Vill du vara del av diskussionerna i forumet, ställa frågor eller hjälpa andra? Registrera dig här!

En allmän sjukvård, men inte för alla?

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
~
Registrerad
Jul 2001

En allmän sjukvård, men inte för alla?

I Sverige idag har vi en trygghet i en hälso- och sjukvård som är lätt tillgänglig för den som behöver det. Behovet styr, inte huruvida man är ung eller gammal, fattig eller rik, tystlåten eller påstridig.

Det är åtminstone vad jag trodde. Men vad visste jag egentligen om det, jag som sökt vård två gånger i mitt vuxna liv - en gång för lunginflammation, och en gång för tennisarmbåge. Båda gångerna räckte det med ett besök på vårdcentralen, lite piller, och sedan var allt frid och fröjd.

Det här är inte min historia. Det här är historien om någon som stämplats som olämplig att få vård och som misstros vid varje ord som yttras i vårdsammanhang.

När jag träffade min nuvarande fästmö 2015 berättade hon på tidigt stadie att hon var stämplad som hypokondriker. Exakt hur denna stämpel var utformad blev aldrig riktigt klart, och rätt så snart fick jag bilden av att hon snarast såg sig själv som det, eftersom hon var sjuk såpass ofta och hade så många åkommor. Märk väl att "ofta" och "många" här är objektivt ställt i relation till min egna sjukhistorik. Att det faktiskt skulle finnas en hypokondristämpel föreföll sig som fånigt och rättsvidrigt i min värld.

Tiden gick, hennes krämpor kom och gick, och de gånger jag var med på läkarbesöken var det aldrig några problem, men hon uttryckte tydligt att vårdpersonalen (framför allt på vårdcentralen) ofta körde över henne. Det var minsann inget fel på henne. Vårdcentralen hänvisade henne till psyk, psyk hänvisade tillbaka till vårdcentralen, och så fortgick det så länge hon ens orkade ta striden - med andra ord, sällan mer än en vända.

God fästman som man försöker vara gav jag givetvis allt stöd jag kunde, men sakteliga började man ju undra om det inte handlade om att hon bara gett upp och så fort hon fick vad hon upplevde som mothugg så orkade hon inte ta striden igen och målade ner sina problem.

Så kom september 2018. Det började med vad som verkade som magsjuka. Illamående och kräkningar. Kräkningarna slutade, men illamåendet hängde kvar. Frukost före jobbet resulterade i kräkningar och diarréer, och det gjorde det allt svårare att orka med jobbet. Kosthållningen blev allt svårare på grund av illamåendet och dessutom vreds hennes födoämnesintoleranser upp mer och mer.
I december tillkom dessutom en molande värk till vänster i buken. Intensiteten gick upp och ner - vissa dagar nästan helt bra, andra värre. Sömnen blev lidande och givetvis även jobbet på grund av detta.

Vårdcentralens utlåtande? "Ångest. Vänd dig till psyk." Hennes reaktion var "jag har lidit av ångest hela mitt liv, det här är något annat". Vårdcentralen fick givetvis aldrig höra den reaktionen, för hon visste att de redan hade bestämt sig.

Våren kom, och i april 2019 nådde smärtorna i buken ny höjder och vi åkte upp till akutmottagningen. Hon blev remitterad till ESCU där hon utreddes för att utesluta malignitet. Inget avvikande återfanns, förutom symptomen, men det hade ju varit synd att remittera henne vidare ...

Så, vad gör man när man är i desperata smärtor och medicinsk personal inte vill samarbeta med varandra för att utnyttja sin yrkeskompetens till att hitta vad som är fel? Ja, man får väl nyttja min yrkeskompetens - googla. Det känns ju märkligt att den som är sjuk och utan medicinsk kompetens ska behöva vara den som sköter diagnosticerandet, och det höll givetvis läkarna med om - de vägrade undersöka de möjligheter hon kunde hitta.

Efter att ha tagit prover till självkostnadspris så lyckades vi med mycket möda få till en egenremiss till endokrinmottagningen för utredning av lågt kortisol samt hyperprolaktinemi. Jodå, nog var så fallet, men endokrin bedömde de avvikande värdena som medicinrelaterade. Vips, bort föll hennes ADHD-medicin och antipsykotiska och därmed allt hopp om att kunna jobba inom överskådlig framtid.

Ytterligare några månader senare är vi framme i slutet av november. Värken i buken toppar värre än i april och det blir ett nytt besök på akuten (efter att jag mer eller mindre släpat iväg henne), och det är nu jag på allvar blir varse om vad hon försökt berätta för mig de senaste fem åren.

Enter stage: specialistläkare Larsson (måhända fingerat namn).
På tass-skakning följer att han sätter sig på sin pall med ett tydligt avstånd till britsen där hon ligger. Jag blir fly förbannad över den fullkomliga arrogans han speglar, men lyckas hålla tand för tunga med tanken "låt oss se var han faktiskt är på väg innan vi dömer ut honom". Jodå, han börjar med en utläggning om att "ibland måste man lära sig leva med sin smärta", "jag tänker inte undersöka dig", och "vi vet inte vad som är fel". När raljerandet fått pågå i vad som känns som en evighet (troligen inte mer än ett par minuter) och jag ser att den sista livslusten försvinner ur min fästmö kan jag inte sitta och hålla käft längre. Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag har svårt att tro att det enbart var vackra ord. Vilka de än var så blev han tillräckligt ställd för att ta ett par prover, trycka lite på buken och sedan raskt smita iväg tills labberna var klara.
Diagnosen blev urinvägsinfektion som eventuellt kan ha involverat njuren, behandlingen blev antibiotika och smärtstillande.

De ökade smärtstillande hjälpte ett par dagar, och sedan blev det sämre igen. På inrådan av en bekant lyckades(!) hon få en VC-läkare att skriva ut någon medicin som tydligen ska verka avslappnande på glatt muskulatur vilket har drastiskt reducerat värken, men försämrat matlusten än mer.

Sammanträffanden och att jag hade energi och råg nog i ryggen att sätta mig upp mot en läkares utlåtande gjorde att hon fick någon hjälp alls, endast till kostnaden att hon övervägde att "aldrig åka [till akuten] om [hon] inte är medvetslös".

Det är här vi är idag, och vi får väl se vad som händer härnäst i medicinsk väg.

Så, varför skriver jag då det här? Nej, det är inte för att peka ut någon enskild person, skrika om systemkalops, eller för att fiska sympatier, utan för att jag har lite funderingar kring det här och hur man skulle kunna tackla det hela för att nå dit vi vill - att tanten ska få bemötas som en patient bör bemötas och förhoppningsvis få den vård hon behöver.

Till er som jobbar inom sjukvården, finns det verkligen en "(o)uttalad hypokondrikerstämpel" eller är det helt enkelt enskilda läkare som drar för snabba slutsatser så snart en patient haft mer än enstaka kontakter med psykvården, eller hur kommer det sig att en patient vid upprepade tillfällen blir bemött med såpass mycket tvivel att vederbörande till slut misstror sig själv och drar sig från att uppsöka vård såpass länge att det riskerar liv och hälsa?

Om det nu finns en dylik stämpel, vilka möjligheter har en patient att bli av med den?

Vidare juridiska funderingar är ju huruvida ett bemötande i "Dr. Larssons" stil är lagenligt, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och i så fall hur detta alls kan klassas som rättssäkert? Det är ju inte utan orsak att vi har legitimationer för vårdyrken, och om en patient ska behöva presentera bevis för att något inte lättvindligt ska kunna viftas bort som "ångest", varför har vi läkare? Om jag själv måste påvisa och diagnosticera mitt tillstånd känns det som att en stor del av läkarkåren är överbetald för att skriva sjukintyg och skriva ut recept ...

Jag tackar vänligt men bestämt nej till diskussioner om "samhällets förfall", "systemkalops" och "beskyllande av invandringen". Den typen av politiska diskussioner får ni ta annorstädes.
Alternativmedicin, behandlingar och dylikt behöver ni inte slita på tangentbordet gällande om ni inte kan visa lämplig licens.

tl;dr: Återkom när du faktiskt har läst.

Fedora, i3wm, Ansible, Vim, git, LaTeX - allt som behövs för att göra mig nöjd.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Over the rainbow
Registrerad
Sep 2006

Jag besöker inte heller för egen del vården särskilt ofta, men när det gällt närstående så är min praktiska erfarenhet samma som med AF, att man helst enkelt blir tvungen att försöka skapa en lista i skallen över vilka personer som som kan sitt jobb och gör det de de facto får betalt för och sedan vända sig direkt till dem.
En av de extremt få gånger jag själv behövt uppsöka vården, när jag kapade upp bägge skenbenen i en arbetsplatsolycka så lyckades jag få kontakt med en äldre doktor som egentligen gått i pension och han sade exakt samma sak till mig, "vänd dig till mig om du får andra besked här". Sedan gav han korrekta instruktioner för hur jag själv skulle följa upp det och vad man behövde vara observant på. (dock behövde jag aldrig göra det då jag var tillbaka på jobbet med kryckor efter några dagar, eftersom det var jag och jag är sådan mot bättre vetande... (det var då jag bråkade med FK om någon undrar vad det var, ingenting mer) tack vare honom men för någon som drabbats av följdverkningar hade det kunnat sluta illa om man inte fått kontakt med kunniga personer snabbt.)

