Inlägg

Kör med Defender och Malwarebytes samt KVRT som "second opinion-verktyg". Med rätt åtgärder och säkrad browser föreligger inte behovet av årliga betalningar för skydd.

Mest minnesvärda hårdvaran:

1. Första egna datorn (IBM PS/1 486SX/25 med 4 MB RAM och 120 MB HD)
2. Andra datorn (Power Macintosh 8500/120 med 96 MB RAM och 2 GB HD)
3. Första CD-brännaren (LaCie 4X SCSI-anslutning, Toast som brännarprogram och Kodak Gold CD-R)
4. Första multiprocessorburken (Power Mac G4/450 i MP-konfig med 768 MB RAM och 30 GB HD, uppgraderad med en extra 128 MB-modul från föregående burk som var en G4 i 400 MHz-version)
5. Första bredbandet i form av BoNet (sedermera Bostream) 2,5 Mbit/s med Orkit-modem för i princip samma pris som Telias 0.5 Mbit/s ADSL)
6. Första externa HDn (LaCie på 120 GB som kompletterade den inbyggda på 30 GB - då upplevde man att man fick rejält med utrymme)
7. Första gången man fick DVD demonstrerat 1997 och uppfattade bildkvaliteten som HD-liknande
8. Amiga 500 som första dator (ej hemma dock) - inkörsporten till datorer
9. Pole Position i arkadhallen - första minnesvärda spelet
10. NES i julklapp tillsammans med Super Mario Bros och Duck Hunt dubbelkassett

Inte för att försvara MS (den riktigt stora skandalen här är ju att skiten är inlagd i W10 "Pro" och att det inte finns en motsvarighet till Ultimate - d.v.s vill man ha rent kontrollerat system är det Enterprise som gäller) men det går att fixa.

Således kan man konstatera att W10 Home med allt påtvingat är rätt hemskt medan debloatad Enterprise eller någon LTSC-utgåva inte lider av samma problematik. Grejen är att vi talar om ett operativsystem som å ena sidan kan vara frustrerande med de problem du nämner men som i rätt version med rätt konfiguration inte lider av det.

Det är dock inte helt okomplicerat heller: Datorkunskapsnivån hos befolkningen är sådan att MS känner sig "tvingade" att ha automatiska uppdateringar påslaget i Home samtidigt som det självfallet finns en teori om att reklam är fullt godtagbart eftersom folket vant sig vid det via mobilplattformar och dito reklamfinansierade appar. Således blir denna W10-version som den blir. Samtidigt blir det hönan-och-ägget, d.v.s om MS släpper ett system som funkar som Enterprise eller W7 Ultimate blir det gnäll av det skälet (användarna installerar inte uppdateringar för att de inte förstår vikten av dem o.s.v) och när de har automatiska uppdateringar gnälls det på det.

Windows 10X lär kunna fixa till delar av problematiken (idealet vore troligen att Home Edition ersätts av 10X och att Pro-versionen städas upp - helst borde Pro bli Enterprise för privatbruk, annars att Ultimate återinförs).

Sedan har vi AppLocker som är en utmärkt funktion för att säkra upp systemet (förhindrar körning av program, script och dll i andra mappar än specifikt tillåtna vilket är ett sätt att skydda operativet). Home-versionerna brukar inte ha GPO-stöd (GPEdit saknas) vilket också är en nackdel, inte minst i Windows 10 där mycket går att ställa in den vägen inklusive uppdateringarna och telemetrin. Vad som är intressant här är att Windows 95 introducerade GPO (det fanns ju inget "Windows 95 Enterprise" eller "Windows 95 Home") innan detta sedermera "flyttades" och vi idag sitter med två "konsumentversioner" (Home/Pro) som antingen saknar detta helt eller har begränsat stöd. Jag har för mig att Windows 10 Pro kan läsa in GPO om datorn är domänansluten (t.ex att den kan importera AppLocker-konfigurationer den vägen men inte skapa sådana lokalt då de inte har någon effekt).

Då jag är van vid sådana system som Mac OS X och Linux där man har separat admin och standardanvändare brukar jag konfigurera Windows på ett liknande sätt.

