Anti-depp hjälp(mår inte bra)

inte mot 3 lärare och 2 st föräldrar. sen var rektorn iblandad ibland också fast han var osäker med dom, men allting började med att en tjej började i våran klass, skit irriterande liten sak, hon var 18 tror jag när hon gick i 8, iaf hon har en pacemaker eller hur det stavas som gjorde att hon inte har gått ut ur skolan än, iaf så kallade hon mig för snorunge en gång i klassrummet så sa jag hållkäften cyborg, så började hon gråta och sprang hem och kom inte tillbaks på 2 dagar..... det var där allt började, sen sa typ lärarna på något papper dom hade skrivit vet inte vad att jag sa att hela hon var mekanisk som en robot -.- äldre personer som inte fattar något ._.

- Ja, men det första som jag skulle ha gjort är inte direkt att kolla henne för Cyborg, det är fel. Snorunge är nog ganska milt jämnfört med Cyborg till någon som bär Peacemaker.

It´s just a thoughts...

Om lärarna INTE skulle ha tagit tag i det skulle hon kunna stämma skolan väldigt hårt.

jo jag förstår att dom pratade med mig, men efter denna gång så allt som hände i klassen även saker som inte hände sa dom jag var ansvarig för, men om du skulle känna henne skulle du förstå vad jag menar, hon har gått i 6 olika skolor hon sa hon blev mobbad i alla av dom här skolorna, men jag fick lida av denna gång jag sa i 2 år nästan tänk dig dom ringer hem nästan varje dag för saker du inte har gjort, då kan du tänka dig;)

- Jag förstår dig, låter inte direkt som om det var någon annan än hennes eget fel att hon blev mobbad och har bytt till så många olika skolor.

Tyvärr så känner jag ett flertal sådana själv, det är hemskt. Dom som vill ha makten fast inte klarar att hantera den, kan inte ge sig när dem själva vet att dem har fel.
Det finns många som känner sig förnedrade och av att erkänna att dem har fel.

men det roligaste måste ha varit när min syster "som alltid stod på min sida" träffade 2 av mina lärare på centrum med min mor, så stod min syster mitt i centrum med massa folk runt om dom och skrek ut dom som fan, min mor stod en bit ifrån helt röd i ansiktet av att hon skämdes över min syster, men mina lärare stod där helt tysta och visste inte vad dom skulle säga

- Jag tror själv mer på den teorin än någon annan, ojämna nivåer av Serotonin/Noradrenalin/Dopamin dvs.

Att anpassa sig efter det verkar fungera bäst för mig.

Så vad är det du föreslår egentligen?
Om de blir hjälpta av antidepressiva läkemedel, vad spelar det då för roll om du verkligen skulle klassa dem som "riktigt" deprimerade?

Hur skulle saker och ting förändras i mentalvården om du fick som du ville?
Tycker du att läkare ska börja komma med uttalanden som "sluta tyck synd om dig ditt patetiska as, i andra länder har de det värre än dig"?

- Många unga och tonåringar ser depression som som en tillflyktszon där dom kan fly undan verkligenheten och vila.
- Jag vet många som har gått ner i en depression och sedan inte klarat sig därifrån, lyckat, men så är det.

