Intel har sålt sina sista Itanium-processorer

Vila i fred Itanic :/

Intel var lite för självsäkra på att allt de gjorde var rätt då runt millenieskiftet. Rdram, Netburst/P4, inte hoppa på ddr-tåget och sen Itanium...

Cool teknik dock, men väldigt smalt användningsområde.

Konkurrens välkomnas. Hoppas AMDs ARM-cpu dyker upp på nytt, att Nvidias ARM-baserade servar får fart, RISC-V får ett brett mottagande och gott stöd även i prestanda segmentet.

1995 kom Intel med Pentium Pro och demonstrerade att vägen mot mer prestanda var out of order execution (OoOE). Efter det verkar allt Intel hittar på i åtminstone 15 år handla om att ta bort OoOE på något sätt och få prestanda genom andra trick - Itanium, första Atom, Larrabee. Bara för säkerhets skull brukar de göra en uppfräschning av Pentium Pro också, och det är det som alltid räddar dem när de mer högtflygande planerna kraschar som ett JAS-plan. Är det intern konkurrens på Intel som gör att gruppen som inte gjorde Pentium Pro skall hämnas eller nåt?

Var inte en av arkitekterna bakom Alphan också bakom AMD64?

EDIT: Jim Keller gjorde en del alpha-design och var med och tog fram x86-64

Jag tror det är svårt att dra paralleller där, arbetet med Itanium påbörjades ju när Intel var kungar på tronen på konsumentmarknaden men det här var ett av stegen att försöka få in Intel på HPC och servermarknaden som på den tiden var en ganska konkurrensutsatt marknad med MIPS, Sparc, DEC Alpha, PowerPC mfl.
Och den levde ju trots allt i 20 år (eller 16-17 beroende på hur man räknar) långt efter att ovan nämnda konkurrenter i princip försvunnit.

Men den lanserades onekligen precis mitt i Intels svacka där vid millenieskiftet om vi talar x86. Men då hade ju arbetet redan pågått i över fem år (10 om vi räknar med när HP påbörjade det). men det blir fel att säga at det vore en reaktion på att de halkat efter.

I slutändan så lyckades ju också Intel med det de ville, att slå sig in på HPC/workstation/server etc fast dock med Xeon istället för Itanium.

Jag tänker mer att inget av detta hade med framtagandet av Itanium att göra. Det påbörjades av HP 1989, Intel hoppade på tåget 1995. Det var inte en reaktion på vad som hände på konsumentmarknaden för x86.

Och angående att plattformen var relativt långlivad så var det bara ett svar på det du skrev om att de bara skrotade satsningen och glömde den. Det gjorde de ju inte, de fortsatte lansera Itanium-modeller fram till 2017.
Det betyder ju inte att de var bra eller att de sålde jättemycket: men det var ju iaf inte att "skrota och hoppas att folk ska glömma bort" var allt jag menade.

Att Itanium togs fram hade många anledningar. En av dem var att HP hade sina egna VLIW-processorer (PA-RISC) och extremt gärna ville att ersättaren till dem skulle komma från Intel för att slippa stå för hela kostnaden själva. Detta ledde till EPIC, som kan ses som en utveckling av VLIW. Intel hade allt tänkt att göra något nytt att ersätta x86 - dels för att PowerPC såg lite farligt ut ett tag, dels för att man ville göra sig av med AMD. Dessutom hade man fabriker att fylla, och ville expandera in på den lukrativa server-marknaden. När HP kom och knackade och hade ett koncept klart, var det perfekt för Intel.

Fun fact, för övrigt: Itaniums första kodnamn var P7, som ersättare till P6 (Pentium Pro). När första generationen var oanvändbart långsam på x86-kod och Athlon grillade Intel, fick det bli en ”P67”, det som sedan blev Netburst.

En möjlighet är ju: Intel insåg tidigt att om OeOE är enda vettiga vägen framåt så är x86 inte rätt teknik för framtiden, eller?

