Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Vet inte vem jag skall prata med. Hållt så mycket inom mig att jag måste spilla ur mig lite här.

Sambon(23) berättade för tre veckor sen att hon "inte vet vad hon känner" och behöver lite tid. Kom från ingenstans, vi har varit ihop i fyra år och haft det bra. Aldrig grälat på varann om smågrejer, alltid kommit bra överens, haft lika syn på livet och drömt om livet tillsammans.

Tänker la inte gå in på detaljer från vårt samtal men vi fick ändå pratat ut. Men kortfattat; hon var ung när vi sågs och känner att hon aldrig "flippat ur" som jag(27) hade tid med mellan mina 19-24 år. Hon har i höstas landat ett nytt jobb i en bransch(restaurangkök kvällstid) hon drömt om och har vuxit som person nåt enormt och känner kanske för första gången självförtroende på riktigt. Men vi ses väldigt lite tid numera nu när vi jobbar om varandra.

Kanske har glöden för mig, och oss, inte riktigt hängt med i hennes kvicka utveckling.

Jag har gett henne space nu i några veckor och samtidigt gjort allt för att vara mitt bästa jag utan att det blir krystat. Kan dock inte säga att utvecklingen har gått åt det positiva hållet utan snarare tvärtom. Jag saknar hennes kärlek så jävla mycket och känner att jag är påväg rakt neråt.

Japp. Jag kunde förutse detta. Vimla har "uppgraderat" mig till Vimla 2.0. De skickade mig simkort i posten och allt var alldeles utmärkt. Schemalagt aktiveringsdatum var vid midnatt nu. Vid midnatt så pep min telefon till och sa "SIM 1 tillhandahas inte". Så jag bytte till mitt nya simkort, easy as cake. Eller inte. Fungerar inte. Det registreras som Vimla (okänd) och jag får samma felmeddelande och kan inte ringa ut eller surfa eller något. Tydligen ett vanligt problem när man kollar deras forum. Så nu väntar jag på att supporten skall svara med något konstruktivt och hoppas vid allt som är heligt att de får igång mitt abonnemang snabbt imorgon för jag har ett par inkommande samtal från myndigheter etc.

FSLAKNJFKASNADSKÖAFSKÖABFSFAEHAFHENPIFEA=("=("(=¤=((¤=( #// ¤"%W2543

Shitty feeling man men om hon inte känner sig redo så får man släppa taget. Kanske ångrar hon sig, kanske inte. Bedöm hur hon behandlar dig nu under uppbrottet som en barometer för dina känslor mot henne. Det är nog relativt 'vanligt' att få en liten kris i den åldern om man känner att man inte fått uppleva vissa saker som känns saknade, i brist på ett bättre ord. Man kan inte tvinga någon att stanna, jag lider med dig.

edit: Fick löst problemet med Vimla. Tydligen så behövde man starta telefonen en gång utan simkort i och sedan stoppa i det nya.

Att en viss hackerjävel förmodligen ger sig på mig och andra i min närhet då o då. Vad är hans motiv, vet jag inte.

det var en på swec som antagligen försökte hacka mig. han skickade en direktlänk till en fil som laddades ner automatiskt på min dator. fast jag öppnade den aldrig

Låter inte roligt. Kör NoScript eller liknande till din webbläsare som bör blockera allt utan din godkännande. Men förstås går det inte att skydda sig mot hackare om du själv inte är duktig.

@Birdperson: shit sucks man, som tidigare sa då är det att gråta och få ut de

Sköt om dig!

@Birdperson: Usch vad jobbigt... Sköt om dig!

delete

Bara att gå vidare.

Jag undrar dock, är du tjock? Blev din fysik sämre för vart år o du anade inget?

En barndomskompis blev ihop med en tjej när han var 19 o han blev tjockare för vart år. Ibland var hon irriterad/arg o så men sa aldrig varför. Jag frågade honom om det var för han va tjock men det var det tydligen inte.....

När det väl tog slut så sa hon att han blev så himla tjock.....jag hade rätt!

Det känns inte så NU, men det som skedde var för det bästa. Hon kommer leva livet som hon behöver o du hittar nån som passar dig bättre.
Annars hade hon stannat kvar i olycka....

Där jag jobbar finns det två "chefer" eller snarare ägare till företaget, det är min far och min farbror. Men det är min far som egentligen har hand om det mesta och min farbror är mer bara ägare för att han fick ta över företaget av min farfar först då min pappa inte ville jobba inom lantbruk, när företaget sedan skulle läggas ner vid millennieskiftet klev min pappa in.