Jag har alltid varit mycket aktiv inom olika sporter, fotboll, handboll, bandy etc. För ett antal år sedan small knäet så jag fick sluta med all idrott och med det försvann med tiden kompisar och umgängekretsen blev betydligt mindre. Jag hade svårt för att gå så man kunde inte följa med ut på krogen etc. Ju ensammare man blev ju längre ner i skiten sjönk man. Fick utskrivit antidepp, men de lindrade bara symptomen,de löste inte mitt grundproblem. Jag käkade dem en kort tid men sjönk ändå ännu längre ner till den dagen då jag läste i tidningen att det skulle vara en uppvisning med radiostyrda modellflygplan. Min far drog med mig dit och jag kom i kontakt med en kille som lät mig prova flyga, och jag tyckte det var jäkligt roligt, första gången på ca 24 mån som jag hade roligt. Han övertalade mig att komma ner till klubben på deras byggkvällar och jag sa att jag skulle göra det. När tisdagen kom var jag så nere att jag sket i det och torsdagen likadant. Nästa torsdag ringde det på dörren, jag öppna och fick en stark order att ta på mig skorna sen drog mer eller mindre drog de med mig till bilen och körde till klubben. Det blev min räddning. De kom och hämtade mig varje tis och tors i två månader, jag tyckte det var skitroligt men hade de inte hämtat mig hade jag inte orkat att gå dit. Efter 2 mån började jag "självmant" att ta mig dit och har gjort så sedan dess. Nu är jag på topp igen och ser fram emot nästa dag. Det kom sen fram att han som hade "tvingat" med mig varje vecka hade själ varit i samma sitts några år tidigare, så han såg väl hur dåligt jag mådde och viste att det krävs hjälp och "pushning" för att komma ur det.
Mitt råd till dig, skaffa dig en hobby där du träffar folk. Det kan vara någon sport, modellbygge eller knyppling, det spelar ingen roll. Det viktiga är att DU tycker det är kul, intressant och att du träffar folk. Det är inte lätt, och du kommer att behöva all hjälp från din omgivning som du kan få, vårdcentral, kompisar, syskon, föräldrar, mediciner etc. Det går att komma upp och det kommer du också att göra.

Ge inte upp.

Har du kollat på den filmen?
Den är grymt kommersiell men nog har den en ganska vettig poäng. Hur/vad vi tänker och tror på påverkar vår upplevelse av verkligheten.

Vår verklighet filtreras utifrån det vi har valt (medvetet eller omdevetet) att tro på. Vi mår dåligt för att vi naturligt dras åt ett håll men inte är klarsynta nog att se det och agera utifrån det. Ofta ligger det mycket inprogrammerad skit ivägen som vi blivit inpräntade med från födseln som hindrar oss.

Att sätta sig ner och rensa igenom all skit som man har fått för sig att tro på tar tid, många behöver inte det, de trivs med att tro på det de tror på och lever sitt liv som de gör. Vissa hamnar i någon sorts limbo där vad de tror på totalkrockar med vad som faktiskt faller sig naturligt för dem, har de aldrig lärt sig att titta kritiskt på sina egna tankar blir det svårt utan hjälp.

Vill man försöka lösa det på egen hand finns det massvis med böcker att läsa, får säkert pli från Haricots nu men "The power of Now" av Eckhart Tolle är en ganska populär lättläst bok som behandlar ämnet.

Att allt detta orsakas av kemikalier i hjärnan etc tror jag stämmer säkert om det nu gjorts forskning på det. Men vad beror kemikalierna i hjärnan på? Vill påstå att man kan forma sitt sinne och sättet man ser världen på precis som man vill. Det är bara att de flesta trivs alldelles för bra med hur de har det (även om de säger att livet är hemskt) för att verkligen göra något åt saken. Det är ofta bekvämare att ha en trygg världsbild som får en att må mindre bra än att ifrågasätta allting och "dra bort mattan under benen".

Det är ingen mumbo-jumbo jag öser ur mig. Väldigt konkret och enkelt tanke-exempel:

Tänk dig en situation där någon har gjort något som får dig att må dåligt (på vilket sätt som helst, ilska, avundsjuka, depression, vilken känsla som helst som du uppfattar som negativ), ta gärna något exempel från ditt eget liv för att göra det relevant för dig.

Om du sedan kan för en lite stund föreställa dig ett alternativt universum där precis samma sak har hänt. Skillnaden är att du i detta universum har valt att tro att det som hände var "rätt", istället för "fel". Det som hände var aldelles perfekt, det var menat att hända och du anser att det som hände är precis som det borde vara. Du tackar tom personen som orsakade händelsen för att denne har gett dig en möjlighet att lära och utvecklas. Kan du föreställa dig hur det känns för den personen att fullständigt acceptera situationen?

