du lider av kronisk depression är förstås ett minus, men hoppas att den är hanterbar.

Skrivet av jaernhertigen:

Jag har adhd. Detta har dock lugnat ner sig med åren. Har autistiska drag (vilket står med i min utredning) såsom specialintressen. Det är nog tämligen garanterat att jag har mild Tourettes också men har det inte på papper så att säga.

Tråkigt att du skulle behöva genomlida en svår skolgång och först i vuxen ålder få din diagnos. Desto tidigare man utreds, desto fortare får man rätt stöd.

Det måste vara jobbigt att du har rastlöshet och har svårt med långa möten, men såklart väldigt bra att du kan variera dina arbetsuppgifter och hitta arbetssätt som gör det mindre problematiskt för dig.

Ja, att du blir vältigt duktig på saker som intresserar dig, låter verkligen som en styrka som du ska ta tillvara på. Skönt att du även kan se styrkan i din diagnos i ditt jobb inom psykiatrin. Antagligen uppskattar patienterna att du är så förstående.

Skrivet av iBurningMan:

Asperger, även om det inte kallas det idag (Autismspektrum) med perioder av dystymi eller egentlig depression.

Trist att höra, men hoppas att du får bra stöd/hjälp med att kunna hantera din depression.

Skrivet av grizzly666:

Fick diagnosen ej aspberger men en del spår av det.

Sen vet jag inte om Gigantios Blyus Röv är rätt diagnos för denna tråd

Hoppas att du känner att du kan hantera det bra i livet.

Skrivet av trebrecks:

Född döv på vänster öra. Operation blev de när jag var 17-18 år men blev inte ok. Kör hörapparat på bägge öronen fungerar sådär. Får anstränga mig när de är mkt folk. Och är ganska trött för att anstränga mig för å lyssna.

Nå men fy vad jobbigt. Jag beklagar.
Hoppas dock att folk i din omgivning har förståelse för din situation.

Permalänk
Medlem

Har haft problem hela livet med svår ångest, depressioner och sociala svårigheter med resultat att jag utsattes för extrem mobbing under hela skolåldern. På den tiden (70- och 80-tal) var det ingen som pratade om autism, add, adhd eller liknande saker och jag fick utstå mycket från skolpersonalen också. Dålig karaktär osv. Enda anledningen jag alls tog mig genom såväl grundskola som gymnasium (naturvetenskaplig) var att jag alltid sugit upp kunskaper utan att behöva anstränga mig.

Först när jag var 49 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom samt ADD.

Det gjorde mig både ledsen och förbannad, hade jag fått det lugn jag behövde när jag gick skolan hade livet troligen sett annorlunda ut men det är som det är. Diagnosen har i sig inte förändrat livet nämnvärt, bortsett från en större förståelse från vården och i arbetslivet.

Permalänk
Avstängd
Skrivet av Stoffelundgren:

Oj, men hoppas du har klarat dig bra i livet trots allt. Visual Snow tycker jag verkar jobbigt, men antar att det är lättare att leva med det om man har haft det väldigt länge.

Nä har inte klarat mig så bra i livet.....

Nä funkar inte så även om man har haft det i mer än 10-15 år så blir det inte lättare att hantera det, har svårt att läsa och se på datorskärmen samt i visa fall så känns det som man är blind, klara i bland inte att ens skruva med dator då jag inte ens ser vart jag ska trycka upp skruven eller skruva los den behöver bättre ljus för att kunna se men det hjälper inte alltid.

Mycket av det som jag vill göra i mitt liv kan jag inte göra då jag inte ser helt felfri.

Just i stunden så finns det några tusen i landet som har någon from av Visual Snow.

Permalänk
Medlem

Har högt blodtryck. Är rätt ung också. Rätt så lindrigt om man jämför med andra sjukdomar. Gäller att ta blodtrycksmedicin också då det annars kan leda till njurproblem senare i livet. Minns en njurmedicinare som var så besviken över att folk inte kollar upp blodtrycket när det är så enkelt att åtgärda.

