Att rädda en av världens bästa skärmar
Ja, du läste titeln rätt. Vad jag ska återge är hur jag och en bekant kom över en verklig kvarleva som var på väg att gå till spillo för all framtid. Och det är verkligen inte vilken skärm som helst utan inget mindre än en Sony BVM-D24E1WE. Denna var, tillsammans med D32 samt efterföljande A-serien, en av de absolut bästa skärmarna som fanns tillgängliga under 00-talet om ens huvudsakliga krav var korrekt färgåtergivning. För oss colorister är den så bekant att även nyare referensskärmar med LCD- eller OLED-paneler ofta har s.k. CRT-lägen som efterliknar hur gammakurvan på dessa monitorer (i huvudsak 32”-varianterna) beter sig. Jag har suttit väldigt mycket vid både D24 och A24, samt lite med A32, och alla skärmarna ger mig väldigt tydliga indikationer på hur den slutgiltiga bilden blir när exempelvis en film ska upp på en biograf.
Idag är det förstås väldigt svårt att rättfärdiga referensvisning på en CRT av många skäl. Bland annat begränsad upplösning, interlacing, servicebehov och det faktum att ingen annan kommer att se materialet på en CRT idag. Och till råga på allt: Vem vill ha en 50kg tung brevpress som kostade en kvarts miljon ny? Detta har bidragit till att många studios och bolag har slängt sina gamla skärmar och även bland dem som inte är kasserade är risken stor att de går andra öden till mötes. I det här fallet verkade det till en början vara dödsdömt, men vi gav den en chans. Och tur var det.
En vän till mig, som arbetar på ett filmbolag, hittade skärmen bortglömd i ett hörn i förrådet för några månader sedan. Ensam och övergiven hade den blivit exponerad för någon typ av vattenläcka och skadorna på glaset verkade omfattande. Det såg nästan mögligt ut och även om bildröret så vore okej fanns ändå risken att kretskort eller andra komponenter invändigt hade tagit skada. Svårt att inte vara pessimistisk med tanke på vad det faktiskt är så kändes det som alltför bra för att ge upp.
Efter mycket om och men togs skärmen till sist upp till kontoret där glaset kunde rengöras. Detta fick göras i flera omgångar men när det väl var klart nog så kollade vi på insidan. Damm förekom men inte så till den grad vi förväntade oss och heller fanns inget som tydde på defekter från vattenskadan. Då var det bara att prova och till bådas förvåning startade den samt var fullt brukbar. Däremot var det tydligt att skärmen behövde lite omtanke och uppvisade några fel som jag själv inte var bekant med, vilket gjorde den ännu mer spännande.
Sagt och gjort så fraktades skärmen hem till mig, där jag kunde börja pilla i egen takt.
Det allra första vi båda lade märke till var en stark blåaktig ton i svärtan. Detta var mycket tydligt i mörka scener och försvann inte av att justera vitbalansen. Ej heller att stänga av den blåa kanonen gjorde något, vilket ingav misstanke att den alltid ger någon spänning oavsett. Felet yttrade sig även på bild.
Lösningen visade sig vara att justera ena potentiometern för fokus. När den drogs moturs försvann blåsticket men bilden blev suddig. Drog man därefter potentiometern medurs blev det blåa starkare. Fram och tillbaka några gånger, varpå jag till sist drog den allra längst medurs och flybacken gav ett ”klick”. Som en blixt (bokstavligt talat) skedde någon typ av urladdning och då blev svärtan jämn och fin. Exakt vad som låg till grund vet jag inte, men Sony har själva nämnt det i en felsökningsguide för tekniker så det är förmodligen någon form av designfel.
När urladdningen så är borta kan man påbörja resten av arbetet, vilket i det här fallet inkluderar:
1. Modifikation
2. Fokus
3. Landing/Uniformitet
4. Geometri
5. Konvergens
6. Kalibrering
Gällande kondensatorer så är mina lödkunskaper alldeles för dåliga och det var många år sedan jag pluggade el på gymnasiet så jag avstod från att pilla med det just nu.