Samma när jag behövde hämta ut en burk tabletter (vilket jag också behövt göra exakt två gånger under min sammanlagda livstid)
Fick kontakt med någon yngre sköterska som började yra något förbannat skit om allergier och överkkänslighet som jag inte ens försökte dölja att jag inte hade tid eller lust att höra på då jag endast behövde receptet som en riktigt läkare nämnt att det skulle vara för min fot (hade tydligt gått någon bakterie i vänsterfoten, h*n hade tidigare i ett privat samtal utanför jobbet förklarat hur det hänger ihop och hur man använde tabletterna på ett korrekt sätt så att man slapp bli sängliggande).

Slutade med att jag efter ca en vecka blev tvungen att ringa doktorn jag talat med tidigare så att denne kunde ordna ett recept på de tabletter det egentligen skulle vara över distans. Lyckligtvis stod det en annan person i apoteket än skyltidioten så att jag bara kunde gå fram och hämta ut den förbaskade burken enligt doktorns recept...

Jag vet inte vad som hänt, men det är närapå omöjligt att hitta riktigt läkare vad det verkar.
Dessutom var det i mitt tycke väldigt enkla diagnoser, typ "jag har ett 25 cm långt jack i bägge benen, och min vänsterfor är inflammerad så jag behöver dessa tabletter doktorn talat om tidigare" Hur jädra svårt kan det vara på en skala att skriva under ett papper och få personen i apoteket som redan står vid kassan att hämta en burk och räcka över den till mig??

När jag var där tidigare och skulle hämta ut flourtabletter till barn så stod "skyltidioten" bara där och stirrade tomt ut i luften när jag stod där rakt framför personen, det var tomt i lokalen så när som på en person som kom efter mig och ställt sig efter mig i kön men satt sig i en fåtölj i andra änden av lokalen då denne också bara skulle ha en tablettburk,"skyltidioten" må rimligen ha sett och hört det, men påstod att jag skulle hämta någon förbannad lapp denne hade skrivit ut och lagt någonstans i lokalen... Allvarligt, de borde de seriöst byta plats med personerna på dagcenter här då jag är fast övertygad om att de skulle göra ett enormt mycket bättre jobb i apoteket och folk som "skyltidioten" hamnar i en miljö som är bättre anpassad till dennes intellektuella nivå, trodde det var någon från samhall eller liknande först, då hade jag förstått det och förlåtit det om det inte var illa menat, men så var inte fallet, personerna är helt vanliga anställda tydligen... Bara arroganta som fan och fullständigt jädra intelligensbefriade.

Daisy, Daisy...
Three is the magic number
yes it is its a magic number

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Over the rainbow
Registrerad
Sep 2006

Det irriterar mig mest att allt detta skall bekostas av skattepengar som egentligen är avsedd för riktig behandling av sjuka människor, minska operationsköer och liknande och även dyra pengar ur egen ficka av människor som ofta redan har det dåligt ställt som måste stå för kostnaderna för all idioti, utöver lidande det skapar för människor i onödan då människor blir ställda utan riktig läkarhjälp, eller får felaktig behandling.

(jag kan inte använda ADHD mediciner då det enda som fungerar något är tunga amfetaminderivat och då kan jag inte sköta arbetet, därför blir mina inlägg som de blir.)

Daisy, Daisy...
Three is the magic number
yes it is its a magic number

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Aug 2013

Det kan vara så att vården har rätt, att hennes psykiska problem är grunden till hennes problem.

Skickades från m.sweclockers.com

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Göteborg
Registrerad
Feb 2012

Jag har tyvärr inget konstruktivt att återkomma med gällande vården ni upplevt.

Jag tänkte bara jag kunde dela med mig om liknande erfarenheter vi haft.
Min sambo gjorde illa knät i en skidolycka 2017. Efter att ha vart hos läkare kom dom fram till att hon har sträckt korsbandet och behöver att rehab.
Hon klagade konstant på smärtor och jag var bara stöttande och sa att det blir bättre om ett tag.
Efter ett par månader sökte hon hjälp igen. Samma visa även där. Rehab.

Ett år efter skidolyckan när vi var hos vänner på middag när hon ställde sig upp varpå hon möttes av sån smärta att hon brast ut i gråt.
Knät låste sig raklångt och det gick inte att rubba.
Fullt ös sju mil till akuten och fick komma in på ett rum efter 20min.
Dom vågade inte röra knät och inväntade en ortoped. Då det var lördag fanns bara en tillgänglig men han skulle komma inom kort.
Det gick en halvtimme. Jag gick ut och frågade vad som händer. –”Han kommer snart” var svaret.
Tiden gick.
En sköterska kom in och kollade läget. Sedan ingenting.

När det gått tre timmar och jag har suttit och kokat så gick jag ut och in till alla läkare som står och pratar vid en kaffe maskin.
Jag berättade att vi väntat i tre timmar på ortopeden och frågar var han håller hus.
Jag får då till svar att han är och opererar och har gjort det de senaste timmarna. –”Har ingen sagt det? Det kan ta flera timmar innan han är tillbaka” säger en av dom.
Jag frågade om dom skämtade med mig. Ni driver med mig nu? Har vi suttit här i tre timmar på en lördag kväll medans ortopeden inte är tillgänglig? Dom såg bara ut som frågetecken allihop.

Jag gick in till min sambo och vi åkte rätt hem utan att meddela läkarna. Sedan när min sambo skulle komma ur bilen så slant hon och knäckte till knät så det hoppade loss igen.
Men vi tänkte att detta måste vi ändå kolla upp.

Efter en magnetröntgen och en titthålsoperation visade det sig att korsbandet slets helt av i olyckan och när hon nu gjort ”rehab” på knät så har hon gått sönder hela menisken i knät så den är flisor.
Absolut, misstag händer. Man kan ha missat det första gången, eller andra gången. Men även när rehab inte har utväxling och att smärtan inte släpper borde dom uppmärksammat detta.

Om vi spolar fram till nu kan hon efter operationer använda knät som vanligt. Det är fortfarande svårt att bära kassar osv i trappor och belasta knät lite hårdare. Så kommer det vara resten av livet.

Edit: Trevlig helg på er och lycka till med allt.
Mvh Simon

|MB: MSI B350 TOMAHAWK |GPU: ASUS RTX 2070 SUPER ROG Strix @ 2010Mhz |CPU: Ryzen 1700 @ 3900Mhz |RAM:Corsair Vengeance 16GB LED DDR4 @ 3200Mhz|SSD1: Samsung 750-Series EVO 120GB|SSD2 Kingston UV400 480GB |HDD: 1TB WD Caviar Black |Kylning: be quiet! Pure Rock
|3D MARK :Resultat Time Spy

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2018

@Crazy Ferret:

Citat:

Till er som jobbar inom sjukvården, finns det verkligen en "(o)uttalad hypokondrikerstämpel" eller är det helt enkelt enskilda läkare som drar för snabba slutsatser så snart en patient haft mer än enstaka kontakter med psykvården, eller hur kommer det sig att en patient vid upprepade tillfällen blir bemött med såpass mycket tvivel att vederbörande till slut misstror sig själv och drar sig från att uppsöka vård såpass länge att det riskerar liv och hälsa?

Hypokondristämpel finns inte, däremot så finns hypokondri som en diagnos men det har klara kriterier samt även differentialdiagnoser som måste uteslutas. Ibland plockar man bort mediciner för att utesluta eventuella samverkningar och polyfarmaci som kan orsaka ett nätverk av biverkningar/samverkningar som är väldigt svåra att sortera i vilket som gör vad.
https://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/hypokondri/

Det ni har råkat ut för ska ni egentligen göra en Lex Maria hos IVO angående. Din fru kan även kräva att få ut en kopia på sin journal så kan ni själva läsa vad som står där. Läkaren ska däremot inte kunna se vad som står i hennes psykiatriska journal, då dom i regel är väldigt klart avskilda.

Som undersköterska inom vården så är det hela väldigt tråkigt att höra, och hade jag varit i samma situation med min fru så hade jag inte heller varit nådig över arrogansen. Vore intressant om vi har någon läkare här som hade sitt perspektiv på saken?