Ett sätt runt det är ju att hitta andra sätt att dra upp prestanda, sätt där bagaget x86 drar på inte sätt några stora hinder. Både Intel och AMD lär har testat "smala" designer klockade till månen, för det om det hade fungerat vore det ett sätt att undvika begränsningar i x86.

Itanium var på flera sätt att göra att "by the book" och ändå helt köra i diket. När det projektet drog igång var VLIW, eller någon variant av den tekniken, det väldigt många forskare ansåg vara "framtiden". Grundtanken var att flytta mer av analys in i kompilatorer och OS, detta då man snabbt insåg hur mycket kisel (och därmed yta och ström) det kostade att lägga in sådan i HW.

Tankevurpan visade sig vara att man bara tänkt på halva problemet... Man kan bara göra analys av det man faktiskt vet "up-front", d.v.s. man kan göra en statisk analys av programmet. Ju mer gapet växte mellan hastighet mot RAM och hastigheten CPUer kunde köra på, ju viktigare blev den dynamiska analysen av programmet som körs!

D.v..s det var rätt att satsa på IA-64, man insåg att x86 började visa sina brister och man gick efter det forskningsvärlden trodde var rätt. Tyvärr gjorde man det när forskningsvärlden var i en rejäl återvändsgränd

Arm och RISC-V gänget har nog haft god nytta av Itanium, för de såg ett annat problem med VLIW/EPIC, att skapa en bra kompilator för ett sådan system var också något som visade sig vara långt mer komplicerat än någon kunde förutse. Så de vände helt på steken: designa en ISA som gör det så enkelt som möjligt att designa effektiva verktyg + kollade också på vad som hindrar äldre ISA från att göras extremt "breda" och undvek även de problemen.

Det jag anser vara Itaniums viktigaste bidrag till eftervärlden är just jobbet som gjordes runt kompilatordesign, för man forskade en hel del på detta. Detta sammanfattades i ett dokument som sedan rejält inspirerat programspråksdesign, specifikt hur man idag specificerar vilka regler ett programspråk har runt garantier hos multitrådade program. Man hade tänkt mycket på den aspekten i designen av Itanium, men som alla v1.0 nådde man inte riktigt ända fram, fanns en del designmissar. Även här var Arm och RISC-V framme och tog lärdom, de har idag "perfekta" ISA på HW-nivå för C, C++, Java, m.fl.

Sen lever faktiskt Netburst kvar mer än man kan tro. Pentium Pro upp till Nehalem var rätt mycket en evolution av föregående modell. Sandy Bridge (SNB) ser på en översiktsbild rätt mycket ut som en fortsättning på Nehalem, och dess "back-end" delar väldigt mycket med Nehalem.

Men SNB var en syntes av PPro linjen och de saker som faktiskt var vettiga idéer i Netburst. SNB hade en helt "från-scratch" front-end, den innehåller bl.a. en mikro-op cache som var en vidareutveckling av P4:ans trace-cache. Dessa är en bra idé då de kommer runt den extremt komplexa (strömtörstiga) delen att avkoda x86 instruktioner. AMD implementerade också detta i Zen.

Back-end må se ut väldigt mycket som Nehalem, men skrapar man på ytan är detaljerna kring hur OoOE implementeras väldigt olika i Nehalem och SNB, SNB använder samma grundläggande teknik som användes i P4 fast med en betydligt "bredare" back-end.

Atom-spåret lär väl ändå anses vara framgångsrikt? Svårt att se Intel ha någon relevans alls bland inbyggda-system utan Atom. Nu är Atom standardvalet i t.ex. NAS, våra 5G system kommer primärt köras på Atom-baserade plattformar (Tremont).

Intel hade länge en policy att för varje funktion som lades till för prestandaökning måste ökning i relativ prestanda vara minst dubbelt så stor som ökning i strömförbrukning. Det bidrog nog till den relativt långsamma prestandaökningen fram till Skylake, tror denna "regel" åket ut genom fönstret när de började känna tryck från AMD.