Du har i detta alternativa universum gått från att må dåligt över det som hände, för att det var fel, dåligt, etc. till att må mycket bättre och tom kan glädjas åt händelsen då du har upplevt något nytt.

Den enda skillnaden är hur du reagerade på situationen. Reagerar vi med "nej", så skapar vi motstånd och "dåliga" känslor. Reagerar vi med "ja", eller "ok", så skapar vi acceptans. Det behöver inte alltid betyda att vi inte kommer göra något åt saken om vi anser att vi kan förbättra något. Men att inte fulltständigt acceptera det som är _just nu_ hjälper inte oss på något sätt, däremot skapar det spänningar i vår kropp och "dåliga" känslor och upplevelser.

Tror vi stenhårt på att något är "fel", medan det uppenbarligen pågår JUST NU, så kommer vi självklart att skapa konflikt. Vi talar om för våran egen privata menings-skapande maskin att något är FEL, och i nästa stund så händer precis det vi just har dömt ut. Den praktiska nyttan är noll, och det enda vi uppnår är att vi mår dåligt. Det är av samma anledning folk reagerar så kraftigt när man ifrågasätter saker de har valt att tro på, att titta på sitt eget tros-system och ifrågasätta det är inte roligt och inget man gör tills man är så pass less på att må som man gör så att man verkligen vill göra något åt saken.

Hoppas det jag skrivit är läsbart och förståeligt

Kan i förväg svara till alla som har någon sorts kritik; pröva det först, sen kom och tala om för mig att det inte fungerar. Fast då skjuter jag egentligen mig själv i foten, för har ni ingen lust att skapa förändring så gör ni det ju inte ändå

Nåja, jag försökte iaf~

Jag har sett den största delen av filmen (om det är samma film vi talar om), jag stängde dock av efter ca 70% då det var så förbannat tråkigt. Samma nonsens om och om igen. Inga som helst argument för att det de påstår faktiskt skulle stämma.

Det är bara vi som förändras av vad vi vill. Vi kan förändra andra genom våra handlingar. Men förutom det är allt likgilltigt till oss och våra önskningar.

Hur menar du att man skulle rensa? Vilket kriterium använder man för att avgöra vad man ska tro på och inte?
Jag är en av de som tycker att sanningshalten av ett påstående är viktigt för om jag ska tro på det eller inte, jag vill tro på saker som stämmer och inte på saker som inte stämmer. Det är därför jag indirekt använder den vetenskapliga metoden för att avgöra hurvida jag ska tro på något eller inte.

Jo, det verkar vara en typisk flummig new-age-självhjälpbok.
Den gör säkert en massa konstiga påståenden utan ens ett spår av argument för varför det skulle stämma. Låter det bra så är det nog, tydligen.
Men fungerar det för dig så fungerar det för dig, men det har inget att göra med hurvida påståendena i sig stämmer.

Vad beror kemikalierna på?
Jag förstår inte riktigt vad du är ute efter. "Kemikalierna" utgör en del av den mekanism som hjärnan har, oss.
Om du menar hur depression uppstår så är det inte en fråga med ett uppenbart svar. Men man vet att förändring av nivån av vissa neurotransmittorer (såsom seratonin i fallet med SSRI) ger positiva effekter på deprimerade patienter. Det är detta som gör att många drar slutsatsen att det var nivån av dessa neurotransmittorer som var en delorsak till depressionen.

Har du något argument för detta?
Om jag är psykotisk och lever i ett fullständigt helvete hela min vakna tid, är det då för att jag inte vill bli frisk tillräckligt mycket?