En liten, ganska händig modd finns att göra på ett av ingångskorten som skärmen är utrustad med – BKM-41HD. Detta är ett kort med ingång samt utgång för både HD-SDI och analog video (YPbPr samt RGB). Korten lanserades under andra halvan av 90-talet och var då till valda modeller i Sonys HDM-serie, däribland HDM-20E1, och använder en fläkt för kylning. Denna fläkt är som bekant väldigt högljudd och i konsumentsammanhang ganska ineffektiv. I en varm broadcaststudio där den går dygnet runt är det förstås rättfärdigat, men i ett traditionellt vardagsrum kan man komma undan med en mer modern fläkt som ger mindre väsen av sig.
Originalfläkten kallas F412RS05LB och har måtten 40x40x15mm samt går på 5V. Med dessa egenskaper föll valet på Noctua NF-A4x10 5V 40mm. Med hjälp av shims/distansbrickor gick det att fästa fläkten ordentligt vilket gjorde att den passade riktigt bra trots att den är något tunnare.
För att kunna ansluta Noctuan måste kabeln skarvas och här finns en luring: Kopplar man RPM-sensorn rätt så kommer monitorn inte att känna av att fläkten snurrar, fastän den gör det. Detta ger ett felmeddelande på skärmen. En åtgärd är då att skarva RPM-sensorn mot jord, vilket gör att Sonyn alltid kommer tro att fläkten snurrar. Här blir då nackdelen att felmeddelandet inte dyker upp om den så går sönder, men det märker man ändå på ljudet så det känns inte som ett problem. Dessutom går det med medföljande förlängare till Noctuan att göra en fungerande adapter, vilket gör att framtida fläktbyten inte kommer kräva några skarvningar.
I vart fall så var kortet rejält dammigt invändigt precis vid fläkten och var direkt obehagligt att blåsa rent, men nu är det både rent och låter betydligt mindre.
Fokusen justeras med två potentiometrar som är kopplade direkt till flybacken, kallade F1 (horisontell) och F2 (vertikal). Processen är precis som man kan förvänta sig, men det är rekommenderat att använda en så högupplöst testbild som möjligt. Hårfina skillnader i 1080i kan vara helt omöjliga att lägga märke till i 240p. I områden med hög frekvens märks tydligt att man lätt får moire när bilden blir som skarpast, något man dessvärre aldrig kommer ifrån på dessa skärmar. Vid regelrätt bruk är det oftast inget som stör, även om det går att hitta skräckexemplen. The Royal Tenenbaums har en scen (These Days) där moire yttrar sig extremt tydligt och är en film jag tenderar att använda för att undersöka just det problemet.
För att justera landing används i det här fallet en BKM-14L, som är en ljusmätare (probe) av Sony gjord specifikt för CRT-baserade BVM:er. Lite mer om den kommer senare, men kortfattat så matar man först skärmen med den upplösning som kommer att användas – Exempelvis 480/60i samt rätt bildförhållande – Och går därefter in på ”Setup – White Uniformity – Auto” för att starta processen. Monitorn kommer att visa upp en helt vit bild där man blir ombedd att sätta mätaren på blinkande kvadrater runtom på skärmen. Under tiden ser man hur bilden roteras, vitt skiftar och ber en sätta mätaren på samma plats flera gånger. Efter ca 5-6 minuter är det klart och bilden är mycket jämn. Detta måste göras för varje upplösning och bildläge (4:3, 16:9, overscan och underscan) som skall användas. Eftersom uniformiteten påverkas av jordens magnetfält måste justeringar göras efter transporter.
För manuell justering av landing går man in på ”Setup – White Uniformity – Manual”. Först väljer man riktningen som bildröret pekar på (nord, väst, sydost etc) och kör en degauss. Därefter bör man inaktivera röd och blå kanon för att så tydligt som möjligt se färgskiftningar, då dessa är svåra att lägga märke till vid en helt vit bild men är mycket tydligare när bilden ska vara helt grön. Justeringar görs därefter manuellt. När hela bilden är jämn kan man kika på de två andra kanonerna och slutligen vitt (som lätt får en ton av magenta efter att man kikat på grönt länge). Såvida inte skärmen är defekt så bör allt se bra ut när grönt är jämnt.