Har nu jobbat där sen jag tog studenten och blir mer och mer irriterad på min farbror för var dag. Han har aldrig en riktig åsikt själv om hur saker ska göras, men när något görs så klagar han på att det är fel, oavsett vad man gör. T.ex så har jag och min pappa byggt om åt djuren så det ska bli lättare att hålla koll på dom, nej då var det dåligt för så har det inte varit förut. Han gör knappt något själv, men går runt och säger åt alla andra vad dom ska göra, och när han väl gör något tar det timmar innan han ens kommit igång. Han vägrar lära sig nya grejer, vi har till exempel installerat gps styrning på alla traktorer men den vägrar han använda för så har han aldrig gjort förut, ja ni förstår= allt som är nytt är per automatik dåligt. Kanske blev lite rörigt och vet inte riktigt vad jag ville ha sagt mer än att jag är irriterad på min farbror som verkar tro att det enda sättet man kan göra saker på är hans sätt, annars gör man fel.

Bästa är väl om tjejjen har ekvivalent vikt till en själv... he he. Jag har aldrig klagat.

Är väl delvis en åldersfråga också antar jag, jag vägrade själv länge att befatta mig med mobiltelefoner tills brorsan lyckades övertala mig, nu är jag tydligen den ende i släkten som alltid är nåbar på telefon vad det verkar... Vet inte varför men jag hatar verkligen precis allt som har med moderna mobiltelefoner att göra (NMT kunde man åtminstone bygga roliga saker till).
Irriterar mig som fan på ett par av mina syskon som predikade så jädra mycket om telefonerna förr men nu aldrig svarar när folk ringer, vad är det för mening att ens ha en mobiltelefon om man aldrig svarar.
Min far är också ensam på lantbruket, jag försöker att hjälpa honom när jag kan dock, morsan har alltid velat ha allt samlat, men tror mina föräldrar har insett att ingen annan vill bo kvar på orten. Är inte det att jag inte vill jobba med lantbruket, det är en av de få saker jag trivs med och man behöver inte ha så mycket kontakt med allsköns drägg heller i ett sådant jobb annat än när man måste, utan att jag inte vill flytta tillbaka dit, till den orten.

Ni kan ju fortfarande ha telefonkontakt. Min bäste vän var tvungen att flytta ännu längre norrut för några år sedan, men vi håller fortfarande kontakt över telefon.

Om ni kollar litet så bör man kunna hitta bra avtal med något telebolag även för de kommande åren för samtal dit.

Jag vet, det är inte samma sak som att träffas "på riktigt" men det är ju i allafall bättre än ingenting menar jag och förhoppningsvis kanske ni ändå kan träffas och ta en öl och så någon gång.

Mmm... Vet farsan och min farbror slutligen hamnade i två olika delar av landet, farsan byggde upp jordbruket själv på den nya orten medan farbror var den som alltid bar tjocka hornbågade glasögon, hade ingenjörsutbildning och byggde radiosändare och annat minns jag, hans hem såg ut ut som ett laboratorium innan han blev sjuk. Misstänker att det påverkade mig mycket när jag var barn, jag ville också göra alla häftiga grejer som han gjorde.
Min farbror lämnade jordelivet för några år sedan efter en tids sjukdom, jag vet att de flesta ansåg att han var udda och farsan var ofta arg på honom, på goda grunder, men för mig känns det mest som en stor bit saknas nu, många saker man påbörjade känns inte längre lika meningsfulla att slutföra nu. Han var en av väldigt få vuxna som förstod mig när jag var liten och som jag kunde identifiera mig med senare. Förut hade man en massa ambitioner och jag började så smått att bygga vidare på idéer och projekt i större skala han haft, men nu känner jag mig bara väldigt ensam på toppen och har ingen att dela drömmar och ambitioner med längre, i allafall inte på samma storslagna nivå med siktet ställt på stjärnorna, trots att både han och jag visste att ingen av oss skulle nå dit, men det är ju strävan dit som gör livet värt att leva tycker jag. Det är ingen annan närstående som har lika inspirerande och lockande saker att komma med längre.

Detdär bör ju annars vara enkelt, någon som går igenom din journal, typ 10 minuters jobb max, sedan behöver du troligen också göra ett snabbt läkartest, typ samma som man gör när man tar lastbilskortet, men med lägre krav på en del grejer (dvs du kommer att gå igenom om du uppfyller alla krav för ett vanligt bilkörkort) Är typ att man får fylla i några formulär om att man är kroppsligt tillräckligt frisk, veva runt med armarna i luften några gånger framför doktorn, eventuellt göra en enkel synkoll om att du ser tavlan med eventuella glasögon (vet inte om du ens behöver göra det för enbart B kortet), osv. Tar typ fem minuter, jag har själv gjort det när jag behövde ta licens för tunga släpkombinationer för länge sedan. Tog typ fem minuter, kanske en kvart alt und alles.

Problemet är ju bara att få tag i någon som kan få tummen ur arslet och orkar läsa dina papper i hela fem minuter så att du kan få ett simpelt ok som myndigheterna kan använda för att kunna utfärda ditt tillstånd, mer krävs egentligen inte.

Om du inte hittar något annat:

https://www.modigo.se

Du kan skriva remissen dit själv.