Enthoo Evolv ATX | Asus ROG Strix Z370-H Gaming | Delid 8700K UV 1.100v | NH-D15 | 32GB DDR4 | NVME M2 960 500GB | AG271QG | Gigabyte 1080Ti | R1600T3 Edifier | Sony MDR-1A | Cerberus MK II | Logitech G403 | SteelSeries QcK - XXL Musmatta | 13TB Lagring| Mitt skrivbord Windows 2019 x64 Enterprise LTSC | ASUS MG279Q | Behöver du hjälp? Egna skriverier

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jan 2012

Någon gång på 70-talet berättade en läkare. Det hade slumpat sig så olyckligt att han var ordentligt bakfull. Han hade mottagning och en dam kom in. Han kämpade för att inte spy över skrivbordet. Damen pratade på och så småningom lugnade magen ner sig så han kunde säga: Vi kan försöka med det här receptet. Det har hjälpt många och han krafsade ner ett recept. Då började damen gråta och sa att han var den första som hade förstått henne. Kontentan är att ingen haft tid att lyssna på henne tidigare. Läkaren skämdes.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Där solen aldrig skiner
Registrerad
Sep 2002

Tyvärr har man hamnat i vårdkarusellen efter att nästan ha gått åt p.g.a vårdcentralens läkare ordinerat "grötfrukost" i två veckor. Den enda fördelen gällande sjukvården i detta landet är högkostnadskyddet, resten är urvattnat sedan länge.

MSI K9N SLI Diamond | MSI Diamond HDMI 7600GT | AMD X2 4200+ | 1GB Kingston HyperX| 32" LG 5000:1 screen | Asus EeePC 701

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Okt 2014

att inte folk fattar att svensk sjukvård är ett skämt
jag har invandrar vänner som besöker sjukvården här och skakar på huvudet efter besöket

sen har vi min mor som har nån sjukdom som inte sjukvården vet vad det är efter 10 års besök
dom använder henne som nån försökskanin ..vi testar oss fram är deras motto

sen vet jag att det finns dom som har gräddfil till dom duktiga läkarna. inget jag kan uttala mig om

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Feb 2013

Den som aldrig gjort någon tabbe, bugg eller felkoppling, räck upp handen.

Det är inte så lätt att vara läkare. Ibland blir det fel. Det är många läkare som lever med rätt stor stress/ångest inför risken att göra fel.

Detta sagt, man skall inte lita för mycket på en läkare. Precis som överallt annars, kunskaperna och skickligheten skiftar. Stämmer det inte, gå till en annan. Mitt standardtips är att alltid försöka komma till specialist. Mer erfarenhet = färre misstag = lägre dödlighet, för att uttrycka sig lite rått.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Norrtälje
Registrerad
Sep 2011
Skrivet av iBurningMan:

Din fru kan även kräva att få ut en kopia på sin journal så kan ni själva läsa vad som står där.

Går det inte att få tag på journalen på 1177 - Mina vårdkontakter?

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Uppsala
Registrerad
Aug 2007

Läst igenom inlägget och det första jag kom att tänka på är (utifrån min egna erfarenhet, fast andra områden) är att du skall INTE föra din kärestas talan om hon är talför. Det jag menar är att läkaren lyssnar bättre på patienten än dess t.ex. sambo.

Chassi: Fractal Design S / Systemdisk Samsung 850 PRO SSD: Corsair Force GT 2x120GB (RAID0) / SSD: Samsung 850 EVO 250GB / SSD: Crucial MX300 1TB / CPU: i7 4790K @ 4,2 Ghz / Kylning: Noctua NH-D15S push/pull / GPU: Gigabyte 1070 ROCK 8GB / PSU: Corsair RM1000i / MB: ASUS z97-A / RAM: HyperX Fury 4x8GB 1866 mhz / OS: W10 / Mus: Logitech G703 / TB: Logitech G710 / Ljud: Sound BlasterX Pro-Gaming AE-5, Blue Yeti , Philips Fidelio X2, Skärm: Acer Predator 27", Acer Predator 1440p 27", Acer XF240H

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2018
Skrivet av m4gnify:

Går det inte att få tag på journalen på 1177 - Mina vårdkontakter?

Japp, men hur uttömlig / aktuell den är vet jag inte. Jag vet att vissa saker ifrån mina få och ytterst sporadiska besök inte är omnämnda där

Enthoo Evolv ATX | Asus ROG Strix Z370-H Gaming | Delid 8700K UV 1.100v | NH-D15 | 32GB DDR4 | NVME M2 960 500GB | AG271QG | Gigabyte 1080Ti | R1600T3 Edifier | Sony MDR-1A | Cerberus MK II | Logitech G403 | SteelSeries QcK - XXL Musmatta | 13TB Lagring| Mitt skrivbord Windows 2019 x64 Enterprise LTSC | ASUS MG279Q | Behöver du hjälp? Egna skriverier

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2018
Skrivet av Valonen:

Läst igenom inlägget och det första jag kom att tänka på är (utifrån min egna erfarenhet, fast andra områden) är att du skall INTE föra din kärestas talan om hon är talför. Det jag menar är att läkaren lyssnar bättre på patienten än dess t.ex. sambo.

Det beror faktiskt lite på omständigheten och vad man söker för. Söker man primärvård för att få hjälp med psykiatrisk problematik så har ofta inte patienten sjukdomsinsikt och då är närstående och vänner en ovärderlig källa till information. Frågar du t.ex. någon med manodrepressiva tendenser "Blir du deprimerad" eller "Har du mycket energi" så kan det ju vara så att personen inte alls upplever sitt mående på det sättet. Men i just det här fallet så har du ju helt rätt

Enthoo Evolv ATX | Asus ROG Strix Z370-H Gaming | Delid 8700K UV 1.100v | NH-D15 | 32GB DDR4 | NVME M2 960 500GB | AG271QG | Gigabyte 1080Ti | R1600T3 Edifier | Sony MDR-1A | Cerberus MK II | Logitech G403 | SteelSeries QcK - XXL Musmatta | 13TB Lagring| Mitt skrivbord Windows 2019 x64 Enterprise LTSC | ASUS MG279Q | Behöver du hjälp? Egna skriverier

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2018
Skrivet av Lars Celander:

Den som aldrig gjort någon tabbe, bugg eller felkoppling, räck upp handen.

Det är inte så lätt att vara läkare. Ibland blir det fel. Det är många läkare som lever med rätt stor stress/ångest inför risken att göra fel.

Detta sagt, man skall inte lita för mycket på en läkare. Precis som överallt annars, kunskaperna och skickligheten skiftar. Stämmer det inte, gå till en annan. Mitt standardtips är att alltid försöka komma till specialist. Mer erfarenhet = färre misstag = lägre dödlighet, för att uttrycka sig lite rått.

Det här. Däremot så ska ju läkaren göra en första bedömning, och tror man att det handlar om hypokondri så ska man väl åtminstonde göra vissa undersökningar för att utesluta somatiska (Kroppsliga) anledningar till besvären man anser sig ha? Tar ju inte så mycket att kolla Vitamin/mineralnivåer, om blodsänkan kan visa på en potentiell infektion i kroppen etc. Men så är jag inte läkare heller utan tänker bara högt

Enthoo Evolv ATX | Asus ROG Strix Z370-H Gaming | Delid 8700K UV 1.100v | NH-D15 | 32GB DDR4 | NVME M2 960 500GB | AG271QG | Gigabyte 1080Ti | R1600T3 Edifier | Sony MDR-1A | Cerberus MK II | Logitech G403 | SteelSeries QcK - XXL Musmatta | 13TB Lagring| Mitt skrivbord Windows 2019 x64 Enterprise LTSC | ASUS MG279Q | Behöver du hjälp? Egna skriverier

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Okt 2011
Skrivet av Crazy Ferret:

I Sverige idag har vi en trygghet i en hälso- och sjukvård som är lätt tillgänglig för den som behöver det. Behovet styr, inte huruvida man är ung eller gammal, fattig eller rik, tystlåten eller påstridig.

Det är åtminstone vad jag trodde. Men vad visste jag egentligen om det, jag som sökt vård två gånger i mitt vuxna liv - en gång för lunginflammation, och en gång för tennisarmbåge. Båda gångerna räckte det med ett besök på vårdcentralen, lite piller, och sedan var allt frid och fröjd.

Det här är inte min historia. Det här är historien om någon som stämplats som olämplig att få vård och som misstros vid varje ord som yttras i vårdsammanhang.

När jag träffade min nuvarande fästmö 2015 berättade hon på tidigt stadie att hon var stämplad som hypokondriker. Exakt hur denna stämpel var utformad blev aldrig riktigt klart, och rätt så snart fick jag bilden av att hon snarast såg sig själv som det, eftersom hon var sjuk såpass ofta och hade så många åkommor. Märk väl att "ofta" och "många" här är objektivt ställt i relation till min egna sjukhistorik. Att det faktiskt skulle finnas en hypokondristämpel föreföll sig som fånigt och rättsvidrigt i min värld.

Tiden gick, hennes krämpor kom och gick, och de gånger jag var med på läkarbesöken var det aldrig några problem, men hon uttryckte tydligt att vårdpersonalen (framför allt på vårdcentralen) ofta körde över henne. Det var minsann inget fel på henne. Vårdcentralen hänvisade henne till psyk, psyk hänvisade tillbaka till vårdcentralen, och så fortgick det så länge hon ens orkade ta striden - med andra ord, sällan mer än en vända.