Permalänk
Medlem

Har mild Aspergers. Blev diagnostiserad när jag var 6 år (om jag minns rätt).

Idag är det för mestadels ganska lugnt och klarar mig på egen hand. Många blir förvånade när jag berättar för dem att jag har det. Men tror att de flesta skulle se av det på mig om det har haft någon tidigare erfarenhet av det. Tror mycket av det som är hanterbart idag är på grund av att jag har haft tur med uppväxten och skola. Gick aldrig på någon "särskild" skola, men jag gick till logopeden tills jag började första klass, hade alltid bra personer runtomkring, så mobbning var aldrig ett problem.

Sociala svårigheter som att uttrycka mig både via tal och text, hyperkoncentration på saker jag gillar, väldig mycket stimmande där det har varit allt från att bita sig i läpparna till att flaxa på huvudet, socialångest vid typ telefonsamtal emellan åt och ett drös andra saker.

Överlag så är jag nöjd med min situation. Har ju haft tiden till att lära om mig själv och försöka anpassa/lära utifrån omgivningen. Min mamma har varit en väldig stor stöd till att jag har det så bra jag har det idag

Permalänk
Medlem

Sitt ner i båten, ta en Stesolid.
Skämt åsido;
jag har haft panikångest, gått på medicin i flera år.(venlafaxin)

Slutade med den nu i maj, av flera orsaker. Det var jobbigt ett par veckor, men nu inga problem alls.
Tack vare en fin och bra fru kanske?

All lycka till er som har problem och våga gå till läkare/psykolog och prata!

Permalänk
Medlem

Vem har inte diagnoser? Hade/har OCD som efter KBT är helt klart hanterbar, det är ju något som man lever med hela livet och får hålla koll på men inga större problem just nu. Att få det löst var det bästa beslutet av mitt liv, led av det sen tidig barndom och det tog 20 år för mig att ta tag i det, så sök hjälp!

Utreds för ADHD nu i vuxen ålder (men pausats för covid) och enligt dem är det osannolikt att jag inte har det men för en regelrätt diagnos skall man ju såklart gå igenom hela batteriet av utredning.

Fick också erbjudande om att utredas för var jag låg Aspberger/Autism-spektrat då det var något jag visade tydliga spår av under den initiala testningen men tackade nej, det är ju inget som kommer påverka mitt liv nu när jag redan är vuxen vill jag inte ta resurser från någon yngre som faktiskt kan behöva det. Alltid känt att jag är “annorlunda” i hur jag tänker kring personlig kontakt men jag har ju lärt mig hantera det och lärt mig interagera med människor till den grad att jag anses extremt social när jag vill.

Sen har jag ju samlat på mig diverse permanenta sjukdomstillstånd osv med åren men tycker redan det här låter lite som en snyfthistoria och det ogillar jag. Är helt nöjd med mitt liv oavsett det “jobbiga” som hänt, hade inte gjort något ogjort för även om man tar bort något jobbigt betyder det inte att livet varit bättre. Tycker dock det är viktigt att skriva om sakerna ovan för idag när alla diagnostiseras till höger och vänster är det viktigt att alla inser att diagnoser behöver inte bestämma vad som händer i livet.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Alphahanne:

Har haft problem hela livet med svår ångest, depressioner och sociala svårigheter med resultat att jag utsattes för extrem mobbing under hela skolåldern. På den tiden (70- och 80-tal) var det ingen som pratade om autism, add, adhd eller liknande saker och jag fick utstå mycket från skolpersonalen också. Dålig karaktär osv. Enda anledningen jag alls tog mig genom såväl grundskola som gymnasium (naturvetenskaplig) var att jag alltid sugit upp kunskaper utan att behöva anstränga mig.

Först när jag var 49 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom samt ADD.

Det gjorde mig både ledsen och förbannad, hade jag fått det lugn jag behövde när jag gick skolan hade livet troligen sett annorlunda ut men det är som det är. Diagnosen har i sig inte förändrat livet nämnvärt, bortsett från en större förståelse från vården och i arbetslivet.