För egen del skulle jag säga att Windows 7 Ultimate och Windows 10 Enterprise ligger bäst till när det gäller nyare Windowsversioner - 7an med Aero betraktar jag definitivt som höjdpunkten. Det är ganska irriterande att MS inte erbjuder ett Windows 10 Ultimate då det är först med en ren Enterprise-installation kombinerat med debloatscript och Classic Shell som det blir ordning på grejerna.

Rent generellt betraktar jag Windows 2000 och Windows 7 som de mest lyckade versionerna - det är system som för det mesta känns "rätt" ifråga om funktionalitet, stabilitet och gränsnitt. W2K har ett rent stiligt gränsnitt som är effektivt och kan betraktas som en utmärkt polering av det koncept som kom med W95.

Första Windowsversionen blev 3.1 och den har jag inte de bästa minnena av även om den var rätt OK. Framförallt DOS-pillandet när man skulle frigöra konventionellt minne tillsammans med filnamn på 8 tecken var frustrerande. På den tiden föredrog jag tveklöst Amiga OS och Macintosh System 7.x.

Först med W2K upplevde jag att Windows kommit upp på en nivå där det blev trivsamt (XP med klassiskt tema är OK, dock är inte Luna min favorit).

Svåraste Windowsversionen att bedöma är 10an och det beror på att det är väldigt utgåveberoende. Home/Pro utan fullt implementerad GPO (Home Edition saknar det helt, Pro ignorerar diverse policies även om man kan komma åt editorn) och Candy Crush/bloat betraktar jag som ytterligt frustrerande och rent irriterande medan slimmat Enterprise ihop med Classic Shell är helt OK. Då har man eliminerat bloatet och har fått till kontrollen över systemet vilket även innebär att uppdateringarna sköts mer diskret utan att abrubt störa.

Annars måste jag säga att mina favoriter är Mac OS 8/9 och Mac OS X fram t.o.m 10.6.x.

I valet mellan att styras av DRM-tjänster eller använda standardformat (i fallet "lagligt" innehåll är då Archive.org en utmärkt källa) är valet för mig enkelt. "Skydda innehåll" i detta fall handlar mer om en extrem form av kontroll snarare än rent skyddande av materialet eftersom det saknas standarder. Hade det funnits ett standardiserat system (tänk digital motsvarighet till skivor där allt innehåll är åtkomligt via en standardspelare) hade inte DRM nödvändigtvis varit katastrofalt men som det är idag där det "måste" till en massa proprietära klienter för sådant som filmer (motsvarande att ha en Sonyspelare, en Warnerspelare och en tredje för Universal) eller musik (Spotify kräver en spelare, Tidal en annan etc) eller böcker och tidskrifter (Adobe Digital Editions som är rent fruktansvärd, Aldiko Reader som också är bedrövlig eller dedikerade appar för olika tjänster) kan jag inte annat än ge bolagen fingret.

Det är fullständigt uteslutet att för min del välja operativsystem baserat på huruvida Netflix-appen finns till det eller ej alternativt välja webbläsare efter huruvida Netflix har hårdvaruacceleration eller ej. Så viktigt är inte film och TV att jag är beredd att äntra DRM-träsket utan om enda alternativet är Netflix och liknande tjänster hoppar jag hellre över det hela (finns ingen film eller TV-serie som är så bra att jag är beredd att börja installera olika klienter för att se den). Enda områdena där DRM implementerats på ett sätt som är acceptabelt är spelkonsoller samt CD/DVD/BD eftersom man inte behöver pyssla med en PlayStation eller Xbox i detta avseende och spelen hanteras identiskt (man får inte reda på att Xboxen nu är "för gammal" för att spelen skall fungera och att det inte finns nya uppdateringar varpå man behöver en ny konsoll för att kunna fortsätta spela o.dyl).