Okej, det där var ett sätt som du påstår skulle hjälpa människor.
Har du några som helst konkreta argument för att det skulle fungera eller räcker det med att det låter som om det skulle fungera?
Vi har MÄNGDER av data som stödjer det faktum att SSRI hjälper suveränt för milda depressioner (med mild menar jag inte att det inte är riktiga, utan att man inte är helt apatisk etc).
Varför producerar inte någon liknande tillförlitliga resultat för alla dessa självhjälpsmetoder? Det hade ju funnits absurda mängder pengar att hämta hem om de faktiskt fungerade.

Ska upp och jobba tidigt imorgon så jag får återkomma med ett längre svar till dig Haricots. Men tills vidare skriver jag detta åter: pröva det först, sen kom och tala om för mig att det inte fungerar
Bevis kan man leta efter i all oändlighet, men om du har personlig direkt erfarenhet av något, vad behöver du för bevis?

Ang kemikalier så tolkade du mig precis rätt, vad orsakar störningar etc? Som du säger finns det inget tydligt svar på detta om man ser sig om efter klara vetenskapliga bevis. Om man är villig att ta steget ut i det okända (ja det är en pik till dig! Vetenskap känns tryggt va? Inget okänt existerar, oh vad tryggt och härligt ) så kan man ganska lätt finna svar som kan ha klar positiv påverkan för en personligen, om det sen kan bevisas vetenskapligt eller inte spelar nog mindre roll om man mår bättre

Om man inte är villig att lägga ner tid och själv ge det en chans så finns det inte så mycket att argumentera om egentligen, står du fast vid att allt utanför den kända vetenskapen är "new-age trams" så är det så du tycker, och det är helt okej för mig!

Kram och godnatt.

Jag har inget behov av någon självhjälpsbok.
Vad jag var ute efter var något som skulle göra att jag skulle kunna antingen rekommendera metoden till andra eller så att jag skulle slippa uppvisa denna skepticism mot det.

Vad du föreslår innebär ju att man måste köpa boken (som förövrigt var ovanligt dyr, vilket är lite talande) innan och lägga ner en massa tid på att läsa den... redan innan man sett någon som helst anledning till att göra det.

Något tillförlitligt.
Jag är en person, en person räcker inte för att avgöra hurvida en metod är bra eller inte. Jag vill ha kontrollerade studier som visar långtgående positiva effekter bland exempelvis deprimerade personer.

Menar du att det skulle finnas utanför vetenskapen? Vardå? Och hur vet man att det är så?
En av orsakerna till att man inte riktigt vet de fysiologiska orsakerna till depression är att man inte kan gå in och titta i hjärnan på levande människor hur som helst. Det är inget man kommer undan bara för att man börjar blanda in olika trosföreställningar såsom New-Age eller Zen-buddhism.

Vadå? Jag har högre krav på argument för påståenden innan jag ska tro på dem än vad du har. Vad har det med trygghet att göra?
Jag har accepterat mängder av saker som du inte gjort just för att du inte vill tro på dem, för att det faktiskt verkar vara så. Att döden är slutet för allt vad du är och någonsin varit är en sådan sak. Det är du som väljer att tro saker för att det känns tryggt och inte jag.

Allt utanför vetenskapen är inte New-Age. Men det där är det.

Vad jag föreslår är att du öppnar ditt sinne från fördommar i 5 minuter och läser igenom den delen av min första post du quotade som "någon självhjälps metod" och ser om du personligen inte kan hitta en gnutta sanning i det.

Du verkar vara väldigt upptagen med att avvisa allt jag säger så du missar min väldigt enkla poäng; Vårat sinne påverkar vår upplevelse, vad vi tänker och tror på färgar vår erfarenhet. Detta är knappast något way-out-there new-age trams påstående, utan något relativt enkelt att förstå själv om man kan tänka kritiskt och är villig att ifrågasätta vad man själv har valt att tro.

