En uppdatering från detta då.
Vandringen gick lite grann som jag förväntade mig, men långt ifrån vad jag förutspådde.
Vandrarna var följande:
Jag - 30-nånting
Min syster - 40-nånting
Morsan - 70-åringen
Farsan - också 70+
Vi startade vandringen från Storulvåns fjällstation, och i södergående riktning mot Sylarna. Härligt väder med friska vindar och växlande molnighet mötte oss; även lite sol som tittade till oss då och då. Perfekt för vandring.
Första kilometrarna av Jämtlandstriangeln från Storulvån är extremt lätta. Det är mycket spång och inga branta passager. Vilket vore perfekt om man kunde vandra på dem utan problem. Men det visade sig snabbt att spångarna spelade spratt med farsans balanssinne och dåliga syn. Resultatet blev en snigelfart utan dess like, och trevande steg.
Efter ett tag kommer man fram till en rejäl stålbro, som har en lätt utförsluta med trästeg och spång på vägen dit. Sagolikt vacker, men det finns ingen möjlighet att avnjuta det, för återigen blev det problematiskt för farsan. Han är på väg att rasa ihop flera gånger, bara av att gå i utförsbacke. Det slutar med att jag får gå bakom, och hålla upp hans ryggsäck bakifrån för att rätta till balansen. Det enda som fattades var ett koppel.
Okej, framme vid stålbron. Morsan och syrran vandrar över utan någon större dramatik. Jag får leda farsan likt hemtjänsten som hjälper en brukare. Det är krampaktigt tag om min arm, och ett annat i sidan av bron. Vi hasar oss fram medan andra vandrare och cyklister susar förbi.
Okej, vi är över! Fikapaus. Vi har vandrat ungefär 3 kilometer på 2½ timme och det är bara en person som sänker tempot. Jag vet också att vandringen kommer bli tuffare framöver, allt eftersom vi blir tröttare. Det ser även ut som att vädret kommer slå om till regn under eftermiddagen. Redan nu har jag bestämt mig för att det inte är hållbart. Farsgubben är inte förberedd eller ens i form att klara av detta. Han bär inte på någon nämnvärd packning, så det går inte att lätta bördan där heller. Plus att han allmänt är inkapabel att ta hand om sig själv. Jag tycker att det är för många riskfaktorer inblandade.
Jag lyfter min åsikt. Säger rakt ut att det inte är någon bra idé, och att jag tillsammans med farsan borde vandra tillbaka. Det kommer inte bli bra om vi fortsätter. Vilket tas emot ungefär lika väl som surströmmingsbuffé på ett bröllop. Farsan blir asförbannad, och kvinnorna i sällskapet är fortfarande för pigga, fräscha och framförallt oerfarna för att dra ett händelseförlopp flera dagar framåt. Jag blir nedröstad.
Helvete... vad kan vi göra för att underlätta saker då?
Det slutar med att jag tvingar till mig hans lilla ryggsäck, och hjälpligt spänner fast den utanpå min egen. Jag blir en tvättäkta fjäll-sherpa, en vandrande pråm.
Dagen fortsätter. Det går verkligen långsamt. Vartenda litet vattendrag blir till slut ett stort problem, eftersom farsan har svårt att ens lyfta benen ordentligt. Tur att Jämtlandstriangeln är så pass vänlig och lätt. Otur att varenda spång är både en stor hjälp och enormt hinder på samma gång. Farsan förvandlas till slut till något slags ombudsman för spånginspektering. Det är många okvädesord när de inte är två plankor breda, eller om de lutar mycket.
Det blir många pauser. Långa pauser. När det är dags att käka blir fokus att hitta en maträtt som farsan tolererar. Det går inte så bra. Han får i sig några tuggor, sen sitter han bara och rör om i påsen. Alla andra gör sitt bästa. Så jag försöker lura i honom nötmix och kaffe, två saker där han vet hur det smakar. Vilket funkar hyfsat bra, men vi behöver ransonera nötmixen istället. Inombords så kokar jag. All glädje försvann vid första fikapausen, och jag får rätt om och om igen under dagen.
Till slut skymtar vi Sylarnas fjällstation. Det är som att titta på något ur Sagan om Ringen, när man introduceras till Rohan med stora dalar och nivåskillnader. Men vi introduceras också till väderomslag.
Jag börjar bli lite trött av att bära dubbla packningar. Dels all mat, men även det mesta vattnet och även farsans grejer. Det tar på lite. Tack och lov är kvinnorna i sällskapet vid det här laget skarpa och inställda på problemlösning vid varje paus, framförallt morsan. De tar sig an olika uppgifter och är till stor hjälp att slussa farsan framåt. Så när de första regndropparna börjar falla är det snabbt på med regnkläder, skydd för ryggsäckar och sen tvinga på farsan hans regnjacka.
Lång historia kort så var det fortfarande många strapatser kvar på denna dag ett. Särskilt vid en bro man måste passera vid botten av dalen, på väg mot eller från Sylarnas fjällstation.
Vi anländer till slut. Cirka tolv timmar efter att vi satt iväg. Dyngsura, trötta, men också nöjda över att första dagen är över. Den känslan blir dock kortlivad. Nu gäller det att inackordera farsan, lösa så att kläder hängs på tork, duscha (vilken lyx!) och även få i sig middag. Bastun var redan stängd, eftersom vi anlände för sent på kvällen.
Precis som i början av vandringen är vi tre vuxna och ett barn.
Det var dag ett.