God fästman som man försöker vara gav jag givetvis allt stöd jag kunde, men sakteliga började man ju undra om det inte handlade om att hon bara gett upp och så fort hon fick vad hon upplevde som mothugg så orkade hon inte ta striden igen och målade ner sina problem.

Så kom september 2018. Det började med vad som verkade som magsjuka. Illamående och kräkningar. Kräkningarna slutade, men illamåendet hängde kvar. Frukost före jobbet resulterade i kräkningar och diarréer, och det gjorde det allt svårare att orka med jobbet. Kosthållningen blev allt svårare på grund av illamåendet och dessutom vreds hennes födoämnesintoleranser upp mer och mer.
I december tillkom dessutom en molande värk till vänster i buken. Intensiteten gick upp och ner - vissa dagar nästan helt bra, andra värre. Sömnen blev lidande och givetvis även jobbet på grund av detta.

Vårdcentralens utlåtande? "Ångest. Vänd dig till psyk." Hennes reaktion var "jag har lidit av ångest hela mitt liv, det här är något annat". Vårdcentralen fick givetvis aldrig höra den reaktionen, för hon visste att de redan hade bestämt sig.

Våren kom, och i april 2019 nådde smärtorna i buken ny höjder och vi åkte upp till akutmottagningen. Hon blev remitterad till ESCU där hon utreddes för att utesluta malignitet. Inget avvikande återfanns, förutom symptomen, men det hade ju varit synd att remittera henne vidare ...

Så, vad gör man när man är i desperata smärtor och medicinsk personal inte vill samarbeta med varandra för att utnyttja sin yrkeskompetens till att hitta vad som är fel? Ja, man får väl nyttja min yrkeskompetens - googla. Det känns ju märkligt att den som är sjuk och utan medicinsk kompetens ska behöva vara den som sköter diagnosticerandet, och det höll givetvis läkarna med om - de vägrade undersöka de möjligheter hon kunde hitta.

Efter att ha tagit prover till självkostnadspris så lyckades vi med mycket möda få till en egenremiss till endokrinmottagningen för utredning av lågt kortisol samt hyperprolaktinemi. Jodå, nog var så fallet, men endokrin bedömde de avvikande värdena som medicinrelaterade. Vips, bort föll hennes ADHD-medicin och antipsykotiska och därmed allt hopp om att kunna jobba inom överskådlig framtid.

Ytterligare några månader senare är vi framme i slutet av november. Värken i buken toppar värre än i april och det blir ett nytt besök på akuten (efter att jag mer eller mindre släpat iväg henne), och det är nu jag på allvar blir varse om vad hon försökt berätta för mig de senaste fem åren.

Enter stage: specialistläkare Larsson (måhända fingerat namn).
På tass-skakning följer att han sätter sig på sin pall med ett tydligt avstånd till britsen där hon ligger. Jag blir fly förbannad över den fullkomliga arrogans han speglar, men lyckas hålla tand för tunga med tanken "låt oss se var han faktiskt är på väg innan vi dömer ut honom". Jodå, han börjar med en utläggning om att "ibland måste man lära sig leva med sin smärta", "jag tänker inte undersöka dig", och "vi vet inte vad som är fel". När raljerandet fått pågå i vad som känns som en evighet (troligen inte mer än ett par minuter) och jag ser att den sista livslusten försvinner ur min fästmö kan jag inte sitta och hålla käft längre. Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag har svårt att tro att det enbart var vackra ord. Vilka de än var så blev han tillräckligt ställd för att ta ett par prover, trycka lite på buken och sedan raskt smita iväg tills labberna var klara.
Diagnosen blev urinvägsinfektion som eventuellt kan ha involverat njuren, behandlingen blev antibiotika och smärtstillande.

De ökade smärtstillande hjälpte ett par dagar, och sedan blev det sämre igen. På inrådan av en bekant lyckades(!) hon få en VC-läkare att skriva ut någon medicin som tydligen ska verka avslappnande på glatt muskulatur vilket har drastiskt reducerat värken, men försämrat matlusten än mer.

Sammanträffanden och att jag hade energi och råg nog i ryggen att sätta mig upp mot en läkares utlåtande gjorde att hon fick någon hjälp alls, endast till kostnaden att hon övervägde att "aldrig åka [till akuten] om [hon] inte är medvetslös".

Det är här vi är idag, och vi får väl se vad som händer härnäst i medicinsk väg.

Så, varför skriver jag då det här? Nej, det är inte för att peka ut någon enskild person, skrika om systemkalops, eller för att fiska sympatier, utan för att jag har lite funderingar kring det här och hur man skulle kunna tackla det hela för att nå dit vi vill - att tanten ska få bemötas som en patient bör bemötas och förhoppningsvis få den vård hon behöver.

Till er som jobbar inom sjukvården, finns det verkligen en "(o)uttalad hypokondrikerstämpel" eller är det helt enkelt enskilda läkare som drar för snabba slutsatser så snart en patient haft mer än enstaka kontakter med psykvården, eller hur kommer det sig att en patient vid upprepade tillfällen blir bemött med såpass mycket tvivel att vederbörande till slut misstror sig själv och drar sig från att uppsöka vård såpass länge att det riskerar liv och hälsa?

Om det nu finns en dylik stämpel, vilka möjligheter har en patient att bli av med den?

Vidare juridiska funderingar är ju huruvida ett bemötande i "Dr. Larssons" stil är lagenligt, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och i så fall hur detta alls kan klassas som rättssäkert? Det är ju inte utan orsak att vi har legitimationer för vårdyrken, och om en patient ska behöva presentera bevis för att något inte lättvindligt ska kunna viftas bort som "ångest", varför har vi läkare? Om jag själv måste påvisa och diagnosticera mitt tillstånd känns det som att en stor del av läkarkåren är överbetald för att skriva sjukintyg och skriva ut recept ...

Jag tackar vänligt men bestämt nej till diskussioner om "samhällets förfall", "systemkalops" och "beskyllande av invandringen". Den typen av politiska diskussioner får ni ta annorstädes.

tl;dr: Återkom när du faktiskt har läst.

Delar din erfarenhet helt och hållet. Har själv haft magproblem och när jag frågade efter remiss till gastroskopi så sa läkaren att det var inte nödvändigt då jag inte hade klarat mig i 3 år med problemen om det hade varit farligt (dvs cancer = dött). Jag bytte vårdcentral och fick remiss. Finns tyvärr gott om skitstövlar.

Hur som helst skulle jag säga att just mag och tarmbesvär är vården särskilt dåliga på. Kräkning efter mat kan tyda på gastropares, dvs att utloppet ur magsäcken (pyloric sphincter på engelska) inte öppnar när den ska.

Övriga magsmärtor kan ha med gallan att göra vilket ofta spökar. Själv har jag fått vara min egen detektiv och har numera testat varenda tänkbart kosttillskott för magen och hittat en del riktigt bra.

Mina bästa tips som hjälper många problem är:

Ta bort gluten och mjölkprodukter tillfälligt för att se om man har intolerans

Testa lågkolhydratdiet, speciellt "fast tract diet" har jag fastnat för vilken är vettig. Poängen är att många magbesvär beror på felaktig bakterieflora i tarmen. Genom att ta bort vissa typer av kolhydrater svälter man ut de dåliga bakterierna.

Få melatonin utskrivet för sömn. Melatonin har fantastiska egenskaper för att läka mage och tarmar, t.ex. magsår, reflux osv.

Mag och tarmproblem har tyvärr ofta stress och oro som en orsak till att vissa delar av matsmältningen slutar arbeta som den ska. Avslappningsträning är viktigt. (Obs, detta är inte ett enbart psykiskt problem, utan stressen ger fysiska förändringar)

Bästa kosttillskotten: dgl lakrits, zink-carnosine och taurin. Kan förklara varför om någon är intresserad.

Vet inte om det kan hjälpa något, men jag har lärt mig mycket under 6-7 år med diverse besvär till och från.

Skickades från m.sweclockers.com

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Uppsala
Registrerad
Aug 2007

@iBurningMan: Tack, köper ditt inlägg också. Hoppas att TS kanske med utifrån vår breda tipsande ifrågor kan få advekvat hjälp.

Chassi: Fractal Design S / Systemdisk Samsung 850 PRO SSD: Corsair Force GT 2x120GB (RAID0) / SSD: Samsung 850 EVO 250GB / SSD: Crucial MX300 1TB / CPU: i7 4790K @ 4,2 Ghz / Kylning: Noctua NH-D15S push/pull / GPU: Gigabyte 1070 ROCK 8GB / PSU: Corsair RM1000i / MB: ASUS z97-A / RAM: HyperX Fury 4x8GB 1866 mhz / OS: W10 / Mus: Logitech G703 / TB: Logitech G710 / Ljud: Sound BlasterX Pro-Gaming AE-5, Blue Yeti , Philips Fidelio X2, Skärm: Acer Predator 27", Acer Predator 1440p 27", Acer XF240H

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2005

Min spontana tanke är ju att det här borde kunna ha skötts så mycket bättre om ni/hon haft kontakt med färre personer som på allvar sätter sig in i hennes specifika fall och konsulterar med övriga läkare efter behov.