Min princip är att media skall fungera som t.ex CD: För att spela skivorna krävs en CD-spelare. Den spelar allting utgivet i CD-format, d.v.s jag behöver inte fundera på om det är en Deutsche Grammophon-skiva eller Universal Music-dito som skall spelas. Samma med dokument - EN läsare som hanterar allt, d.v.s inget krångel med huruvida det är en "Readly-tidning" eller en "Zinio-tidning". En DRM-implementation på systemnivå där man vid inloggning även aktiverar DRM (d.v.s olika filer hanteras som om de vore DRM-fria sålänge man är inloggad) utan att man är låst till specifika programvaror. Således att en DRM-skyddad tidskrift kan läsas i alla PDF-läsare sålänge användaren är inloggad (d.v.s filen är knuten till ett specifikt DRM-konto som sedan kan knytas till användarkontot på datorn). Jag ser helt enkelt ingen anledning till varför man skall ha olika proprietära mediaspelare på en dator beroende på vilken TV-serie man vill titta på när en DVD-spelare är kompatibel med alla serier (jag behöver inte ha en dedikerad apparat för att se Star Trek och en annan för att se Star Wars, ej heller behöver jag fundera på märket på spelaren).

Dessa principer gör att jag rekommenderar operativsystem baserat på funktionella krav och för en basal användare är Linux med en pakethanterare (t.ex Ubuntus programbutik) utmärkt bra. Jag talar nu om "surfa lite, använda Internetbanken och skriva brev". Om det kommer in diskussioner om Netflix och liknande är standardrekommendationen från min sida alltid en TV-box. Det är betydligt enklare att använda dessa appar därifrån med autouppdatering påslaget.

Om det finns specifika krav på t.ex Microsoft Office är Windows helt klart lämpligt men jag föredrar tveklöst att sikta på Pro där och samtidigt säkra upp det maximalt och undvika Chrome och liknande. Det som kan vara en viss balansgång är nivån på adblocking och scriptblocking i webbläsaren då min erfarenhet av ovana användare är att det kan vara lite bökigt (frågor kring varför det uppstår tomma rutor på sidor där innehållet i dessa serveras via ett adnätverk exempelvis). Likaså har vi detta med banktjänster där jag brukar installera en dedikerad browser för ändamålet ihop med en strikt instruktion om att använda den för detta syfte och ha en annan dito för "vardagssurfandet".

Pakethantering via Chocolatey är praktiskt och något jag föredrar att använda då det underlättar underhållet och uppdaterandet av diverse programvaror.

Jag håller med om att Windows inte är speciellt supportkrävande fast vill absolut tillägga att det gäller att konfigurera det på ett sätt som förhindrar en ovan användare att ställa till det (t.ex installera exe-filer och annat). Däremot kan systemet vara rejält problematiskt i de fall man skall fixa en burk med Home Edition med en defaultinstallation där användaren varit admin och Chrome är webbläsaren och det finns olika trevliga saker installerade (adware och annat). Toolbars är en klassiker i sådana sammanhang.

Däremot tror jag inte på idén att det finns ett "standardoperativsystem" i form av Windows Home Edition och att utgångspunkten alltid är detta och att andra lösningar i form av t.ex Linux och macOS endast kommer in om det finns "specialkrav". Det är lite som att utse Chrome till "standardbrowser" och sedan insistera på att konkurrerande lösningar endast är till för "specialfall".

På samma sätt är det med olika programvaror, t.ex teorin att Adobe Reader eller Microsoft Office är någon form av "standardlösning" som är förstahandsvalet så fort en dator skall konfigureras.

Linux är ett utmärkt system som passar in i ett flertal fall men att rekommendationen styrs av användarens behov. Om det t.ex finns ett behov av Microsoft Office och andra MS-tjänster är t.ex Windows att föredra. För en användare som kör andra lösningar är Linux eller Mac utmärkt och detsamma gäller om specifika programvaror behövs. I vissa fall kan en ChromeBook eller iPad vara lösningen.

Kommer det en användare som börjar räkna upp olika DRM-baserade tjänster som absoluta krav kan det exempelvis vara enklast att rekommendera en iPad och eventuellt en Apple TV snarare än fastna i en diskussion om huruvida Linux har Netflix eller ej.