Jag beklagar din livssituation med depression och ångest. Att bli utsatt för mobbning under en väldigt lång tid är fruktansvärt. Trist att vuxna på 70- och 80-talet inte hade förståelse för olika diagnoser. Men tur i allt elände att du haft styrkan i att du alltid har sugit upp kunskaper utan att behöva anstränga dig, och att du ändå tog dig genom grundskola och gymnasium.
Själv är jag född på 80-talet, och när jag gick i särskoleklass på 90-talet, upplevde jag att personalen var mer förstående, så jag antar att både lärare och andra vuxna har mer förståelse för diagnoser idag än vad de hade fram till sent 80-talet.

Oj, det var sent in på livet du fick dina diagnoser. Jag förstår att du är ledsen och förbannad. Det hade hjälpt oerhört mycket om du hade fått diagnoserna som liten. Skönt i alla fall att vården och folk i arbetslivet har en viss förståelse i alla fall.

Skrivet av superegg:

Nä har inte klarat mig så bra i livet.....

Nä funkar inte så även om man har haft det i mer än 10-15 år så blir det inte lättare att hantera det, har svårt att läsa och se på datorskärmen samt i visa fall så känns det som man är blind, klara i bland inte att ens skruva med dator då jag inte ens ser vart jag ska trycka upp skruven eller skruva los den behöver bättre ljus för att kunna se men det hjälper inte alltid.

Mycket av det som jag vill göra i mitt liv kan jag inte göra då jag inte ser helt felfri.

Just i stunden så finns det några tusen i landet som har någon from av Visual Snow.

Sorry, jag beklagar verkligen. Då jag uppfattar att du inte har haft Visual Snow i hela livet, blir det såklart svårare att lära om. Jag förstår verkligen att det måste vara trist att inte kunna göra de saker som du vill göra.

Själv har jag en medfödd synskada som delvis begränsar mig, men däremot har jag lärt mig att leva med den. Dessutom kan jag inte jämföra med hur det är att vara fullt seende eftersom jag alltid har sett dåligt.

Skrivet av tandläkarstudenten:

Har högt blodtryck. Är rätt ung också. Rätt så lindrigt om man jämför med andra sjukdomar. Gäller att ta blodtrycksmedicin också då det annars kan leda till njurproblem senare i livet. Minns en njurmedicinare som var så besviken över att folk inte kollar upp blodtrycket när det är så enkelt att åtgärda.

Oj, men hoppas ditt blodtryck inte gör det alltför jobbigt för dig att leva ett värdigt liv.
Att få njurproblem för att man har slarvat med blodtrycksmedicin, låter ju inte bra. Hoppas bara att de personer som bör kolla upp blodtrycket får kännedom om.

Skrivet av NieRKernel:

Har mild Aspergers. Blev diagnostiserad när jag var 6 år (om jag minns rätt).

Idag är det för mestadels ganska lugnt och klarar mig på egen hand. Många blir förvånade när jag berättar för dem att jag har det. Men tror att de flesta skulle se av det på mig om det har haft någon tidigare erfarenhet av det. Tror mycket av det som är hanterbart idag är på grund av att jag har haft tur med uppväxten och skola. Gick aldrig på någon "särskild" skola, men jag gick till logopeden tills jag började första klass, hade alltid bra personer runtomkring, så mobbning var aldrig ett problem.

Sociala svårigheter som att uttrycka mig både via tal och text, hyperkoncentration på saker jag gillar, väldig mycket stimmande där det har varit allt från att bita sig i läpparna till att flaxa på huvudet, socialångest vid typ telefonsamtal emellan åt och ett drös andra saker.

Överlag så är jag nöjd med min situation. Har ju haft tiden till att lära om mig själv och försöka anpassa/lära utifrån omgivningen. Min mamma har varit en väldig stor stöd till att jag har det så bra jag har det idag

Det är nog det bästa att bli diagnostiserad tidigt i livet, eftersom man lättare kan få rätt stöd då. Å så skönt att du har haft en bra uppväxt och fungerande skolgång, klarat dig bra på egen hand samt sluppit bli mobbad. Annars är det ganska vanligt att personer med diagnoser blir utsatta för mobbning, åtminstone som jag har uppfattat det.