Är man inte villig att ifrågasätta, ja då är man inte det

Du ställde en bra fråga tyckte jag:

Använd din egen sanning. Det handlar inte om att du ska börja hitta på saker som du tvingar på alla andra. Utan att du utifrån din egen personliga erfarenhet lär dig själv att filtrera ut tankar du har valt att tro på som inte tjänar något syfte för dig. Som tex tankar som får dig att må dåligt. Det låter väl ändå ganska logiskt?

Det är stor skillnad att TRO på något, och att VETA något. Du kan tro att gud existerar och du kan VETA att himlen är blå, för du behöver bara titta ut och se den blåa himmelen, eller hur? Du behöver inte skapa en religion runt den blå himmelen och försöka övertyga andra, för det är så uppenbart och enkelt, den är blå.

Att lära sig skilja på tankar som man bara valt att tro på, och det som faktiskt är sant för en själv kan vara väldigt användbart.

Ta något du misstänker orsakar dåliga känslor, och ställ dig frågan; Är det här, helt utan tvivel, absolut och totalt sant?

Det gör man inte för att hitta ett tydligt, vetenskapligt försvarbart svar, mer för att lära sig att objektifiera sin egen tankeprocess och se att tankar är bara tankar, sinnet är som en stor maskin vi använder för att klara oss här i världen. Tankarna finns där för att hjälpa oss med saker och ting. Men då vi går runt och tänker dygnet runt är det lätt att börja ta tankar på ett större allvar än är användbart.

Nu måste jag springa till jobbet
Ha det gött.

Jag läste igenom det.
Jag förstår dock inte hur du menar att jag skulle finna en gnutta sanning i det. Det var ju inga påståenden, det är ju en metod.

Jag förnekar inte det här. Men jag ser inte riktigt vad du menar att detta skulle ha för implikationer för deprimerade människor.
Om något så gör ju det att det blir svårare att ta sig ur depressioner själv då man inte kan se objektivt på sin situation.

Jag tycker inte att jag gjort mycket mer än att ifrågasätta. Jag ifrågasätter allt och köper bara det som verkar stämma.

Din vadå? Du menar det man tror på?
Man ska tro på det man tror på. Det låter inte som en speciellt bra metod för att rensa bland alla påståenden.

Jojo, men nu var frågan om vad man ska tro på, inte vad man ska tänka på.
Dvs hur avgör man om ett påstående är nonsens eller inte?
Hur avgör jag om ditt påstående om din självhjälpmetod är nonsens? Jag har hört mängder av självhjälpmetoder där många är uppenbart nonsens, de har alla förespråkare som svär att det fungerade superbra för dem.

"Sant för en själv", vad innebär det?

Okej, "mina föräldrar och några av mina syskon kommer antagligen att dö innan mig".
Är det sant? Ja, antar man att jag kan förvänta mig en normal livslängd och detsamma för min familj så stämmer det.
Vad nu då?

Hela det här stycket rent av skriker om Descartes dualism, något som är objektivt fel.
Man använder inte sin hjärna, man använder inte sina tankar. Man är sin hjärna. "Tankar" (nu vad det skulle vara) är en del av vad du är.

Väldigt upptagen med ny dator och nytt jobb just nu, men detta ville jag svara på innan jag la mig

Är det verkligen sant? Du kan anta att det är mer eller mindre troligt utifrån din eller andras erfarenhet. Men att det är sant kan du ju inte ärligt påstå, faktum är att ingen av oss kan säkert säga vad som kommer ske imorgon, eller om 1 sekund för den delen, eller hur?

Så det du skrev skulle vara något som jag beskriver som ett typexmpel på något som inte är sant, utan något man kan välja att tro på.

Att jag talar om tankar och tro ihopblandat är för att det är ens tankar som man investerar sin tro i. Det är tankarna som man inte ifrågasätter som bildar ens tro.

Min definition av sanning är det som finns här och nu, stund efter stund, säg mig något annat som vi kan vara helt säkra på? Allt utanför denna stund existerar endast i våra sinnen, som koncept. Dessa koncept använder vi för att bena ut och skapa mening i världen. Men att hitta någon definitiv sanning i dessa koncept går inte.