När det gäller Adobes programvaror skulle jag direkt säga att idag med CC och allt pyssel det innebär framstår GIMP och GIMPShop som attraktiva. Det är inte som på Adobe CS-tiden (senaste versionen av deras produkter som inte kräver en massa extra pyssel var CS6 som dessutom är mer lättdrivet än senaste CC-versionerna).

För egen del måste jag säga att attraktiviteten hos Linux och olika open source-projekt ökat något enormt under senare år p.g.a alla proprietära inlåsningar som blivit extremt populära (även Windows har ju i vissa fall upplevt mothugg p.g.a avsaknad av diverse tjänste-appar som finns till Android och iOS).

IT-frihet har hög prioritet hos mig och det innebär att jag inte tolererar att olika bolag kommer och har synpunkter på systemvalet varpå jag försöker undvika att låsa in mig i allt för begränsande tjänster så mycket som möjligt med undantag i sådant som stödjer interoperabilitet, e-post där det inte spelar någon direkt roll vilken klient man har, hade Google däremot börjat strypa möjligheten att läsa Gmail i annat än deras egen klientprogramvara hade jag snabbt hoppat till annan leverantör).

I valet mellan streamingtjänster och skivor tar jag alltid de sistnämnda. Dagens fragmentering där gör att jag finner denna distributionsform tämligen oanvändbar varpå jag inte har några som helst problem att skippa Netflix och liknande eftersom motståndet mot kaoset är långt större än lusten att ta del av innehållet. Då spelar jag hellre än sitter och funderar över vilken tjänst som har X och vilken tjänst som har Y, än mindre försvarar situationen.

@snajk: Varje gång jag läser om olika DRM-baserade tjänster och lösningar skräms jag och inser att mitt beslut att deklarera enheterna som DRM-fria zoner är det riktiga. Inget DRM-material accepteras på mina diskar. Enda enheten där jag kan tolerera DRM-skydd är Xboxen eftersom den åtminstone inte DRM-krånglar på det sätt som kan ske med andra enheter (Netflix är ett typiskt exempel på DRM-huvudvärk och är en tjänst jag aktivt undviker till den grad att jag helt skulle lägga ner filmtittande om detta vore det enda sättet att ta del av sådant material).

När sedan DRM blir en utslagsfråga avseende operativsystem, d.v.s att valet plötsligt styrs efter klienttillgång och DRM-stöd börjar det bli mer problematiskt eftersom jag finner det fullständigt bisarrt att en så banal sak som film och musik eller böcker och tidskrifter ställer detaljkrav på klienten (det är för mig som att köpa en Warnerspelare för att se Warnerfilmer och en Sonydito för att titta på deras material och ha en stapel av utrustning beroende på vad som skall konsumeras eftersom alla vill låsa in mig i ett slutet ekosystem).

Det finns inget mer skrämmande än att hjälpa ovana användare med DRM-relaterade problem (t.ex att en klient inte längre funkar eftersom den inte uppdaterats av ena eller andra skälet eller att det kommer upp diverse felmeddelanden av ena eller andra slaget). Jag blev väldigt bränd en gång i tiden av SF Anytime (använde det inte men minns dess detaljkrav på datorsystemet). De skadorna sitter i ännu.

Linux som skrivbordssystem? Det beror helt och hållet på användaren skulle jag hävda och då behovet.

För en användare som främst skall ha datorn för lite ordbehandling, e-post och webben ser jag definitivt inget hinder mot att köra Linux och en pakethanterare för installationer när alternativet på Windowssidan heter Home Edition och Pro inte är gångbart av ena eller andra skälet. Detta då min generella erfarenhet är att riktigt stabilt och driftsäkert Windows kräver ett antal åtgärder som bl.a. involverar GPO och att en Linuxdistro à la Ubuntu är en smidig lösning som är lättanvänd och säker.

Är det riktigt basal datoranvändning det handlar om kan en ChromeBook vara en variant också.

Nu talar jag generellt om väldigt dator-illiterata användare som företrädesvis behöver en väldigt låst miljö (inga adminrättigheter i någon form). Windows med adminkonto och en oskyddad webbläsare (Chrome utan säkerhetsplugins) är en garanterad väg till problem i dessa fall.