Har man en ovanlig och komplicerad problembild så tänker jag att man behöver man en medicinsk kunnig "champion" som fungerar som en lots. Att bli kringslussad och om och om igen behölva upprepa/bevisa/troliggöra symptom och omständigheter är en stressfaktor som man kan klara sig utan... Jag ställer mig också högst tveksam till att vårdkvalitén och chansen att bli rätt behandlad ökar med en dylik praxis.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Feb 2012
Skrivet av twk:

Det kan vara så att vården har rätt, att hennes psykiska problem är grunden till hennes problem.

Skickades från m.sweclockers.com

Sjukt respektlös kommentar utan att ens ha läst !!!!!!! Tänk efter innan du kommenterar,

Skrivet av Crazy Ferret:

I Sverige idag har vi en trygghet i en hälso- och sjukvård som är lätt tillgänglig för den som behöver det. Behovet styr, inte huruvida man är ung eller gammal, fattig eller rik, tystlåten eller påstridig.

Det är åtminstone vad jag trodde. Men vad visste jag egentligen om det, jag som sökt vård två gånger i mitt vuxna liv - en gång för lunginflammation, och en gång för tennisarmbåge. Båda gångerna räckte det med ett besök på vårdcentralen, lite piller, och sedan var allt frid och fröjd.

Det här är inte min historia. Det här är historien om någon som stämplats som olämplig att få vård och som misstros vid varje ord som yttras i vårdsammanhang.

När jag träffade min nuvarande fästmö 2015 berättade hon på tidigt stadie att hon var stämplad som hypokondriker. Exakt hur denna stämpel var utformad blev aldrig riktigt klart, och rätt så snart fick jag bilden av att hon snarast såg sig själv som det, eftersom hon var sjuk såpass ofta och hade så många åkommor. Märk väl att "ofta" och "många" här är objektivt ställt i relation till min egna sjukhistorik. Att det faktiskt skulle finnas en hypokondristämpel föreföll sig som fånigt och rättsvidrigt i min värld.

Tiden gick, hennes krämpor kom och gick, och de gånger jag var med på läkarbesöken var det aldrig några problem, men hon uttryckte tydligt att vårdpersonalen (framför allt på vårdcentralen) ofta körde över henne. Det var minsann inget fel på henne. Vårdcentralen hänvisade henne till psyk, psyk hänvisade tillbaka till vårdcentralen, och så fortgick det så länge hon ens orkade ta striden - med andra ord, sällan mer än en vända.

God fästman som man försöker vara gav jag givetvis allt stöd jag kunde, men sakteliga började man ju undra om det inte handlade om att hon bara gett upp och så fort hon fick vad hon upplevde som mothugg så orkade hon inte ta striden igen och målade ner sina problem.

Så kom september 2018. Det började med vad som verkade som magsjuka. Illamående och kräkningar. Kräkningarna slutade, men illamåendet hängde kvar. Frukost före jobbet resulterade i kräkningar och diarréer, och det gjorde det allt svårare att orka med jobbet. Kosthållningen blev allt svårare på grund av illamåendet och dessutom vreds hennes födoämnesintoleranser upp mer och mer.
I december tillkom dessutom en molande värk till vänster i buken. Intensiteten gick upp och ner - vissa dagar nästan helt bra, andra värre. Sömnen blev lidande och givetvis även jobbet på grund av detta.

Vårdcentralens utlåtande? "Ångest. Vänd dig till psyk." Hennes reaktion var "jag har lidit av ångest hela mitt liv, det här är något annat". Vårdcentralen fick givetvis aldrig höra den reaktionen, för hon visste att de redan hade bestämt sig.

Våren kom, och i april 2019 nådde smärtorna i buken ny höjder och vi åkte upp till akutmottagningen. Hon blev remitterad till ESCU där hon utreddes för att utesluta malignitet. Inget avvikande återfanns, förutom symptomen, men det hade ju varit synd att remittera henne vidare ...

Så, vad gör man när man är i desperata smärtor och medicinsk personal inte vill samarbeta med varandra för att utnyttja sin yrkeskompetens till att hitta vad som är fel? Ja, man får väl nyttja min yrkeskompetens - googla. Det känns ju märkligt att den som är sjuk och utan medicinsk kompetens ska behöva vara den som sköter diagnosticerandet, och det höll givetvis läkarna med om - de vägrade undersöka de möjligheter hon kunde hitta.

Efter att ha tagit prover till självkostnadspris så lyckades vi med mycket möda få till en egenremiss till endokrinmottagningen för utredning av lågt kortisol samt hyperprolaktinemi. Jodå, nog var så fallet, men endokrin bedömde de avvikande värdena som medicinrelaterade. Vips, bort föll hennes ADHD-medicin och antipsykotiska och därmed allt hopp om att kunna jobba inom överskådlig framtid.

Ytterligare några månader senare är vi framme i slutet av november. Värken i buken toppar värre än i april och det blir ett nytt besök på akuten (efter att jag mer eller mindre släpat iväg henne), och det är nu jag på allvar blir varse om vad hon försökt berätta för mig de senaste fem åren.

Enter stage: specialistläkare Larsson (måhända fingerat namn).
På tass-skakning följer att han sätter sig på sin pall med ett tydligt avstånd till britsen där hon ligger. Jag blir fly förbannad över den fullkomliga arrogans han speglar, men lyckas hålla tand för tunga med tanken "låt oss se var han faktiskt är på väg innan vi dömer ut honom". Jodå, han börjar med en utläggning om att "ibland måste man lära sig leva med sin smärta", "jag tänker inte undersöka dig", och "vi vet inte vad som är fel". När raljerandet fått pågå i vad som känns som en evighet (troligen inte mer än ett par minuter) och jag ser att den sista livslusten försvinner ur min fästmö kan jag inte sitta och hålla käft längre. Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag har svårt att tro att det enbart var vackra ord. Vilka de än var så blev han tillräckligt ställd för att ta ett par prover, trycka lite på buken och sedan raskt smita iväg tills labberna var klara.
Diagnosen blev urinvägsinfektion som eventuellt kan ha involverat njuren, behandlingen blev antibiotika och smärtstillande.

De ökade smärtstillande hjälpte ett par dagar, och sedan blev det sämre igen. På inrådan av en bekant lyckades(!) hon få en VC-läkare att skriva ut någon medicin som tydligen ska verka avslappnande på glatt muskulatur vilket har drastiskt reducerat värken, men försämrat matlusten än mer.

Sammanträffanden och att jag hade energi och råg nog i ryggen att sätta mig upp mot en läkares utlåtande gjorde att hon fick någon hjälp alls, endast till kostnaden att hon övervägde att "aldrig åka [till akuten] om [hon] inte är medvetslös".

Det är här vi är idag, och vi får väl se vad som händer härnäst i medicinsk väg.

Så, varför skriver jag då det här? Nej, det är inte för att peka ut någon enskild person, skrika om systemkalops, eller för att fiska sympatier, utan för att jag har lite funderingar kring det här och hur man skulle kunna tackla det hela för att nå dit vi vill - att tanten ska få bemötas som en patient bör bemötas och förhoppningsvis få den vård hon behöver.

Till er som jobbar inom sjukvården, finns det verkligen en "(o)uttalad hypokondrikerstämpel" eller är det helt enkelt enskilda läkare som drar för snabba slutsatser så snart en patient haft mer än enstaka kontakter med psykvården, eller hur kommer det sig att en patient vid upprepade tillfällen blir bemött med såpass mycket tvivel att vederbörande till slut misstror sig själv och drar sig från att uppsöka vård såpass länge att det riskerar liv och hälsa?

Om det nu finns en dylik stämpel, vilka möjligheter har en patient att bli av med den?

Vidare juridiska funderingar är ju huruvida ett bemötande i "Dr. Larssons" stil är lagenligt, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och i så fall hur detta alls kan klassas som rättssäkert? Det är ju inte utan orsak att vi har legitimationer för vårdyrken, och om en patient ska behöva presentera bevis för att något inte lättvindligt ska kunna viftas bort som "ångest", varför har vi läkare? Om jag själv måste påvisa och diagnosticera mitt tillstånd känns det som att en stor del av läkarkåren är överbetald för att skriva sjukintyg och skriva ut recept ...

Jag tackar vänligt men bestämt nej till diskussioner om "samhällets förfall", "systemkalops" och "beskyllande av invandringen". Den typen av politiska diskussioner får ni ta annorstädes.

tl;dr: Återkom när du faktiskt har läst.

