Ny USB-sticka håller i 200 år – men det finns en hake

Då blir det väldigt intressant att se resultatet när jag testar den om nåt år eller två…

Då borde väl även gamla tv-spel exempelvis Nintendo 8-bit vara riktigt illa ute? Eller har dom någon säkrare minnesteknik som spelen är lagrade på?

ja kan va intressant.

gissar att rekomendationen på 1 år är för att i princip förhindra bitröta helt men inget som säger att de inte kan ligga längre utan att faktiskt tappa data.

satte i ett SDkort jag inte använt sen ~2010 eller nått då jag behövde flytta filer lite smidigt här om dan och blev förvånad att allt innehåll fortfarande gick att läsa från det (suttit i mitt wii ) iaf så pass problemfritt att jag inte märkte av att något var fel på det.

8 kilobyte? Det får man plats med som text på ett A4-papper om man skriver ut på båda sidor.

Arkivbeständigt bläck och papper på det så har du ett lagringsmedia som funkar om 200 år även efter vi gått vidare från USB-standarden.

Skriv ut en QR-kod om det behöver vara maskinläsbart. En QR-kod kan lagra upp till 2953 byte information om den är tillräckligt stor.

NES-spel använder inte flashminne som USB/SSD, jag vet inte exakt vad de använder men det är väl olika typer av PROM antar jag. De har troligtvis mer gemensamt med produkten som artikeln handlar om än vanliga USB-minnen.

Äldre minnestyper brukar för övrigt klara sig längre eftersom minnescellerna är större och inte läcker laddning lika snabbt, så gamla USB-minnen eller andra typer av minnen brukar klara av att ligga längre utan att tappa data än moderna gör. För SSDer kulminerade det t.ex. i det ökända problemet med Samsung 840 EVO som tappade laddning så snabbt att det orsakade problem även vid normal användning.

Storleken räcker gott och väl för syftet, men stör mig på att det bara är ett års garanti och väldigt många asterisker för att 200 år skall gälla.

Om vi ska ha något slags perspektiv, utöver då sensationsjakt från tredje part:

Det är en opensource-lösning: https://github.com/machdyne/blaustahl/ (källkod till firmware, logiskt schema för PCB, ritning för chassi)

De kallar det själva bara för "long-term storage" samt nämns som "can potentially retain data for centuries" här https://machdyne.com/2024/02/25/survival-computing/.

De säljer även USB-pinnen färdigbyggd, då med en generell policy för alla deras produkter att det är ett års garanti.
De erbjuder reparationer på sina produkter efter detta år, samt då att det även kan finnas råd för hur man själv lagar saker de sålt. https://machdyne.com/store-policies/

Angående FeRAM-chippet de använder listar de specifikationer för hållbarhet (chiptillverkarens uppgifter ur något datablad rimligen):
"8KB (64Kbit) Ferroelectric RAM
Lifespan: 95 years @ +55C, over 200 years @ +35C
Endurance: 10^12 read/write cycles @ +85C"

Och sedan då som jag nämnde tidigare angånde det här med 200 år och usb osv:

Dvs, de tror inte själva eller försöker få någon att tro att detta kommer hålla för alltid, men de är väldigt öppna med vad det är de säljer, hur man kan meka med det själv, samt då hur man kan läsa innehållet ur F(e)RAM-chippet även utan deras USB-baserade enhet.

Personligen tycker jag att det tydligt inte framstår som att det finns någon egentlig "gotcha" alls, även om artikeln desperat försöker få det att låta så, tillverkaren har istället ett väldigt pragmatiskt upplägg att: "här är en lösning för långtidslagring, du kan meka med den själv, vi kan reparera den om den går sönder (men mot ersättning efter 1 år), såhär kan du läsa datan direkt ur FeRAM-chippet som används för lagring utan att öht blanda in vår lösning runt omkring".

För mig känns det mer som sensationsjakt och "blame games" vs öppenhet och pragmatism.

Spelar ingen roll om USB finns kvar eller inte. Så länge man har hårdvaran att läsa av USB minnet.

1998 enligt wikipedia.
https://sv.wikipedia.org/wiki/USB-minne

Jag köpte mitt i butik någon gång troligen år 2000-2002 och kanske var det tillverkat före eller efter årskiftet. I vilket fall så var det bland det flrsta som vanliga datorbutiker i sverige tog hem. Det var då lite överdrivet att säga 90tal, borde ha skrivitbörjan av 2000 talet.

