Anledningen till att det inte alls är självklart eftersom det inte bara handlar om vad enskilda personer gillar och föredrar. Det här om "vad arbetsuppgifterna tillåter" är ett ofta repeterat mantra men det säger inte supermycket om man nu inte arbetar extremt självständigt.
Om person A föredrar att jobba hemifrån och person B upplever att jobbet blir enklare, mera effektivt, mera meningsfullt när man kan träffas face to face, så måste man på företagsnivå beakta båda dessa perspektiv och upplevelser för att försöka förstå vad den bästa kompromissen är. Företaget måste ta ansvar för den kompromissen på lämplig nivå i organisationen. Både vad som är lämplig nivå organisatoriskt och vad som är en lämplig kompromiss är inte alls självklart.
Liknande har säkert sagts sjuttioelva gånger bara i den här tråden...
_________________________
Vidare, en grej som jag reagerar en del på är hur det verkar dras (enligt mig) för stora växlar på de erfarenheter och vad vi "har lärt oss" de senaste 18 månaderna. Man behöver inte vara någon Sokrates eller Platon för att inse att fysisk distansering mellan människor är att röra sig vidare i en generell utarmning av människors liv, mening och sammanhang. Hur illa är det och kan det "kompenseras"? Vem fan vet? Jag vågar sticka ut hakan och säga att vi inte vet tillräckligt efter 18 månader.
