Krönika: Får man någonsin vara glad?

Jag har hamnat i läget "jag har något jag gillar så jag vågar inte uppgradera och riskera att bli besviken"

Nackdelen är att alla inköp tar längre tid och är krångligare.. men fasen vad skönt det är när man kan ha något i 10 år och vara nöjd med det.

Jag hörde en nämna termen inflation of happiness. Det var relaterat till sovjet och att ett par jeans kunde göra en glad länge där medan efter sovjet föll och de såg allt som fanns ville de ha mycket mer förnyat bli glada.

Men principen gäller nog överallt.

Jag brukar ibland tänka på Mei Ling i Metal Gear Solid som säger “The man who knows when enough is enough will always have enough”.

Kan rekommendera var och en att läsa på om "The hedonic treadmill" (också kallat "hedonisk anpassning"), vilket är tendensen hos människor att snabbt återgå till en relativt stabil nivå av lycka trots stora positiva eller negativa händelser eller livsförändringar (saxat från Wikipedia/Google).

Kort och gott: Vår "basnivå" för lycka tenderar att vara mer eller mindre densamma, med små peakar och dippar här och där. Vi är svinglada över den där Porschen vi köpte, men bara i någon vecka eller två. Sen återgår vi till att vara typ lika glada som vi var innan. Så då letar vi efter nästa fix: 120" TV, jajemän, fan va fett! Två veckor, inte lika fett längre.

Rinse and repeat...

Utan att bli allt för högtravande, men Buddhismen identifierade tidigt denna tendens hos människan och förespråkar istället avhållsamhet och att öva på faktiskt uppmärksamma nuet, just för att bryta evighetscykeln och leva ett mer harmoniskt liv. Det är något som resonerar hos mig i alla fall. 🤷‍♂️

Less is more heter det.

Det är bara att sluta köpa saker och starta med investeringar istället (behöver inte vara värdepapper). Fokus behöver ligga på att skapa en bättre vardag, inte enbar för sig själv eller de absolut närmsta. Det är ofta mer givande och utvecklande att kunna hjälpa något som de har stor nytta av eller att bidra till förbättring, om det är via arbete/ideologiskt arbete/föreningar låter jag vara osagt.

Den tendens till att samhället ska vara fokuserat på att individen ska vara stark själv och värna sig själv hjälper ingen i det långa loppet.

Men det är som du säger inte lätt, när jag är köpsugen brukar jag personligen tänka om jag verkligen behöver den där saken, svaret är 95/100 gånger nej. Man ska lära sig att vara nöjd med obetydliga saker även om man känner begär att de ska förbättras och inte vara nöjd med sånt som faktiskt spelar roll.

Roligast att grotta ner sig i alla roliga specs och review, youtubeklipp på den pryl man är sugen på, kan använda flera veckor på detta. Sen tillslut gör man köpet. Får hem prylen och är nöjd men sen? Nu tillbaka på ruta ett. Så mycket prylar jag köpt genom åren, använt det någon månad och sen samlar det damm. Jag är iaf ärlig med mig själv att jag nog överskattade prylen och kränger det ganska fort på SweC marknad / Blocket för 60-70% av nypriset men det är rätt sura pengar ändå.

Senast var en SteamDeck. Kul pryl men sen tröttnade jag även på den.

Utmärkt formulerat. Tänkte beskriva just det här fenomenet. Men man måste vara beredd att acceptera en mer "modest" livsstil jämfört med västvärldens krav på materiella ting. Enligt mig, i alla fall.

Vet inte om det har med åldern att göra men jag tycker det är lättare och lättare att avstå köp. Jag kan bli sugen efter en uppgradering och forska kring alternativ i ett par veckor och det slutar med att det inte blir något köp alls. Nuvarande datorn gör det den ska. Fusion 360 (CAD) funkar hur bra som helst och så kombinationen med att jag gillar äldre spel. Att gå tillbaka till att spela Fallout 3 gör att mitt GTX 1080 är ett fantastiskt grafikkort. Sparkontot växer och jag investerar mer på börsen istället. Undrar om det är någon form självbevarelsedrift som kickar in för att ekonomin ska vara tryggad när man har barn.

Ändå går tankarna att datorn ska bytas ut i höst. Men kommer det verkligen hända är frågan? 🤔

Haha en klassiker:

"Ibland när jag besöker familjemedlemmar och tittar på TV eller film reagerar jag på att den inbyggda risiga interpoleringen är aktiverad."

Rolig krönika. Kan känna igen mig en del. Men brukar snarare vara så att jag sällan köper nytt för att det ju alltid kommer något bättre runt hörnet. Så jag är nog rätt bra på att nöja mig. Plus att jag alltid gör orimligt mycket efterforskning innan köp för vill vara nöjd när man väl slår till.

Men det blev faktiskt ett nytt bygge nu i slutet på förra året. Borde kanske uppdatera ens signatur även om den datorn finns kvar bredvid den nya (sonen på 10 år har i princip tagit över den).