Jag upplever att jag har den stämpeln, för min del finns det flera vårdfel och ca 200k privat för att ha kommit tillbaka 50-70% (med provsvar, samt påtvingade prover där sjukvården senare har hittat), jag reagerar nu exakt som din tjej, alltså jag driver läkarnas linje vilken är felaktig istället för att klart och tydligt ta upp dom felen som har begåtts.

Nästa steg för mig är att kräva uppdatering av all journalföring som någonsin har gjorts om mig dom förstörde 20 år av mitt liv och kan inte acceptera det (jag har gjort det men det ger ju mig inte så mycket då jag inte kommer vidare), kommer att ta hundratals timmar för sjukvården (men allra värst för mig som ska gå igenom det) , jag vet inte om jag ska hantera sista biten privat inom eu, eller via vårdcentralen men det minsta dom kan göra är att göra rätt för sig

Att träffa en allmännläkare på en vårdcentral kostar sammhället ~1300sek per besök, så ja det är överbetalda ekonomer/admininstratörer med ansvarsfrihet och inte riktigt verklighetsförankrade / kordinatorer

Som moset på det trillade mammas bästa vän in och ut på psyket i 10år var riktigt dålig tills hon togs på allvar, var fysiskt men försent hon gick bort.

Min mamma gick bort, klassades som astma var en hjärnblödning, var också riktigt dålig fick smärtstillande utskrivet på löpande band för alla andra problem.

Dom som talar positivt om vården eller står bakom detta har positiva erfarenheter eller inga erfarenheter alls av vården.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Sep 2014

Ni borde i ärlighetens namn låsa hennes journal och söka hjälp hos en annan läkare på annan ort. Ber läkaren om lov att öppna den så säg nej! Berätta inte att ni varit hos en annan läkare heller för den delen. Annars är det lätt att de sätter samma diagnos som läkaren innan.
Journalsurfande läkare ska man se upp för!

Jag har för många prylar.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2013

spenderade ett år och 2 månader med en hosta som enligt 4 olika läkare "inte var något att bry sig om" vilket senare eskalerade i att jag hostade tills jag kräktes, arbetsgivaren blev till slut irriterad för att det såg illa ut mot kund om jag hostade och gick och kräktes hela tiden, så de skickade mig till en företagssjukvård, som (I kid you not) frågade om jag rökte på ist för att undersöka mig. Efter en helvetisk massa olika vårdcentraler hittade jag en som gick med på att göra en spirometri och en faktisk undersökning. kvitto var astma och en nära på kronisk luftrörskatarr. så ja, detta händer tyvärr alldeles för ofta, litar inte ett skvatt på sjukvården

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jan 2013

Egen historia.

Tror det var nån gång i oktober förra året. 5-6grader varmt ute
Fick ett samtal runt kl 19.00 från syrran att hon flugit av hästen ute på vichan vid en åker ner i ett dike och brutit smalbenet.
Kastar mig ner till bilen och kör som en blådåre till platsen jag trodde det var. Icke.
Jag ringer och hon förklarar då vägen för mig på telefon medans hon ligger i diket. Det tog en bra stund att komma dit.
Väl där, efter att fått in henne i bilen, ringer jag larm och försöker att få ambulans eller nåt utskickat.
Antingen för att hämta henne eller möta mig på vägen.
Helt i onödan, det tog längre tid för dem att ställa följdfrågor än det tog för mig att köra henne till akuten. Fick känslan av dom förhalade för att slippa skicka ut någon bil.
Väl där så rusar jag in och bultar på luckan.
Ungefär så gick den konversationen.
-"Jag behöver hjälp. Jag har en i bilen och hon har brutit benet."
-"Ojdå. Kan hon gå?
-"Öhm nej hon behöver hjälp".
-"Går det bra med en rullstol?
-"Brits!" sa jag då och sprang ut.
Vad jag kommer ihåg var det et ganska nonchalant tonfall från personen i luckan
Kan kanske ha att göra med att klockan var då ca 21.00 en fredagskväll
Det kom dock ut 3 st sköterskor med brits.

Edit/Tillägg: Inte riktigt samma sak kanske, men jag upplevde det som om personalen på akuten helst inte ville göra någonting

Kan tillägga vid ungefär 6 års ålder började jag få huvudvärk väldigt ofta.
In och ut på sjukhus under flera år. Spänningshuvudvärk, pressar tänder, för lite vatten, dålig kost bla bla bla samma jäkla slutsats varje gång. Aldrig någon riktig utredning.
Vid 13-14 år ålder gav jag upp.
Vid ungefär 24 år ålder var det en kollega som beskrev sina symtom och att denne hade migrän och hade receptbelagd medicin för det.
Tack sjukvården tänkte jag då.

Tillägg
Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Narnia
Registrerad
Nov 2004

Jag ska återge en ganska lång berättelse som också visar på sjukvårdsupplevelse såsom trådskaparens som skett nu i flera års tid och det här var händelsen som skedde hos en av landets mest ansedda ortopeder

Det här började för över 3 år sedan, och har pågått sedan dess (är dock endast en diagnos av många fler dessvärre, kallas multisjuk hos FK tydligen)

Börjar med att jag tror jag vrickat foten allvarligt eller något liknande, smärtan i högerfoten kommer och går, blir dock misstänksam till sist då det återkommer med en regelbundenhet som är underlig
Äter penicillin med infektionshämmande plus smärtstillande då de misstänkte från vårdcentralens sida flertalet olika infektionsproblem i fotleden, så fort jag slutar med det så 4-5dgr senare så är smärtan alltid åter

Påpekar det här fenomenet flertalet gånger för läkarna (hade då endast 2 st jag växlade mellan pga liten vårdcentral) men ignoreras
Till sist efter (kollade journalen) åtta behandlingar och ca 5 månader senare med olika preparat och samma återkommande problem så blir jag arg och ber att få tala med chefsläkaren som till sist tar sig an mig

Skickar mig direkt på röntgen samma dag, se och hör och häpna, det visar sig att jag har något som heter osteokondrit som rent översatt betyder skadade ledytor i fotleden med lösa delar

Sen börjar cirkusen!

Efter x månader och otroligt dåliga kontakter med ortopedin i annan förort där de har just behandling för detta, med en läkare som missar skicka ut operationstider, ringer aldrig trots upprepade uppskrivningar etc så får jag till sist operation och allt verkar väl med en titthålsoperation där de tagit ut de lösa bitarna och skrapat därinne så att det ska kunna läka bli bra

Går hemma och gör mina övningar etc och så slutar jag med smärtstillande och infektionshämmarna (då jag har lätt för infektioner) så får jag ont inom runt 5 dagar senare och jag blir misstänksam som tusan
Sen får jag plötsliga allvarliga smärtor i fot/ben och helt enormt ont i ryggen och blir svårt och gör ont att andas och det visar sig förstås efter akut ambulansåkande med svimningar plus röntgen att jag har blodproppar i benet, fot och framför allt lungorna plus en allvarlig lunginflammation ovanpå detta

Efter behandlingen med proppar avslutats så börjar jag ifrågasätta varför jag har värre ont än innan, såklart efter bråk i månader så får jag en röntgen och gissa vad, jo jag har kvar felet

Kräver en ytterligare läkare ska göra utlåtande men blir istället utsatt för blodplasma-injektioner i fotleden som var så in i helvete smärtsamma eftersom de inte riktigt vet vad de ska göra och innan de vill skicka mig vidare
Hamnar hos en känd läkare för idrottskador för utlåtande som en god vän rekommenderar, han säger att de gjort operationen i onödan pga skadan är alltför stor och på fel ställe men då han inte kan operera pga de har bara handoperationer skickas jag vidare till ett stort sjukhus med en av landets bästa på området

Där blir jag informerad om att jag har 3 eller kanske 4 val, en specialoperation som lät lovande men som man var tvungen att låta protesföretaget göra bedömning av skadan på plus att bara 2 läkare i landet kan utföra dessa i södra sverige
Återkommer för att diskutera detta igen vid återkallelse, men blir då bryskt avvisad att denna typ av operationer görs bara på försök i Tyskland och bara på knän

Blir såklart uppgiven efter 3 år och massa strul med ständig smärta där jag kan halta runt några hundra meter per gång och blir arg och undrar var i helvete det där kommer ifrån?
Blir bara sagd att det var inget att diskutera, annars var det steloperation, eller ta en bit från knät och sätta dit eller gå runt med skadan som den är

Sen kommer det lustigaste
Läkaren föreslår istället en slags rund sko jag aldrig hört talas om, ombeds att googla på det och sen testa då operationer var i princip utsiktslösa för min del, dels pga övervikt (gått upp mycket i vikt pga ej kan röra mig eller träna pga även handproblem och annat) men dels pga skadan sitter såpass illa till
Skorna visar sig efter lite undersökningar vara ren och skär hokuspokus, extremt dyra och utan kliniska undersökningar och högst anekdotiska resultat

Får tala med läkaren igen efter påtryckningar, och han vägrade tala om saken,särskilt när jag ju sa att pga skadan så är ju min balans helt rubbad och då behöva gå runt med något som orsakar mer obalans låter direkt olämpligt