Geometrin sköts helt digitalt tack och lov! Det detaljerat och bra, vilket på ett sätt blir motsägelsefullt då D24orna oftast uppvisar väldigt bra geometri även innan man fibblar med det reglaget. I vårt fall utgick jag ifrån en fabriksåterställning och det fanns ärligt talat inte mycket att göra. Mycket linjär, rak och fin bild. Precis som med uniformiteten finns fyra justerbara profiler för varje upplösning och bildläge. Det går att nyttja till sin fördel om man har vissa källor som kräver särskilda inställningar. Jag använder exempelvis ett läge på en av mina skärmar för att kunna visa upp Laserdisc-filmer i 16:9 med bibehållet, korrekt bildförhållande. Två knapptryck bort utan att passera huvudvärk.
Vad som gäller konvergensen är det en helt annan historia. Konvergensen hanteras i sammanlagt fem steg vilka omfattar
Magnetringarna (sexpolig)
Potentiometrar (sex stycken)
Magnetstrippar
Servicemenyn (digital)
Användarmenyn (digital)
Vad som gäller magnetstripparna rörde jag ej dessa utan fokuserade uteslutande på övriga steg.
Magnetringarna fungerar som på vilken annan bildrörsskärm som helst. Man kan justera hur rött och blått ligger i förhållande till varandra, samt hur rött och blått ligger i förhållande till grönt. Vad som är ytterst rekommendabelt är att använda ett testmönster med rutnät, gärna med någon typ av prickar som gör det enkelt att utvärdera bilden. När man ändrar de två främre magnetringarna kan man lika gärna stänga av den gröna kanalen. Då blir alla avvikelser från vad som är kvar av vitt (dvs magenta) tydligt röda eller blåa, vilket gör det ganska lätt att identifiera bristerna. Därefter kan man aktivera grönt och fortsätta justera. Då magnetringarna är till för generella ändringar bör fokus ligga på att få bilden så jämn och stabil som möjligt i mitten av skärmen. Tummarna blir lätt ömma och man får vara väldigt försiktig när man pillar med tanke på spänningen, men om något är fel här så blir det mycket påtagligt vid användning.
Potentiometrarna tillåter mer finjustering och motverkar böjningar hellre än att ändra bilden i stort som ringarna gör. Detta hjälper särskilt mycket i kanterna som annars rätt tydliga skiftningar.
De digitala reglagen är återigen individuella för alla upplösningar och bildlägen. Både servicemenyn och användarmenyn har samma reglage (V static, V top, V bottom och H static), men de arbetar i serie med varandra vilket ännu en gång hjälper till att rätta fel som finns i kanter och hörn. Då dessa är väldigt lättillgängliga är de till stor nytta längre fram då slutanvändaren kan göra ändringar på egen hand utan att pilla invändigt.
Slutligen kommer bildkalibreringen och given standard är BT.709. Kalibrering är gjord med CalMAN Video Pro där en C6 HDR1300 står för mätning och VideoForge Classic som signalgenerator. En Blackmagic micro converter agerar för omvandling från HDMI till HD-SDI och upplösningen i fråga är 1080/60i. Utgångsläget är fabriksinställningarna för D65, vilka ger en blåaktig ton över så gott som hela gråskalan.
Brightness ändrar svartnivå och fungerar likt en modern TV medan contrast styr ljusstyrkan. Man kan inte ändra var vitt klipper och har således i princip alltid samma täckning av högdagrar, vilket inte är så konstigt i den analoga domänen. Reglagen arbetar i 11 bitar (0-2047) där utgångspunkten är 1000 på vardera inställning. Att ändra brightness på en CRT är lite klurigt då ANSI kontrasten är så pass låg jämfört mot nya skärmar, vilket gör det rätt svårt att utvärdera hur lågdagrar blir när OSD väl syns och orsakar blooming. Man får justera i menyn med testmönstret bakom, stänga ner menyn och kolla om allt ser bra ut. Här är känsligheten extremt hög och man märker snabbt hur väl det går att justera lågdagrar. Samtidigt blir gamman väldigt hög när svartnivån hamnat rätt så för den som inte är helt van vid BVM:erna kan detta vara svårt att få till.
När svartnivån är rätt kan contrast ändras, vilket i sin tur ofta ljusar upp hela gråskalan varpå man får gå tillbaks på brightness igen. Oftast får jag gå fram och tillbaks tre gånger innan jag har precis den ljusstyrkan som behövs (100 nits) och svart ligger just rätt.