Ljudintresset har dock fått sig en törn då jag drabbats av en högfrekvent tinnitus sen snart tre år. Fruktansvärt tråkigt är det, så jag kan rekommendera er alla att vara rädda om öronen och låta dem vila emellanåt.

Mycket igenkänning i tankegångarna, men jag brukar reagera tvärt om

Jag ser för mycket brister och vad som är på horisonten för att kunna köpa, så jag väntar istället, och väntar… jag vet att jag inte skulle bli nöjd, eller jag tror det i alla fall. Nu står jag här 15 år senare med en tv och steam deck som enda riktiga teknikköp på ett årtionde

Saknar verkligen att pilla på datorer, måste hitta tillbaka dit

Man måste definiera glädje för att förstå vad som gör en glad.

När jag tittade bakåt åt hela mitt liv som om det vore en lång VHS tape (för er unga, en lång youtube video som speglar hela ditt liv), så letade jag efter dom ögonblicken i livet jag kommer ihåg riktig glädje. För min del var det aldrig prylarna, men när jag var ihop med folk jag gillade, alltså vänner.

När vi köper en ny pryl är det ofta för att det ger spänning att testa något nytt, ofta har vi inte riktig behov av grejen, men det är ofta mera nyhetens glädje och upptäckten vid det nya, helt till det inte är nytt längre, så finns något annat nytt redan runt hörnet.

For att få råd med dessa prylar så jobbar vi oss ihjäl. Någon i tråden här sade "investera istället", och fast så enkelt är det inte för dom flesta, jag känner många som investerar och har investerat, men inte en enda en av dom är bra på det, en hade sågar hyrd in en finansrådgivare, men 10+ år utan speciellt bra resultat. Visst finns det solskens historier (som dom som har en gärna berättar här på forummet och andra ställen), man kan bara titta på youtube - invest this, invest that, the way to success etc. Men oftast säljer dom bara en dröm framför nåt verkligt. För vem vill ge bort nåt profitabelt till alla? Finns alltid en hake vid nåt från någon som vill berätta för dig hur du ska investera eller hur du kan gå tillväga.

Men låt oss återvända till detta med att vi jobbar oss ihjäl.

Ju äldre jag blir (och jag är väl över 50+ nu) inser jag att vi är förprogrammerade till att göra exakt vad alla andra gör, vi går till arbete varje dag, har våra helger, supar, spelar, lekar med senaste prylen, berättar om våra katter, pizzor, barn och bilar.

Exakt som alla andra.

Men livet är ett äventyr - faktisk lite som ett spel fast du får ingen ny början, du blir lite klokare, lite mera skadat av alla dina försök på det som kräver en insats, det kostar alltid varje gång och du blir lite mera benägen att välja en säker väg istället för att riskera. Ditt liv är en bok som inte är färdig än, flera blanka sidor finns kvar.

Jag tittar ibland på mina grannar, finns några som är 70+ och dom har en grej gemensamt, hälsan blev sämre, dom går alltid och klagar över att pensionen inte räcker till, barnen kommer inte varje dag som dom hade i en fantasivärld hoppas på att dom skulle, inte ens varje vecka. Allt blir tyngre och jobbigare, och nu har dom inte riktig lyst att göra nåt som helst, bara vila och hoppas på nästa sommar.

Är det resultatet av hela ditt liv? Att det nån stans ska finnas ljus förändan av tunneln? Att du ska dra dig tillbaka i 60-70 års ålder, kanske även 67-69 som det ser ut nu, sliten, vet inte även om du får blodpropp eller hjärtinfarkt, och så har du kämpat ett helt liv för vadå? I slutändan så räknas varje dag.

Du bestämmer hur varje dag ska vara, du har faktisk bestämt att ha jobb, ha barn, ha familj, och prylarna du köper i tid och otid. Jagar vi vår egen dröm eller nån annans idé om vad som ska vara vår dröm?

Har du vågat ta steget? Sluta jobbet, starta eget? Har du rest till ett annat land och sagd farväl till 9 mån. med mörke? Vad är det som gör dig rädd för att ta nån otraditionell väg som ingen vågar?

Jag tror det är superviktig att tänka rejält till vad som definierar lycka och glädja, och det är nog ganska subjektivt även om vi är lite förprogrammerade med hur samhället tycks definiera glädje, succés och lycka.

Jag behåller typiskt sett mina grejor som de är tills de går sönder och inte går laga, eller då det kommer till datorer, då programmen inte längre vill köras på dem, som win11 som inte vill köra på processorn i min äldre dator. Oftast klarar sig mina datorer i sisådär 8-12 år utan att jag behöver göra nåt med dem. Min äldre har några delar från 2005 som fortfarande funkar.

Folk generellt behöver sluta jaga efter den perfekta teknikprylen, den finns inte och kommer aldrig finnas.
Företagen som tillverkar prylarna är oerhört skickliga på att marknadsföra dem via olika kanaler.
Nvidia och AMD t.ex ser till att nya krävande funktioner lägga till i spel så spelarna känner att deras grafikkort börjar bli gamla och trötta.
Det hela lanseras som banbrytande varenda gång.