Blir återsänd till min vårdcentral, ber om nya remisser på nya utlåtanden och blir precis som TS avfärdad litegrann med att "du får nog lära dig stå ut med smärtan kanske" trots att detta är en mycket vanlig skada bland t e x idrottare
Till sist går de med att sända till ytterligare ett storsjukhus här där jag bor, men det kanske inte finns någon ortoped där som kan detta

Mina sista chanser nu, verkar som andra föreslog här vara att söka vård på annan plats i landet, och begära undersökning utan att de får tillgång till journalerna
Det lät som en klok sak att prova

Men, jag har som sagt upplevt att man får stå på sig som utav helvete för att inte bli avfärdad av vården
Eller som min mor skämtsamt brukar benämna det "man måste vara frisk, för att orka med att vara sjuk" och baske mig vet om det inte stämmer

Ber om ursäkt för en lång historia, men det här fick mig direkt att tänka på hur lätt man blir avfärdad tills man blir riktigt arg och måste börja hota med chefer, läsa upp paragrafer från landsting och lagar etc med vad man har rätt till

Jag föreslår TS att kontakta mig via PM, då jag kan ge ett supertips till honom för magen, jag har en superb läkare som utreder min IBS och ovanliga genetiska celiaki med extremt mycket problem
Har även min ena syster som har leverproblem och genomgått byte av den och annat som har läkare också som är mycket bra i Linköping som hjälpt henne med underliga magsmärtor och sådant som de hittat felet på som andra inte lyckats med

fanns inte plats för alla mina leksaker här:(

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
stockholm
Registrerad
Jul 2008
Skrivet av Leffe_B:

Delar din erfarenhet helt och hållet. Har själv haft magproblem och när jag frågade efter remiss till gastroskopi så sa läkaren att det var inte nödvändigt då jag inte hade klarat mig i 3 år med problemen om det hade varit farligt (dvs cancer = dött). Jag bytte vårdcentral och fick remiss. Finns tyvärr gott om skitstövlar.

Skickades från m.sweclockers.com

Antar att läkaren hade rätt i att du inte behövde undersökningen för annars hade du skrivit vilket hemskt fynd det var som kunde missats pga hans inkompetens?

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Karlstad
Registrerad
Mar 2002
Skrivet av lappen81:

Sjukt respektlös kommentar utan att ens ha läst !!!!!!! Tänk efter innan du kommenterar,

Jag har läst och även om jag inte har något svar på trådens ämne så skulle jag vilja påstå att du är lika respektlös med ditt inlägg.

Dessutom behöver folk sluta bli kränkta för minsta lilla, sluta känn efter så himla mycket.

Marantz NR1605, Rotel RB1090, Ino Audio piPs
Drop + THX Achromatic Audio Amplifier 789, Audio-Gd NFB-11 (2015), Objective2+ODAC RevB, Audeze LCD-2 Rosewood, Monoprice M1060, ATH-M40x, Sennheiser HD600, Sennheier HD650, DROP X KOSS ESP/95X

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
/dev/null
Registrerad
Aug 2008
Skrivet av twk:

Det kan vara så att vården har rätt, att hennes psykiska problem är grunden till hennes problem.

Skickades från m.sweclockers.com

Å andra sidan spelar det ingen roll om en smärta är psykisk eller somatisk, det gör lik förbannat ont. Oavsett orsaken skall man naturligtvis få hjälp av vården, och inte minst bemötas med grundläggande respekt.

NUC: Intel i5-4250U | 8GB RAM | 250GB SSD
Laptop: Dell Latitude E7270 | 12,5" FHD IPS | i5-6300U | 16GB RAM | 120GB SSD
Laptop: MacBook Air 13"

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
stockholm
Registrerad
Jul 2008
Skrivet av Crazy Ferret:

I Sverige idag har vi en trygghet i en hälso- och sjukvård som är lätt tillgänglig för den som behöver det. Behovet styr, inte huruvida man är ung eller gammal, fattig eller rik, tystlåten eller påstridig.

Det är åtminstone vad jag trodde. Men vad visste jag egentligen om det, jag som sökt vård två gånger i mitt vuxna liv - en gång för lunginflammation, och en gång för tennisarmbåge. Båda gångerna räckte det med ett besök på vårdcentralen, lite piller, och sedan var allt frid och fröjd.

Det här är inte min historia. Det här är historien om någon som stämplats som olämplig att få vård och som misstros vid varje ord som yttras i vårdsammanhang.

När jag träffade min nuvarande fästmö 2015 berättade hon på tidigt stadie att hon var stämplad som hypokondriker. Exakt hur denna stämpel var utformad blev aldrig riktigt klart, och rätt så snart fick jag bilden av att hon snarast såg sig själv som det, eftersom hon var sjuk såpass ofta och hade så många åkommor. Märk väl att "ofta" och "många" här är objektivt ställt i relation till min egna sjukhistorik. Att det faktiskt skulle finnas en hypokondristämpel föreföll sig som fånigt och rättsvidrigt i min värld.

Tiden gick, hennes krämpor kom och gick, och de gånger jag var med på läkarbesöken var det aldrig några problem, men hon uttryckte tydligt att vårdpersonalen (framför allt på vårdcentralen) ofta körde över henne. Det var minsann inget fel på henne. Vårdcentralen hänvisade henne till psyk, psyk hänvisade tillbaka till vårdcentralen, och så fortgick det så länge hon ens orkade ta striden - med andra ord, sällan mer än en vända.

God fästman som man försöker vara gav jag givetvis allt stöd jag kunde, men sakteliga började man ju undra om det inte handlade om att hon bara gett upp och så fort hon fick vad hon upplevde som mothugg så orkade hon inte ta striden igen och målade ner sina problem.

Så kom september 2018. Det började med vad som verkade som magsjuka. Illamående och kräkningar. Kräkningarna slutade, men illamåendet hängde kvar. Frukost före jobbet resulterade i kräkningar och diarréer, och det gjorde det allt svårare att orka med jobbet. Kosthållningen blev allt svårare på grund av illamåendet och dessutom vreds hennes födoämnesintoleranser upp mer och mer.
I december tillkom dessutom en molande värk till vänster i buken. Intensiteten gick upp och ner - vissa dagar nästan helt bra, andra värre. Sömnen blev lidande och givetvis även jobbet på grund av detta.

Vårdcentralens utlåtande? "Ångest. Vänd dig till psyk." Hennes reaktion var "jag har lidit av ångest hela mitt liv, det här är något annat". Vårdcentralen fick givetvis aldrig höra den reaktionen, för hon visste att de redan hade bestämt sig.

Våren kom, och i april 2019 nådde smärtorna i buken ny höjder och vi åkte upp till akutmottagningen. Hon blev remitterad till ESCU där hon utreddes för att utesluta malignitet. Inget avvikande återfanns, förutom symptomen, men det hade ju varit synd att remittera henne vidare ...

Så, vad gör man när man är i desperata smärtor och medicinsk personal inte vill samarbeta med varandra för att utnyttja sin yrkeskompetens till att hitta vad som är fel? Ja, man får väl nyttja min yrkeskompetens - googla. Det känns ju märkligt att den som är sjuk och utan medicinsk kompetens ska behöva vara den som sköter diagnosticerandet, och det höll givetvis läkarna med om - de vägrade undersöka de möjligheter hon kunde hitta.

Efter att ha tagit prover till självkostnadspris så lyckades vi med mycket möda få till en egenremiss till endokrinmottagningen för utredning av lågt kortisol samt hyperprolaktinemi. Jodå, nog var så fallet, men endokrin bedömde de avvikande värdena som medicinrelaterade. Vips, bort föll hennes ADHD-medicin och antipsykotiska och därmed allt hopp om att kunna jobba inom överskådlig framtid.

Ytterligare några månader senare är vi framme i slutet av november. Värken i buken toppar värre än i april och det blir ett nytt besök på akuten (efter att jag mer eller mindre släpat iväg henne), och det är nu jag på allvar blir varse om vad hon försökt berätta för mig de senaste fem åren.

Enter stage: specialistläkare Larsson (måhända fingerat namn).
På tass-skakning följer att han sätter sig på sin pall med ett tydligt avstånd till britsen där hon ligger. Jag blir fly förbannad över den fullkomliga arrogans han speglar, men lyckas hålla tand för tunga med tanken "låt oss se var han faktiskt är på väg innan vi dömer ut honom". Jodå, han börjar med en utläggning om att "ibland måste man lära sig leva med sin smärta", "jag tänker inte undersöka dig", och "vi vet inte vad som är fel". När raljerandet fått pågå i vad som känns som en evighet (troligen inte mer än ett par minuter) och jag ser att den sista livslusten försvinner ur min fästmö kan jag inte sitta och hålla käft längre. Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag har svårt att tro att det enbart var vackra ord. Vilka de än var så blev han tillräckligt ställd för att ta ett par prover, trycka lite på buken och sedan raskt smita iväg tills labberna var klara.
Diagnosen blev urinvägsinfektion som eventuellt kan ha involverat njuren, behandlingen blev antibiotika och smärtstillande.

