Din dummaste bedrift genom tiderna

Min absolut dummaste bedrift!

Detta utspelar sig för ett antal år sedan när man var 16 och gick och längtade som en gnu efter körkort:
Morsan är iväg hela dagen och hennes 940 turbo står hemma, det är ju guldläge! Sagt o gjort startar man upp och kör ut ur garaget i full fart, sedan var det dags för rally på den lilla grusvägen utanför vårt hus. Vägen är en bil i bredd och ganska kurvig med skog som omger den, perfekt för bakhjulsdrivet o turbo med andra ord!
Drar fram o tillbaka på vägen ett antal gånger, och är så jäkla upphetsad över att köra som en idiot utan någon bredvid, det går hela tiden fortare och fortare. Sedan kan det ju bara gå på ett sätt, ligger i ca 60 vid ingången i en kurva precis innan huset, svänger till åt höger och trycker gasen i mattan med 2an i - kasar upp på ett fint ställ på väg in i ett träd. Rattar som fan åt andra hållet och lyckas få ställ med bakänden åt höger istället... Rattar återigen åt motsatt håll, drämmer bakänden i postlådan som sitter fast på en stolpe och får återigen ställ med bakänden åt vänster och kasar på sidan ut i skogan och smäller in vänstersidan i först ett och direkt efter ett andra träd.
Sitter vid ratten och är helt tom, hur i hela helvete ska man förklara detta!? Tänker att det kanske inte är så farligt, går ut och tittar på bilen och blir spyfärdig - Krossade bakrutor, krossade lysen vänster bak och fram, fälg och bakaxel är helt snea, och bucklor så det står härliga till... Fick en utskällning som inte var av denna värld, tacka fan att bilen var helförsäkrad i alla fall

Rätt kul att tänka på nu, men då var det inte kul. Ljudet av kasande däck på grus och sedan plåt möter trä, usch så dum man är!

Det första du bör göra är väl att sluta dricka. Förstår om du inte håller med mig, men faktum är att alla inte blir våldsamma när de är fulla, och blir man det så bör man inte dricka.

Inte för att vara jobbig, men är du helt säker på att du inte lurar dig själv?

I vilket fall som helst så tycker jag verkligen att du ska sluta dricka med henne.

Man kan aldrig vara säker, men jag är ganska säker på vad det handlar om.. Och kan hon berätta det för dig, men ingen annan, så tyder det på att hon älskar dig väldigt mycket. Och av det du skriver så verkar du känna samma sak.

Gräv inte ner dig totalt över detta, visst det är ganska illa, men om du låter ångern och sorgen styra toalt så kommer det aldrig bli ni igen, men visa henne hur mycket du ångrar vad du gjorde. Räkna med att hon kommer vara misstänksam och skeptisk till dig ett bra tag framöver, men efter så pass lång tid ändå så borde hon veta att du inte är våldsam. Nu måste du bara övertyga henne om det igen.

Hoppas verkligen att det löser sig för er!

Jag menade om du lurar dig själv när du säger att du inte blir aggressiv på fyllan.

Jag vet inte om jag har cp humor eller nått men jag har inte garvat så mycket på länge :D:D
Samtidigt tycker syn om dig! Sånna situationer är fan inte roliga, hände nästan mig första dagen på sommarjobbet (där jag skulle jobba i 3 veckor) på en mycket hårt "trafikerad" toalett. Fatta jag fick panik eller! Men efter 3st spolningar löste det sig

Jag var en väldigt aggresiv unge när jag var ca 15 år, och när jag behövde pengar av min kära mor så gjorde jag diverse helidiotiska saker (när jag inte fick pengarna).

Usch, så pinsamt att berätta. Jag bad om 200 kronor, vilket jag inte fick, då gick jag ut och slog sönder framrutan på våran bil.

Kan trösta mig med att det var jag som fick betala den.

EDIT: Snälla, kommentera inte. Jag vet själv vilken jävla idiot jag var mot min mor. Tur att man mognar med åren.

