Idag gick min hund Lotus bort, han blev nio år. Det känns som jag förlorat en del av familjen, huset verkar så tomt och livlöst nu när han är borta. Han var alltid med mig från att jag vaknade och klev upp ur sängen tills att jag gick och la mig igen på kvällen. Han var alltid lika glad att se mig igen när jag kom hem, även om jag bara varit borta en stund. Att alltid bli bemöt av en glad hund som längtat efter en är något jag verkligen kommer att sakna, det fick mig alltid på bättre humör efter en jobbig dag. Det känns tungt att förlora någon som alltid älskat en, men vi hade i alla fall nio fina år tillsammans från att han var valp till nu. Han gick bort igår och jag har ännu inte samlat alla tankar kring detta och riktigt vilja inse att han nu faktiskt är borta, men det är tillfällen som när jag öppnar ytterdörren och ingen kommer för att hälsa på en som jag blir påmind om den bittra sanningen och börjar sakna han igen. Det kommer ta tid att vänja sig vid ett liv utan han.
En nerv hade hamnat i kläm vilket resulterade i att han började halta på ena bakbenet och ett par timmar senare kunde han inte stödja sig på det alls, så tassen släpade i marken när han gick. Han var även för svag för att ta sig fram med bara ena bakbenet då han sedan tidigare har problem med höfterna. Den enda möjliga lösningen var en dyr och invecklad ryggoperation som absolut inte rekommenderades med tanke på hans höga ålder, samt att veterinären hade svårt att tro att någon skulle gå med på att utföra denna operation med tanke på åldern. Han var gammal och sliten, så jag valde avlivning då jag inte ville att han skulle lida mer, även fast mitt ego var emot det då jag inte ville få denna sorgen över mig. Min sista stund med han var på djursjukhuset där jag klappade han medan han kollade mig i ögonen ända tills han somnade för gott. Det här var första och förhoppningsvis sista gången jag förlorar någon jag verkligen bryr mig om.