Det var därför jag skrev "antagligen". Läs det jag skrev igen.

Det finns en massa du kan vara säker på.
Du kan vara säker på att Pythagoras sats alltid stämmer, du kan både testa den och titta på bevisen som förklarar varför det stämmer.

Nej, det där stämmer inte.
Våra sinnen är en del av det som existerar, i fallet med våra sinnen så är det en del av dem mekanism som hjärnan utför. Helt oberoende av våra hjärnor existerar det en verklighet.
Saker existerar oberoende av vad vi tycker och tänker.

Du pratar om äpplen och jag pratar om apelsiner
Du verkar ju uppenbarligen nöjd med hur du ser på saker och ting och jag har inget större behov av att övertala dig till någonting. Så jag tar och tackar för mig. Postade mest för att erbjuda ett nytt sätt att se på samma gamla skit

Att jag har "fel" etc. får stå för dig, den som är villig att pröva det jag skrivit utan förutfattade meningar och behov av att bevisa något kan förhoppningsvis hitta något användbart i det.

Jo själv har man också en del erfarenhet inom psykiskt illamående, närmare sagt depression och ångest. Jag har dock lärt mig genom åren hur man näst in till blir helt symtomfri, eller i alla fall så att man bara har ett par dålig dagar i månaden, men det kan ju redan klassas normalt.

Det viktigaste jag anser för att komma ut ur en depression är träning, aktivering, rörelse... Ja ni fattar nog. Men det jag vill understryka är att det inte är alltid möjligt att börja med träning direkt, om man är riktigt deprimerad. Tex i mitt egna fall så var jag så orkeslös så att jag drog fötterna efter mig och att gå en längre bit var rena pinan.

I fall man är riktigt deprimerad så ska man börja med att se över vad man äter och dricker. Oftast under en depression så tröstäter man en hel del, beroende på dock hur matlusten ligger till, ibland blir det ju så att man knappt äter alls. I mitt fall så kom första hjälpen från att jag drog ner på kolhydraterna, vilket stabiliserade humöret delvis, plus att jag fick mera energi. Vetemjöl och vitsocker är bland de värsta sakerna du kan äta om du är deprimerad, även om sockerruset har är positiv effekt för en kortare period så tar kroppen otroligt mycket stryk av dessa "livsmedel", som lika gärna skulle kunna kallas för gifter imo. Att dricka tillräckligt mycket vatten är viktigt det också. Tillsätt gärna två nypor mineralrikt salt till varje liter vatten som du dricker, då kan kroppen tillgodogöra vattnet mycket bättre. 2-3 liter vatten per dag är en ganska passande mängd, men sen får man lägga till lite extra om man nu ska dricka kaffe eller någon annan dricka med diuretisk effekt.

För dem med intresse, kolla in teorin om basallergin. Det är en ganska kontroversiell teori men lika intressant ändå. Basallergidieten går ut på att utesluta spannmål, mjölk och tillsatsämnen ur dieten. förvånansvärt nog så har ganska många fått goda resultat med denna diet. Den är dock ganska så svår att följa, men ett försök kan den vara värd.

Solljus och frisk luft är viktigt det med. Bara att gå ut på balkongen och sätta sig och slappna av, kan göra susen. Djupandning gör gått det med. Att andas genom munnen riktigt djupt(ner till magen) och snabbt, för 10-15 sekunder, så att man känner syreöverskottet i huvudet, brukar ge en kick extra energi. Se dock till att göra det här i ren och frisk luft så att man inte får någon skit ner i lungorna. Kroppens ph-balans är viktig för att den optimala syre nivån skall kunna uppnås.

Har en del mer tips ännu. Det får dock räcka för denna gång, men om det finns intresse för mer information, så skriver jag gärna mera.