Skulle vilja ha en utomståendes åsikt i min nuvarande situation.
I slutet av Augusti träffade jag en utbytesstudent på universitetet, en tjej från Singapore, som jag kom väl överens med, började umgås mer och mer med, och det fanns liksom alltid något där. Jag bjöd med henne hem över jul innan hon åkte hem, kändes liksom som en självklar grej att göra. Vi bestämde oss då för att köra långdistansförhållande, liksom att det vi hade och kände nu efter fyra månader var motivation nog att inte ge upp bara för att det blir lite långt och jobbigt.
Det gör vi nu. Skype i alla fall en timme varje kväll, även om 3 timmar inte är ovanligt. Det är lite drygt två månader sedan jag såg henne sist, och jag flyger dit om knappt 4 veckor och spenderar 2,5 veckor med henne, sedan tillbaka hem till Sverige.
Hon pluggar, jag pluggar. Jag har möjligheten att dra dit under sommaren och bo med henne, och vi pratat på att resa runt lite i sydostasien under sommaren. Så tanken jag har nu är att efter sista tentan för sommaren hoppar jag återigen på ett plan till Singapore, och sedan kommer jag hem någon vecka efter skolstarten till hösten. Detta blir självklart inte gratis, men jag har råd genom att lägga undan det mesta av CSN varje månad och leva lite ekonomiskt nu. Visst, jag missar att jobba i sommar, men jag anser att när man hittat en sådan fantastisk kvinna får man prioritera lite.
Jag tycker oerhört mycket om henne, och hon säger samma sak. Vi båda inser att det inte är en optimal situation, men vi båda anser att vi kan klara av det och att det är värt det ändå, även om vi bara kommer kunna ses 2-3 veckor var 2:a eller 3:e månad, plus 3 månader under sommrarna och några veckor kring jul. Självklart är målet att vi flyttar till varandra. Till nästa sommar kommer jag kunna flytta till henne i 7 månader p.g.a utbytesår, sommar etc, och till sommaren därefter kommer jag permanent kunna flytta dit.
Men det rör sig alltså om en hel del pengar på en studentekonomi, men det kommer att fungera, och en hel del tid isär och väldigt mycket jobbigt. Jag anser att det är värt varenda sekund. Men det vore kul att veta om någon utomstående tycker jag är en total idiot eller att jag faktiskt gör något riktigt bra som planerar och verkligen försöker.
Visst, oddsen är inte riktigt med en (även om de flesta distansförhållanden oftast fungerar), rent allmänt kommer vi kunna ses lite drygt var tredje natt per år, visserligen väldigt ojämt fördelat, och jag tycker fruktansvärt mycket om henne och är inte villig att ge upp bara för att det blir lite tufft under större delen av det kommande året.