Det där med sociala svårigheter och socialångest kan vara jobbigt. Däremot är det en styrka i att kunna vara hyperkoncentrerad på saker som man gillar.

Skönt att du har det bra överlag, trots att diagnosen kan ställa till det ibland. Att få bra stöd av ens omgivning är guld värt.

Skrivet av Falcon:

Sitt ner i båten, ta en Stesolid.
Skämt åsido;
jag har haft panikångest, gått på medicin i flera år.(venlafaxin)

Slutade med den nu i maj, av flera orsaker. Det var jobbigt ett par veckor, men nu inga problem alls.
Tack vare en fin och bra fru kanske?

All lycka till er som har problem och våga gå till läkare/psykolog och prata!

Usch, panikångest måste vara jobbigt. Skönt att du har en stöttande fru.

Ja precis. Att gå till läkare/psykolog och prata när man har problem, kan absolut hjälpa.

Skrivet av Aktsu:

Vem har inte diagnoser? Hade/har OCD som efter KBT är helt klart hanterbar, det är ju något som man lever med hela livet och får hålla koll på men inga större problem just nu. Att få det löst var det bästa beslutet av mitt liv, led av det sen tidig barndom och det tog 20 år för mig att ta tag i det, så sök hjälp!

Utreds för ADHD nu i vuxen ålder (men pausats för covid) och enligt dem är det osannolikt att jag inte har det men för en regelrätt diagnos skall man ju såklart gå igenom hela batteriet av utredning.

Fick också erbjudande om att utredas för var jag låg Aspberger/Autism-spektrat då det var något jag visade tydliga spår av under den initiala testningen men tackade nej, det är ju inget som kommer påverka mitt liv nu när jag redan är vuxen vill jag inte ta resurser från någon yngre som faktiskt kan behöva det. Alltid känt att jag är “annorlunda” i hur jag tänker kring personlig kontakt men jag har ju lärt mig hantera det och lärt mig interagera med människor till den grad att jag anses extremt social när jag vill.

Sen har jag ju samlat på mig diverse permanenta sjukdomstillstånd osv med åren men tycker redan det här låter lite som en snyfthistoria och det ogillar jag. Är helt nöjd med mitt liv oavsett det “jobbiga” som hänt, hade inte gjort något ogjort för även om man tar bort något jobbigt betyder det inte att livet varit bättre. Tycker dock det är viktigt att skriva om sakerna ovan för idag när alla diagnostiseras till höger och vänster är det viktigt att alla inser att diagnoser behöver inte bestämma vad som händer i livet.

Skönt att du har fått hjälp med OCD och kan hantera det bra idag. Tråkigt dock att du led av det i så många år innan du tog tag i det. Att man ska söka hjälp, kan jag skriva under på!

Hoppas att läget med covid blir så pass bra snart att du kan återuppta utredningen för ADHD. Precis som du säger ska man ju fullfölja utredningen för att få en korrekt diagnos, även om det redan finns mycket som pekar på att man har den aktuella diagnosen.

Jag förstår ditt resonemang kring utredning för Aperger och håller med dig. Det känns onödigt att utredas för något som ändå inte påverkar ens liv. Att du alltid har känt dig annorlunda, men använt det till något bra, tycker jag är en vettig grej. Det finns såklart en styrka i att vara annorlunda, på vilket sätt det än må vara, och så länge det inte handlar om något negativt.

Du verkar ha en bra livsinställning och en bra syn på din tillvaro med diagnoser och sjukdomstillstånd. Det målet vill jag också uppnå, att ens diagnos/diagnoser inte behöver bestämma vad som händer i livet.