När jag var två eller tre år gammal hittade jag en ölflaska (utav glas) i våran rabatt varpå jag plockar upp den, kastar upp den i luften och liten som jag är undrar var flaskan tog vägen. Någon sekund senare vet jag solklart var flaskan befinner sig, nämligen på mitt huvud. Däremot förstår jag inte att jag också blöder och att det rinner blod över hela ansiktet. Turligt nog var grannen hemma (hon var/är sjuksköterska).

Flertalet år senare (är 11 år ska fylla 12 år) var jag och övriga ifrån min familj på en resa i Sverige. På kvällen innan sista dagen kommer vi till någon form av vandrarhem utanför skara, då vi ska besöka skara sommarland efterföljande dag. Eftersom jag alltid gillat att klättra och det finns bra klätterträd på området så bestämmer jag mig för att klättra upp i ett av dessa träd. Sagt och gjort, jag klättrar och har skoj men ack, jag märker inte att jag lyfter mitt ben och stödjer mig på det för högt upp. Inte den dagen i alla fall.
Morgonen gryr och vi ska på skara sommarland, något jag velat göra i ungefär ett år, men herre j*vlar i h*lvete vad ont det gör i vänster ben! Det känns som att höften och knät hoppar ur led varje gång jag tar ett steg. Far säger att jag nog legat på det så att det inte fått så mycket blod, det går nog över snart. Det går inte över snart. Vi åker i alla fall till skara sommarland där jag spenderar min tid i en kärra eller på mors eller fars axlar.

Väl hemma i Göteborg har fortfarande inte smärtan och allt går ur led känslan försvunnit så vi åker till östra sjukhuset. Jippie, flera timmars vänta på ett sjukhus :/
I alla fall, resultatet av att klättra i ett träd (~20 minuters skoj) var att muskelfästet för vänstra lårmuskeln nästan (då pratar vi ytte pytte lite kvar som höll fast den) gick av. Vilket innebar att de 3 sista veckorna av sommarlovet hoppade jag runt på kryckor och åkte till östra och väntade i timmar på att röntgas och att läkarna skulle kolla på plåtarna och därefter uttala sig om "vi vet inte vad det är". (Sista veckan bestämde de sig för att det var muskeln.)

Mer kommer jag inte på för tillfället, men det finns nog

Edit: En annan mindre kompetent sak som inträffade kanske två månader innan incidenten i skara trakten var att jag klättrade på en stolpe med två pinnar i olika höjd som stack ut åt varsitt håll. Detta var på en kort rast innan vi skulle åka iväg för att titta på teater med skolan. Lärarinnan ropar att vi ska samlas och jag glider ner kvickt som attan och skrapar upp magen. Det resulterade i att jag inte kom med och att någon verkligt inkompetent ringer min mor och säger något i stil med "_Namn_ har fått en pinne i magen [paus på ett par sekunder] men det är ingen fara". I alla fall ett skrapsår och en eftermiddag på mammas jobb.

till Haziza

tror inte på att man kan skylla alkoholen för allt, kanske dax att lägga in sig för en mindre "sinneskontroll".

Med tanka på att du VET att du "blir" knäpp när du är full å ändå drar i dig så mycket så du blir "knäpp" så vetetusan om jag inte röstar för att hon inte ska veta av dig - i alla fall tills du fått dit huvud kollat.

Har gjort en riktig dunder tabbe när jag var 19 är fö 27 nu.

Gick ut till parkeringen för att köra iväg med min bil, men hittade inte bilen, letade som fan. tillslut så gav jag upp och konstaterade att bilen var stulen (mycket inbrott där jag bor) Ringde polisen och anmälde bilen stulen, samtidigt som jag pratade med polisen så gick jag runt förtvivlad på parkeringsplaten. precis när jag la på telefonen så såg jag min pärla, hade glömt att jag hade parkerat den hos min kussin natten innan, det komiska är att jag bor på k3 och min kussin på k12 (radhus) så det var ju inte speciellt långt ifrån. Snacka om att jag skämmdes när jag ringde tillbaks till polisen.