Bärbara x86 datorer är ett skämt idag, U-serie modellerna ha peak-effekt på 45-50 W medan H-modellerna når peakeffekter på strax under 100 W. P4 var illa, men den drog faktiskt "bara" 88 W om man håller sig till standardmodellerna, för skrivbordet....
Här tror jag Atom kan bli ett rejält fall framåt, tror Gracemont kan överraska på perf/W delen. Det är fortfarande x86, så man kan inte förvänta sig att de kliver förbi t.ex. Apple. Men det kan nog visa sig att Atom har en klar poäng vid sidan av "prestanda till vilken kostnad som helst Core-spåret".

Itanium fick ju ett väldigt dåligt rykte, kanske framförallt bland oss entusiaster.
Men även när det gick riktigt bra för AMD:s Opteron med x86-64 så omsatte Intel mycket mer med Itanium t.ex.

Ett exempel från 2011 är att Intel sålde Itaniums för 4 miljarder medan AMD sålde för cirka 6-7 miljarder - men totalt då konsumentprocessorer, opteron, grafikkort, konsolverksamheten osv.

Säger inte att Itanium är en succé, för det är det inte. Men ibland ser saker lite annorlunda ut om man skiftar perspektiv.
Intels flopp t.ex. hade ju varit en enorm framgång om det var AMD som stod för det, sett till företagens relativa storlek. *duckar*

Tja, är ju bara "in-order" designerna som helt klarar sig från Spectre och Meltdown. Alla aktuella OoOE är mottagliga för vissa former av Spectre.

Men ja, "in-order" vurmandet ter sig allt mer märkligt. Enda fördelen är att sådana kretsar går att göra långt enklare, så de har riktigt bra perf/W under last. Men i praktiken är nästan allt någon form av "race-to-sleep" och då blir det effektivare med OoOE.

Nu övergav Intel in-order efter första generationen. Just för Atom försökte man sig ju kompensera med SMT, Atom är den x86 CPU (om vi ignorerar Xeon Phi som var mer en GPU som körde x86) som haft överlägset störst utväxling av SMT. Var regelmässigt >50 % högre prestanda per kärna när båda trådarna användes. Det kan låta "bra", men är ju en konsekvens av att "in-order" designer är så väldigt ineffektiva. Andra tråden har i normalfallet ju gott om resurser att jobba med då "in-order" gör att pipeline "stallar" hela tiden.

Huvudproblemet med P4 var ju löjligt långa pipeline:en och man gjorde det ännu värre med hur front-end och back-end samverkade (motverkade?). Core och Zen är även de kraftigt beroende av god hit-rate från uop-cache, men det Intel lärde sig från P4 är att man kan inte helt förlita sig på trace/uop-cache och ha en nära nog värdelös "normalväg".

Så var ju inte trace-cachen som var problemet, det var hur man hanterade "fall-back". Det fixades i Sandy Bridge.

För Itanium, och VLIW/EPIC rent generellt, var ju ett av huvudpoängerna att man skulle kunna klara sig med väsentligt "in-order" designer och förlita sig på att kompilatorn löser schemaläggningen. I vissa fall, t.ex. traditionell fix-function 3D-grafik, fungerade det riktigt bra. AMD kunde matcha Nvidas prestanda med betydligt färre transistorer när det använde VLIW. Itanium var ju populär inom HPC just då den var rejält mycket bättre på många former av flyttalsberäkningar jämfört med x86.

Problemet för både GPUer och än mer Itanium var ju att mer komplexa / mindre förutsägbara laster fungerar öken på den designen. Itaniums enda fördel raderas ut av GPGPU, det andra CPUer var väsentligt bättre på än GPUer var ju just det Itanium sög på...

Och så vitt jag vet är väl GPUer ett exempel på där "in-order" fortfarande fungerar och är optimalt. Hade det varit vettigt att designa CPUer med hundratals kärnor hade nog "in-order" varit rätt väg att gå, high-end x86 "out-of-order" kärnor drar ju 40-50 W per kärna i peak. Men förstod aldrig hur någon trodde det skulle gå att skriva den typ av programvara vi typiskt kör på CPUer så det effektivt går att köra på hundratals kycklingar i stället för ett fåtal oxar....