Permalänk
Medlem
Skrivet av AplAy:

Till sist så har jag precis som många andra här säkert mild social fobi, särskilt när det gäller syftet att försöka skapa nya kontakter (vänner) eller träffa det motsatta könet när jag har specifikt intresse hos någon utav dem. Även här "mild" vill jag påstå för jag har inga problem att prata med folk om det gäller väldigt specifika ärenden (bankbesök, myndighetsbesök, handla på affärer, o.d. - vilket vissa med värre social fobi säkert har). Garanterat härstammar den milda sociala fobi jag har i rädslan att bli socialt avvisad och därmed behöva se mig själv i spegeln om kvällarna med insikten att jag inte är tillräckligt "socialt attraktiv" ännu. OOF. När jag väl pushat mina sociala gränser och bara härdat igenom den sociala fobin ibland så har jag mått oerhört bra efteråt och även dagen efter - det känns som en riktig seger då för tillfället.

Fan, det där beskrev du bra, passar väldigt bra in på mig också

Permalänk
Medlem

Har inga formella diagnoser inom NPF, men är ganska säker på att jag skulle klassats som att ha både asperger och ADHD (men jag saknar totalt hyperaktivitet och sånt, så snarare det som ibland benämns ADD) om jag hade genomgått en utredning (har ett par psykologer i bekantskapskretsen, varav en har som huvudsaklig arbetsuppgift att göra just den typen av utredningar på barn och ungdomar, och de har hintat om "var jag ligger"). Fast det har jag inget intresse av att göra. Det skulle inte ge mig nåt, och hade inte gett mig nåt under uppväxten heller (fast jag är så pass gammal att diagnoserna inte fanns då). Snarare hade det nog varit hindrade på flera sätt.

Den aspiga sidan innebär mest bra grejer för min del. Jag är inte det minsta introvert och älskar att umgås med och lära känna andra människor. Har lätt för att samtala med alla sorters människor. Det är främst monomanierna när det gäller intressen och den analytiska sidan som jag har, även om jag vet att jag upplevs som en aning udda av många. Fast det gör mig inget. Jag har i stort sett aldrig brytt mig om vad andra tycker.

Det är värre med det andra, det som jag räknar in under ADD/ADHD-sektionen, för jag har svårt att ta tag i saker och har för det mesta en stor uppförsbacke när det gäller att fullfölja vissa typer av saker. Det kräver stora mängder mental energi för att göra saker som "vanliga" människor bara gör. Det är säkert nåt som mediciner hade kunnat korrigera, helt eller delvis, men jag vill inte ta några mediciner. Jag vill inte stoppa i mig saker som inte är direkt livsuppehållande, undantaget smärtlindrande mediciner vid akut värk.

I det stora hela lever jag gott och lider inte nämnvärt av mina "störningar".

Permalänk
Medlem

Min nuvarande "diagnos" efter ca 3 års neurologisk utredning är "Ännu okänd neurologisk sjukdom".

Det mest tydliga jag har märkt är att sjukvården behandlar en väldigt olika gentemot förut, nu är det få som "vågar" göra något utan hänvisar allt till neurologin och "det kan ha att göra med det..." etc. Är ännu inte avslutat, men tydligen är Neurologiska Spec-gruppen på Karolinska Huddinge sista anhalten.

En del kontakt med psykiatrin i och med ovan där medel-svår depression ställdes till en början innan den neurologiska utredning tog fart och att det mer var "ett symptom" än underliggande orsak.
"Du ligger definitivt inom autism-spektrat" enligt ett par psykologer, men jag har själv valt att inte utreda det vidare då jag aldrig har sett någon poäng med det. Samma sak gäller Bipolär.

"Intellektuell särbegåvning" fick jag som tonåring.

Det förstnämnda är väl det som dominerar min vardag och medför en hel del "problematik". Förutom att en del muskler fungerar mycket sämre (hals bland annat) eller halv ansiktsförlamning så tar "kroppen slut" av liten/ingen ansträngning. En dålig dag räcker det med att man tar en dusch för att bli helt fysiskt slut, vilket även tröttar ut psyket. Att inte kunna kunna använda hjärnan till en fraktion av man gjort tidigare har en tendens att leda till depression/er. Att inte kunna syssla med någon av de två saker man brunnit för tidigare hjälper inte till, dvs musiken och jobbet. Försöker beskriva det som: "tänk dig att du just har genomgått en hårt träningspass, man har alltid 10-20% kvar att ge... den gränsen ligger jag på konstant.