VHS band brukade användas till datalagring för att göra backups med. Att lagra saker digitalt på band är ganska vanskligt, då lite fel kan göra så att det inte alls går att läsa av datan. På det tiden så fanns det inget annat som kunde lagra så mycket data, så backups på band var ganska praktiskt, med förhoppningen att man aldrig skulle behöva försöka läsa av backuppen.
Bröllopsfilmen visar bara det den läser av utan att bry sig om fel. så den blir sakta grynigare och sämre kvalitet med tiden, men vi kan fortfarande se den.

Ah, är då förstår jag att det blir fel, när folk säger att VHS-band inte håller mer än 30 (under optimala förhållanden såklart) år så syftar man alltså på att efter den tiden så kan man inte längre läsa av datan perfekt?

Vet inte om "perfekt" är nivån man jämför med, men det är ju garanterat inte "allt är borta".

Såg någon som menade att man får räkna med 10-20% förlust efter 10-25år, vilket ju då vid analog lagring snarast blir x% försämrad kvalitet snarare än att något är helt borta.

Ah, vet ju inte riktigt hur känsligt det är med just att lagra data på analogt faktiskt, tänker man digitalt så är det ju nästan omöjligt att använda en korrupt fil.

Detta. Det finns många analoga lagringsmetoder som är mycket mer robusta och beprövade som passar utmärkt vid så små datamängder.

Rätt säker på att man back in the days använde masked ROM, informationen etsades in i tillverkningsskedet och går inte ändra på.

Den viktigaste frågan är väl ändå om mänskligheten finns kvar om 200 år.

Nja, man var ganska snabb med att plocka in redundant data för att klara datasäkerheten när lagringsdensiteten gick upp på bandlagringen - 9-spårsbandare hade förvisso inte mer än paritet ('9' biten) vid 1 eller udda antal fel på byten som lästes av.

bland den första som funderade på felrättning var redan på hålkortstiden och med opålitliga hålkortsläsare var Hamming och han var motiverad eftersom han fick bara betalt för de lyckade inläsningarna som gjordes på natten under sin studenttid då enstaka fel krävde folk som manuellt lade om de felaktiga bitarna - och problemet var att de bara jobbade dagtid... ...det skulle inte finnas några ECC-RAM idag utan dennes pionjärarbete eftersom lösningen också är perfekt - det går inte att teoretiskt göra den bättre med den mängden paritet som finns tillgänglig utan att samtidigt öka risken för fel och inom informationsteorin pratar man om Hammingavstånd när det gäller beräknad risk för att misstolka data vid tex. checksummor och risken att två olika datamängder kan ge samma checksumma.

på QIC-40/80 bandare så hade man 32 sektorer per datablock varav 3 hade paritet och 29 hade data och var utformad så att man kunde förlora vilken som helst av alla 32 sektorer upp till 3 sektorer samtidigt om det var total dataförlust på dessa 3 och felfritt på de resterande. När det gäller slumpvisa fel som är utspritt (brusöverlagrat) så kan det reparera data upp till datamängden av 1.5 sektorer. QIC40/80 använde sig av ReedSolomo-kodning - samma felrättningsstrategi som används tex. av QR-streck/punktkoder.

de flesta lagringssystem är byggda på liknande sätt - CD, DVD, BR använder RS eller annan BCH-kodning (dessutom använder BR viterbi för felrättning på bitströmsnivå) med olika intervalluppdelning och inflätning, det gäller också dagens hårddiskar med en BCH-kodning och SSD/NVMe-lagring är högst beroende av dessa och under dessa nivåer har man också bitströmsfelrättning, förr med Viterbi och nu är förmodligen LDPC helt dominerande.

Får hoppas på det. För det låter som att det skulle innebära väldigt lång livslängd.

Det här löser ju båda problemen. Om man lägger den i en påse så kan inte laddningen rymma, då har den ingenstans att ta vägen.

Ja precis. Som Xxargs kommenterade, så finns det error correction. men blir det för mycket fel så blir datan förlorad. (förlorat ett par DAT inspelningar den vägen, så man gjorde alltid dubbla DAT band.)