G-Sync och Freesync handlar om att driva skärmens uppdatering på ett smartare sätt. Sweclockers har skrivit om detta flera gånger om men vi tar en rejäl repetition för de som behöver. Ni andra som redan har koll på finessen kan hoppa vidare till sida fyra i artikeln.
Skärmar arbetar sedan urminnes tider med fasta uppdateringsintervall och en fast frekvens, till exempel 60 Hz. Grafikkortet och renderingen i spel fungerar istället tvärtemot. Varje bildruta och ändring tar olika lång tid att rendera. En dynamisk situation som måste matchas mot fasta intervall.
Här finns det två alternativ. Att låsa bildfrekvensen från grafikkortet så att antalet bildrutor per sekund (fps) stämmer överens med skärmens vertikala uppdateringsfrekvens – så kallad v-sync. Till exempel 60 fps från grafikkortet mot skärmens 60 Hz. Nackdelen är att om grafikkortet inte kan leverera bildrutor tillräckligt snabbt måste nästa skärmuppdatering väntas in, vilket i praktiken först halverar bildfrekvensen till 30 fps. Klarar grafikkortet inte ens 30 fps, minskar bildfrekvensen till 20, 15, 12, 10 fps och så vidare med en jämn multipel av uppdateringsfrekvensen.
Fördelen med v-sync är att det ger så pass bra flyt som skärm och grafikkort tillåter. Nackdelen är detta leder till en plötslig ryckighet när bildfrekvensen emellanåt halveras. Detta påverkar även precision i musrörelser med högre latens eftersom det dröjer ytterligare en bildruta, 16,67 millisekunder vid 60 Hz, innan skärmen uppdateras.
En lösning är därför att sänka grafikkvaliteten i spelet till graden att grafikkortet konstant håller minst 60 fps i bildfrekvens – eller vad skärmen nu arbetar med för uppdateringsfrekvens. Med andra ord krävs en avvägning mellan grafikkvalitet mot upplevelsen av flyt i spelet. Om det är möjligt, vill säga. Nyare speltitlar kan vara motsträviga till att öka bildfrekvenserna utan ytterligare försämringar. Det kan kräva att du sänker upplösningen under skärmens pixelmatris vilket aldrig är optimalt.
Alternativet är att stänga av v-sync och låta skärmen uppdateras med vad grafikkortet har hunnit rendera. Detta undviker problemen med latens men introducerar istället tearing. Tearing är fenomenet när grafiken är bruten mitt itu som följd av att grafikkortet endast lägger ut vad den har lyckats rendera fram till att skärmen ska uppdateras. Förutom den brutna grafiken kan det också leda till en allmänt ryckigare känsla, särskilt när bildfrekvensen sjunker.