För min del handlar valet av system helt om användarens behov och Linux har definitivt sin plats även på skrivbordet. Jag ser inte att det finns någon form av "standardsystem" som passar "alla" utan valet av operativsystem får styras helt efter behov och kunskapsnivå.

När det gäller olika DRM-lösningar och tjänster såsom Netflix brukar min rekommendation alltid vara en TV-box (Apple TV eller någon Androidbox t.ex) då det är betydligt smidigare än att begränsa sina datorval efter huruvida webbläsaren X stödjer DRM Y eller ej, alternativt att man inte kan använda operativsystemet Z eftersom den och den proprietära DRM-försedda tjänsten ditten eller datten inte har en klient för det. Således flyttar man streamandet från Netflix till TV-boxen och avlastar datorsystemet dessa bekymmer.

Windows för ovana användare har jag inga direkta problem att rekommendera men då konfigurerar jag alltid upp väldigt "Linuxlika" miljöer med begränsade rättigheter och ytterst strikt adblocking och annat (Chrome är då en utesluten webbläsare och Netflix o.dyl sköts via TV-box).

Finns det inga specifika krav på Windowsexklusiva program ser jag inget problem att använda Linux på skrivbordet år 2020. Föreligger det behov av sådan programvara blir läget ett annat men då finns ju WSL eller VM-lösningar. Man kan ju även köra Windows i en VM under Linux som tänkbar lösning.

För en konsoll i stil med Series X är $599 troligt pris även om det alltid kan ske rejäla överraskningar (d.v.s $499 och sedan någon form av entuasiastversion som ligger högre genom att bjuda på extra godis, t.ex Elite-handkontroll och annat). För egen del betraktar jag det som prisvärt då det kan ställas mot nuvarande generation som kom 2013 - även om man skulle släppa en mid-life-uppdatering i stil med One X eller PS4 Pro. Prisvärdet i det hela ligger i den hårdvara man får för pengarna jämfört med motsvarande speldator samtidigt som existerande spelbibliotek är kompatibelt och även kan ge förbättrade upplevelser.

Således skulle jag säga att Series X för $599 är prisvärd för existerande konsollägare och samma gäller PS5. Har man däremot ingen konsoll redan utan funderar på att "prova" är en PS4/Pro eller Xbox One S/X sannolikt en mer kostnadseffektiv/prisvärd lösning.

Om det skulle uppstå behov av lägre pris än $599 lär det bli ett upplägg med en "standard edition" (basenhet plus en handkontroll) för $499 och sedan diverse bundles ($599 för basenhet med handkontroll och ett-tre spel) följt av någon "Premium Bundle" ($699 för basenhet med Elite-kontroll och tre spel samt tre månaders Game Pass Ultimate) och diverse motivlackade Limited Editions. Detta för att dels kunna erbjuda en konsoll till ett lägre pris men samtidigt kompensera detta genom att sälja andra paketlösningar.

Ur rent "psykologiskt" perspektiv känns $599 som en helt OK price point, framförallt eftersom "Series S" sannolikt kommer att komplettera som instegsmodell. Hade det funnits ett "datortillbehör" i stil med de lösningar som fanns till Amiga CD32 som gjorde att konsollen blev en fullfjädrad dator och därmed 2-in-1 skulle högre pris kunna fungera, alternativt $599 för basenheten och $200 för datortillsatsen.

@lillaankan_i_dammen: Går man ut på den globala marknaden får man höga prestanda, uppdateringar (Android One), utmärkt skärm och allt utan att det måste till ett "flaggskepp". Det är inte 2012 nu där skillnaden var 720p-skärm i flaggskeppen vs budgetenheter med 320 x 480 eller processorer över 1 GHz och dualcore vs singlecore 600 MHz i budgetsegmentet. 7-tumsskärmar med motsvarande skärmyta som Nexus 7 har jag inte sett i något flaggskepp idag (7-tums 16:9 är klart större än 6,7 tum 21:9).