Nu drar du verkligen allt till det extrema. Han säger ju själv att han aldrig förut slagit någon.

tja hade jag haft det där humöret när ja blir riktigt full hade jag suttit på kåken nu för dråp vilket jag inte gör och det beror på 2 saker:

1 Jag blir aldrig så full att jag inte är mig själv.
2 Jag har distans till provokationer

Att balla ur på nån mindre (eller nån som man helt enklet kan klå utan större svårigheter) är liksom = spärrat, måste man bara ha ut agresitonen slå en vägg eller likn. Eller ännu bättre gå ut en sväng å va förbannad å kyla ner.

Nu börjar jag fan lessna på Swec, man kan inte få ur sig en enda mening utan att folk påstår att man gjort/sagt saker man aldrig har. Eller är det att försvara hans handling när jag tycker folk börjar ta i lite väl och säga att han ska läggas in på något hem eller psykundersökas? Han fattar ju själv vad han gjort och har dessutom konkreta planer på att se till att det aldrig kan hända igen.

Hur kommer det sig då att han inte gör det? Kan det vara så att han trots allt inte har så mycket fel i huvudet som du påstår?

Det är lätt att vara efterklok. Jag tror inte du är ett dugg bättre än någon annan, och alla som någon gång fått i sig en jävla mängd alkohol vet att tankegångar lätt blir suddiga.

För att alla ska fatta det så är det här inte något rättfärdigande, utan jag säger bara ännu en gång hur extremt det är att likställa det som hänt med att man ska läggas in på undersökning för att man har något fel i huvudet.

1
att visa ånger är altså = 100% working, det finns alltså inget som helst bakomligande kvar som av alkoholens påverkan släps lös?

2
vem vet, han kan var klen och inte tillräckligt på alerten att ta till tillhygen

3
suddig ja men aldrig så man får nojor å attackerar folk

4
om man gör en sån grej så är det nog klokt att prata med en psykolog eller likn.
Utöver det, om man har nått fel på huvudet så bör man väll ffs läggas in för kontrol?

Antingen påstog du att jag försvarar hans handlingar, eller så får du arbeta på din meningsuppbyggnad och skippa syftningsfelen.

Det har jag väl ändå inte sagt? Däremot, och jag säger det igen, är det INTE tillräckligt för att du ska kunna sätta stämpel och diagnos på honom som du gjort.

Här chansar vi vilt märker jag. Vem bryr sig oma tt ta reda på hur det egentligen är innan man dömmer.

Vad jag förstått var det ett svar på en örfil. Likväl dumt, men knappast en planerad attack mot någon.

Och du vet att han har "fel" på huvudet? Såpass grovt "fel" att det krävs profesionell hjälp? Mig veteligen har det aldrig lett till någon form av sinneskontroll för att något dragit till någon utan en tidigare historia av liknande fall bakom.

Lägg ner nu och håll er till ämnet: "Din dummaste bedrift genom tiderna"

Han ångrar sig och varför skulle det vara fel i hans huvud? Det har ju aldrig hänt förut.

Läs om läs rätt. Golliwog sa det om hemmet, och det tyckte jag var att ta i. Då anser jag inte att jag försvarar handlingen i sig (dvs slaget av Haziza), som du verkade påstå.

För övrigt håller jag med Axne. Det räcker nu. Är något mer oklart så känns ett pm bra.

Sen när måste man ha något fel på huvudet för att må bra av prata med en psykolog? Jag skulle lätt behöva en proffisionell lyssnare att prata av mig hos ibland, det betvivlar jag inte att de flesta skulle må jävligt bra av. Om något har hänt som man går och grubblar finns det väl inget att förlora på att tala med någon som faktiskt kan ge vettiga svar, och som faktiskt vet vad han eller hon ska säga för att man ska kunna lösa sina problem? Oavsett om det rör sig om att man mördat sin bästa kompis eller bara känner sig vilsen i sitt val av utbildning.

Edit: Förlåt för off-topic, detta blir sista posten från min sida angående detta.

Ännu en sak jag inte sagt.

On topic:
Min dumamste bedrift var nog att över huvud taget ge mig in i den här tråden.