Kan säga att det är tur att man är "ensamvarg", annars hade man nog ställt sig framför ett tåg redan.

Permalänk
Medlem

Förutom psyket så är det mest eksem jag kämpar med. Det är ett smärre helvete ibland.

Permalänk
Medlem
Skrivet av AplAy:

Till sist så har jag precis som många andra här säkert mild social fobi, särskilt när det gäller syftet att försöka skapa nya kontakter (vänner) eller träffa det motsatta könet när jag har specifikt intresse hos någon utav dem. Även här "mild" vill jag påstå för jag har inga problem att prata med folk om det gäller väldigt specifika ärenden (bankbesök, myndighetsbesök, handla på affärer, o.d. - vilket vissa med värre social fobi säkert har). Garanterat härstammar den milda sociala fobi jag har i rädslan att bli socialt avvisad och därmed behöva se mig själv i spegeln om kvällarna med insikten att jag inte är tillräckligt "socialt attraktiv" ännu. OOF. När jag väl pushat mina sociala gränser och bara härdat igenom den sociala fobin ibland så har jag mått oerhört bra efteråt och även dagen efter - det känns som en riktig seger då för tillfället.

Det där med specifika ärenden känner jag igen, Jag försöker göra sånt över telefonen. Vilket fortfarande är jobbigt. Men då kan jag skriva ner saker jag vill säga/fråga osv på ett papper. Och viss info som jag vill ha tillgänglig utan att behöva tänka och förklara mig.

Kanske inget onormalt att göra sånt. Men jag känner iaf ingen annan som gör så.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Chromatic:

Förutom psyket så är det mest eksem jag kämpar med. Det är ett smärre helvete ibland.

Provat att skålla eksemet med varmt vatten eller hårtork? Tro mig, man hamnar i sjunde himmelen och ögona rullar bakåt. Så skönt är det. Brukar göra det om jag inte kan sova för att sedan köra en sväng hydrokortison på det och lite fett. Kanske inte vad dermatologisten rekommenderar men det går bara inte att somna med klåda.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Stoffelundgren:

Oj, men hoppas ditt blodtryck inte gör det alltför jobbigt för dig att leva ett värdigt liv.
Att få njurproblem för att man har slarvat med blodtrycksmedicin, låter ju inte bra. Hoppas bara att de personer som bör kolla upp blodtrycket får kännedom om.

Hehe man märker oftast inte av sitt blodtryck, även om jag gärna velat ha något att skylla mina andra problem på...

Nej menar inte att njurarna tar stryk bara sådär för att man inte tagit blodtrycksmedicin. Handlar att om man går runt med högt blodtryck i 30 år så kommer saker och ting att slitas snabbare.

Permalänk
Medlem
Skrivet av tandläkarstudenten:

Provat att skålla eksemet med varmt vatten eller hårtork? Tro mig, man hamnar i sjunde himmelen och ögona rullar bakåt. Så skönt är det. Brukar göra det om jag inte kan sova för att sedan köra en sväng hydrokortison på det och lite fett. Kanske inte vad dermatologisten rekommenderar men det går bara inte att somna med klåda.

Räddningen för mig är Zipzoc Salvstrumpa och deromvat. Men jag tar ofta varma bad <3
Då får jag några veckor innan det blossar upp allt för hemskt igen. Är mest vätskande eksem jag har.

Permalänk
Avstängd
Skrivet av Stoffelundgren:

Sorry, jag beklagar verkligen. Då jag uppfattar att du inte har haft Visual Snow i hela livet, blir det såklart svårare att lära om. Jag förstår verkligen att det måste vara trist att inte kunna göra de saker som du vill göra.

Själv har jag en medfödd synskada som delvis begränsar mig, men däremot har jag lärt mig att leva med den. Dessutom kan jag inte jämföra med hur det är att vara fullt seende eftersom jag alltid har sett dåligt.

Och inte nog med det, så har jag svårt att kunna känna igen personer.