De ökade smärtstillande hjälpte ett par dagar, och sedan blev det sämre igen. På inrådan av en bekant lyckades(!) hon få en VC-läkare att skriva ut någon medicin som tydligen ska verka avslappnande på glatt muskulatur vilket har drastiskt reducerat värken, men försämrat matlusten än mer.

Sammanträffanden och att jag hade energi och råg nog i ryggen att sätta mig upp mot en läkares utlåtande gjorde att hon fick någon hjälp alls, endast till kostnaden att hon övervägde att "aldrig åka [till akuten] om [hon] inte är medvetslös".

Det är här vi är idag, och vi får väl se vad som händer härnäst i medicinsk väg.

Så, varför skriver jag då det här? Nej, det är inte för att peka ut någon enskild person, skrika om systemkalops, eller för att fiska sympatier, utan för att jag har lite funderingar kring det här och hur man skulle kunna tackla det hela för att nå dit vi vill - att tanten ska få bemötas som en patient bör bemötas och förhoppningsvis få den vård hon behöver.

Till er som jobbar inom sjukvården, finns det verkligen en "(o)uttalad hypokondrikerstämpel" eller är det helt enkelt enskilda läkare som drar för snabba slutsatser så snart en patient haft mer än enstaka kontakter med psykvården, eller hur kommer det sig att en patient vid upprepade tillfällen blir bemött med såpass mycket tvivel att vederbörande till slut misstror sig själv och drar sig från att uppsöka vård såpass länge att det riskerar liv och hälsa?

Om det nu finns en dylik stämpel, vilka möjligheter har en patient att bli av med den?

Vidare juridiska funderingar är ju huruvida ett bemötande i "Dr. Larssons" stil är lagenligt, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och i så fall hur detta alls kan klassas som rättssäkert? Det är ju inte utan orsak att vi har legitimationer för vårdyrken, och om en patient ska behöva presentera bevis för att något inte lättvindligt ska kunna viftas bort som "ångest", varför har vi läkare? Om jag själv måste påvisa och diagnosticera mitt tillstånd känns det som att en stor del av läkarkåren är överbetald för att skriva sjukintyg och skriva ut recept ...

Jag tackar vänligt men bestämt nej till diskussioner om "samhällets förfall", "systemkalops" och "beskyllande av invandringen". Den typen av politiska diskussioner får ni ta annorstädes.

tl;dr: Återkom när du faktiskt har läst.

Finns inte ngn stämpel. Svårt att se att något fel begåtts så länge man tagit prover mm för att utesluta kroppslig sjukdom. Sen förstår man ju att ni blir frustrerade då sånt här är svårt att komma till rätta med om man ens kan det.

Skickades från m.sweclockers.com

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
~
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av twk:

Det kan vara så att vården har rätt, att hennes psykiska problem är grunden till hennes problem.

Skickades från m.sweclockers.com

Ja, men då bör det fastställas av psykiatrin och om (eller som är fallet här: när) de säger "nej, det är inte psykiskt" så bör kanske VC lyssna på den utsagan. Allt annat är en organiserad gaslighting. Thanks for playing, read properly next time.

Skrivet av Lars Celander:

Den som aldrig gjort någon tabbe, bugg eller felkoppling, räck upp handen.

Det är inte så lätt att vara läkare. Ibland blir det fel. Det är många läkare som lever med rätt stor stress/ångest inför risken att göra fel.

Detta sagt, man skall inte lita för mycket på en läkare. Precis som överallt annars, kunskaperna och skickligheten skiftar. Stämmer det inte, gå till en annan. Mitt standardtips är att alltid försöka komma till specialist. Mer erfarenhet = färre misstag = lägre dödlighet, för att uttrycka sig lite rått.

Absolut, läkare kan göra misstag, men att utgå från att patienten ljuger om sitt tillstånd är ett farligt antagande. Har man fel kan det kosta patienten livet, har man rätt bör man skicka remiss till psyk för lämplig terapi för det, och då ska man ha fog för det, och det får man endast genom att undersöka patienten.

Skrivet av m4gnify:

Går det inte att få tag på journalen på 1177 - Mina vårdkontakter?

Jo, och därav min fråga kring vad som fått denna (och flera andra) läkare att bemöta henne utan ansats att ens undersöka henne, för ordet 'hypokondri' förekommer inte i det vi ser.

Skrivet av Valonen:

Läst igenom inlägget och det första jag kom att tänka på är (utifrån min egna erfarenhet, fast andra områden) är att du skall INTE föra din kärestas talan om hon är talför. Det jag menar är att läkaren lyssnar bättre på patienten än dess t.ex. sambo.

Yes, det har varit min princip var gång jag varit med. Jag finns där, de kan fråga mig om det är något jag kan svara på som hon glömt, etc. Och det är sällan jag haft anledning att mer än hälsa och säga adjö, så senast var undantaget.

Skrivet av iBurningMan:

Det beror faktiskt lite på omständigheten och vad man söker för. Söker man primärvård för att få hjälp med psykiatrisk problematik så har ofta inte patienten sjukdomsinsikt och då är närstående och vänner en ovärderlig källa till information. Frågar du t.ex. någon med manodrepressiva tendenser "Blir du deprimerad" eller "Har du mycket energi" så kan det ju vara så att personen inte alls upplever sitt mående på det sättet.

Egen talan är bäst så länge den kan föras, men om patienten bryter samman och och bara reser sig och går eftersom vederbörande inte blir hörd, ja då blir ingen talan förd.

Skrivet av iBurningMan:

Det här. Däremot så ska ju läkaren göra en första bedömning, och tror man att det handlar om hypokondri så ska man väl åtminstonde göra vissa undersökningar för att utesluta somatiska (Kroppsliga) anledningar till besvären man anser sig ha? Tar ju inte så mycket att kolla Vitamin/mineralnivåer, om blodsänkan kan visa på en potentiell infektion i kroppen etc. Men så är jag inte läkare heller utan tänker bara högt

Precis min tanke.

Skrivet av Berrabub:

Ni borde i ärlighetens namn låsa hennes journal och söka hjälp hos en annan läkare på annan ort. Ber läkaren om lov att öppna den så säg nej! Berätta inte att ni varit hos en annan läkare heller för den delen. Annars är det lätt att de sätter samma diagnos som läkaren innan.
Journalsurfande läkare ska man se upp för!

Åh, kan man låsa den? Intressant, men frågan är ju hur läkare ser på att man alls låser den i så fall? Det om något skulle väckammisstankar om hypokondri hos mig (om jag vore läkare) om något...

Fedora, i3wm, Ansible, Vim, git, LaTeX - allt som behövs för att göra mig nöjd.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
~
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av cracko:

Finns inte ngn stämpel. Svårt att se att något fel begåtts så länge man tagit prover mm för att utesluta kroppslig sjukdom.

Skickades från m.sweclockers.com

Vilket inte gjordes i det här fallet förrän jag röt till. Hade hon varit själv hade hon inte varit i skick att ifrågasätta utan hade sannolikt skickats hem utan vidare undersökning.

Fedora, i3wm, Ansible, Vim, git, LaTeX - allt som behövs för att göra mig nöjd.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Där solen aldrig skiner
Registrerad
Sep 2002

@cracko: Svarar med mina erfarenheter på detta eftersom det var väldigt likt det som hände mig. Jag gick dryga 3 år med fruktansvärda smärtor till och från, månadslånga ihållande smärtor och när man väl återhämtat sig bra nog för att ta sig utanför hemmet så ansåg läkaren att det inte var något fel naturligtvis. Man blev inte trodd helt enkelt. Detta fortsatte och efter flera år av besök till och från på ett par olika vårdcentraler så var det samma visa, det var inte så illa och man skulle härda ut, och med tanke på hur jag tjänade mitt uppehälle innan problemen började så visste jag hyfsat väl var min smärtgräns gick för något som kan upplevas som "normal" smärta och något som var "onormalt". Nåväl, efter vissa händelser och en sansad släkting så kördes jag med illfart till akuten där det kunde konstateras att jag utvecklat en kronisk sjukdom och mina vitala organ var väldigt nära att kollapsa. Ett par veckor efter på avdelningen säger läkaren som rondar att hade jag väntat en vecka till skulle dom inte kunna gjort så mycket.

Nu påstår jag inte att dom kunde hävt sjukdomen i sin linda eller hindrat den från att utvecklas så aggressivt som den gjorde men mycket hade kunnat gjorts genom två enkla provtagningar flera år innan det gick för långt... men sista VC läkaren jag besökte ordinerade "grötfrukost" och så var det bra med det.

MSI K9N SLI Diamond | MSI Diamond HDMI 7600GT | AMD X2 4200+ | 1GB Kingston HyperX| 32" LG 5000:1 screen | Asus EeePC 701