Nu kommer vitbalansen in i bilden med dubbla två-stegsreglage – Manual och Trim. Förstnämnda gör generella ändringar medan andra är avsedd för att korrigera mindre fel, men går också att inaktivera helt vilket jag har valt att göra i det här fallet (genom att välja ”Not apply” i dess meny). Reglagen som förekommer i båda stegen är RGB GAIN och BIAS, det vill säga högdagrar respektive lågdagrar och de ändras i den ordningen. De som har arbetat med professionella skärmar vet att kontrollerna är mycket förutsägbara och gör precis vad de ska, vilket i sin tur gör hela processen mycket enkel både praktiskt men också pedagogiskt.
Man mäter hela gråskalan, gärna i 21 steg (inkl svärta) och börjar med att justera RGB GAIN. På konsumentapparater föredrar jag oftast att mäta vid 80IRE när jag justerar högdagrarna men då BVM:erna gör ”vad de ska” så sparar man i regel mest tid genom att justera och mäta vid 100IRE. När det väl är rätt så mäter man om hela gråskalan och vanligtvis är det mesta vid ca 50IRE och uppåt också rätt. Det är bra om man kollar på gråskalerampen också för att verifiera att den bild man ser går i samma riktning som mätningarna påvisar. Därefter kan man ändra RGB BIAS och då föredrar jag att mäta kring 20-30IRE. Här får man ha lite tålamod då skärmen kan ta några sekunder på sig att helt ändra spänningarna och om man tycker sig dra mycket i reglagen utan att det händer tillräckligt så förväntar man sig nog att det ska gå snabbare än det faktiskt gör. Har själv gjort det misstaget ett par gånger...
Så när väl lågdagrarna ser bra ut är det att kolla igenom resten av gråskalan och vid behov ändra RGB GAIN och så vidare. Oftast går jag igenom vardera reglage två gånger innan jag är nöjd.
Och med det så är jag klar. Nästan i alla fall. Det som kvarstod var att få till BKM-14L.
BKM-14L har två profiler för vitbalans, vilka i grunden motsvarar D65 och D93 även om man kan välja vilka koordinater man vill. Profilering/kalibrering av mätaren fungerar på så vis att man kalibrerar monitorn mot given vitbalans, i det här fallet D65, med ett annat instrument. Därefter använder 14L det ljus som monitorn ger ifrån sig som referenspunkt. Det kluriga är dock att varje profil endast har en referenspunkt och sätter man den för ljust så blir det mer osäkra mätvärden i mörkare regioner och vice versa. Lösningen är att göra en separat kalibrering av monitorn där man låter 100IRE ligga kring 40 nits och låter den vara referens för mätaren. Det ger ett stabilt underlag och mätaren presterar inom målvärde. Dock har 14L en tendens att drifta mycket, ibland mer än skärmarna, så man får verkligen ha ett öga på den ifall man tänker använda den för att kalibrera vitbalansen.
Sammanfattat är jag mycket glad över att skärmen inte slängdes och att jag kunde bidra till att återställa den. Som colorist ser jag det som en viktig del i BVM:ernas integritet att färgåtergivningen blir så god som möjligt och där bidrar jag gärna med mina kunskaper. Den har verkligen en speciell och mysig bild som träder fram i ett mörklagt rum. Mörka, nästan svarta nyanser i skuggor går precis att urskilja med ögat samtidigt som andra delar av bilden kan vara ljus och färgstark. Dessutom är 1080/24PsF en fantastisk sak på en skärm av denna kaliber. Att kunna visa upp Blu-Rayfilmer på CRT utan 3:2 pulldown och med bibehållen upplösning tillhör inte vanligheterna. Ljusa partier tenderar att flimra förstås men i överlag blir bilden mycket stabil och ”lugn”. Påminner en del om hur en analog projektor med tvåbladsslutare framter sig på en biograf.
Vem säger att man inte kan använda Jerry Maguire som referensfilm?
Nej, jag får nöja mig såhär. De flesta orkar nog ändå inte läsa ända ner hit. Men i vart fall, ni som sitter med makten ska inte slänga dessa skärmar. De är för bra för det.
