Att säga att svenska språket är misshandlat kan vara lite missvisande enligt min mening. Det problem som trådskaparen tar upp tycker jag snarare är en ortografisk fråga som syftar på skriftspråket, medan misshandel av svenskan i stort är att missbruka grammatiken, som berör fel i stil med "de/dem" och "för att" i stället för "därför att" i kausala bisatser och så vidare. Skrivfel som slarv med interpunktion tror jag förekommer i alla skrivna språk, och det har egentligen inget med själva språket i sig att göra utan bara hur man skriver det.
Ta engelskan till exempel. I engelskspråkiga forum ser man ofta "u" i stället för "you" och "im" i stället för "I'm" eller "I am". I franskan tycker jag mig se saker som "g" i stället för "j'ai" (bokstaven uttalas som j'ai) och ständigt slarv med accenter.
På tal om accenter så är ju i allmänhet ett annat vanligt förekommande problem hopblandning av apostrof "’" och akut accent "´". Tack och lov behöver vi inte bekymra oss så mycket om detta i svenskan, men det kan i allra högsta grad klassas som ett vanligt fel i engelska språket i likhet med felaktigt bruk av skiljetecken. (Det är naturligtvis illa när det smyger sig in en genitivapostrof i svenskan, och värst av allt är när det dessutom är skrivet med akut accent.)
När vi ändå är inne på tecken så är nästan det mest missuppfattade tecknet semikolon, ;. Det ersätter inte kolon! Semikolon avskiljer huvudsatser då man vill ha något svagare än en punkt.
Jag gick hem. Det var varmt ute.
Jag gick hem; det var varmt ute.
Det är förresten även fel att avskilja huvudsatser på detta sätt med komma – något som också är skrämmande vanligt.
Jag gick hem, det var varmt ute.
För detta krävs att man har en konjunktion som "och" eller "men" beroende på vad som passar.
Jag håller helt med trådskaparen och många andra om att skriftspråket framstår som slarvigt och att det skrivs illa i forum och nätdiskussioner. Man kan dock göra en intressant parallell språkhistoriskt sett. Om man ser tillbaka på språkbruket genom historien och går bakåt till vikingatiden, då man använde runskriften, ser man att det vid den tiden också förekom att man såg ganska ledigt på skriften. Det var snarare rentav vanligt att man tog sig friheter som att exempelvis skriva ihop bokstäver om ett ord slutar på samma bokstav som nästa ord börjar med. Bruket av tecken skiftade också mycket; runtecknen för ä och e användes lite mer på känn, och allt detta varierade dessutom mycket från person till person.
Så hur skiljer sig detta egentligen? Jag vet faktiskt inte, men det är onekligen en intressant diskussion. Jag förespråkar dock definitivt språkriktighet, eftersom det hur som helst finns större krav på en texts begriplighet och klarhet i modern tid, med tanke på spridning av information och dylikt.
Med reservation för eventuella felslag på tagnenterna.