Jag har inga invändningar mot att betala mer för att få kraftfull hårdvara och utökad funktionalitet samt "premiumbygge" men dagens smartphones är ytterst generiska "glasbitar" med ytterst likartad design och skärm vilket gör att inte ens när man dubblar prislappen får man tydliga förbättringar då sådant som Snapdragon 8xx (alltså Qualcomms kraftfullaste chipsets) inte kräver att man bränner över 10 laxar.

Utgår man från Googles appar och använder sin smartphone till sådant som kontakter/kalender/betalningar/bankappar/biljetter blir inte hanteringen av detta förbättrad av dubbla eller tredubbla prislappen. Inte ens livslängden hos telefonens batteri eller uppdateringarna till densamma förlängs jämfört med Android One-modeller eller Pixel 3a. Vill man använda Google Pay och liknande tjänster som bygger på SafetyNet är root inget välfungerande alternativ även om det pågår katt-och-råttalek med Magisk och då uppstår situationen med att betala tusentals kronor för ett "flaggskepp" vars system man inte har kontroll över och där dagen när uppdateringarna slutar komma blir en nedräkning till tillfället när t.ex bankappen plötsligt kräver Android Y när man inte kan köra nyare än X. Med tanke på alla 24-månadersabonnemang som i princip alla flaggskepp köps med (de är ofta hårt knutna till detta upplägg) blir det rejält dyrt för kort livslängd jämfört med datorprodukter av olika slag för samma pris eller tablets.

Medelsmartphonen idag kör en Snapdragon 6xx, 7xx eller 8xx i spannet 2000-7000 kronor och skärmar på 1080p eller mer är standard. Androidversionen är 9 eller 10 och RAM ligger på 4-12 GB beroende på modell. Interna lagringsutrymmet varierar men är ofta 64-128 GB med möjlighet att välja till mer. Glasbaksida och metallinslag är överlag standard över hela linjen och designen är snarlik (många smartphones har iPhone-liknande design idag, i princip får man ta BlackBerry KeyOne och KeyTwo för att hitta något radikalt avvikande). På uppdateringsfronten är det Android One som gäller om man vill ha OK hantering där (ju mer modifierat systemet är, desto svårare blir uppdaterandet).

Det är helt enkelt så att skillnaderna är små överlag - än mer gäller detta driftsäkerheten och livslängden på sådant som batterierna.

För ett antal år sedan fanns det anledning att köpa ett flaggskepp eftersom det gav betydligt bättre hårdvara men även mjukvara (Nexus var dock ett undantag, framförallt mjukvarumässigt). Idag är det inte längre så.

Man kan mycket väl köpa ett flaggskepp för feelgoodkänslan eller för att operatören har ett bra erbjudande men att intala sig själv att dagens flaggskepp är överlägsna för vardagsanvändning och att kvaliteten är oerhört mycket bättre på allt (nästan så det låter som plastig budgetmobil med 320 x 480-skärm för 3000 kronor, därav att man behöver lägga mer än 10 000 för att få glas/metallskal och högupplöst skärm samt höga prestanda och bra kamera) är att göra sig själv en otjänst.

En produkt blir inte automagiskt överlägsen bara för att prislappen är den dubbla eller tredubbla jämfört med en likvärdig dito. Man kan säga att "bättre är dyrare" i så mening att bättre hårdvara kostar mer men inte att "dyrare är bättre" då en prislapp inte garanterar någonting.

Enkla sysslor (BankID, biljetter, shopping, betalning) kräver enkla verktyg för min del.

@freethinker: På vilket sätt blir dessa funktioner bättre när man går upp i prisklass?

Google Calendar och andra kalendrar funkar utmärkt på alla Androidenheter oavsett pris. Gmail-appen och andra e-postappar funkar också utmärkt på alla möjliga enheter. Apple Pay ser jag inte finessen med eftersom det kräver en specifik enhet (samma sak gäller Samsung Pay). Google Pay däremot är bra och funkar på många enheter. GPS med bra kartor hade redan min Nokia N95 och alla Androidenheter har det ihop med Google Maps så inte ens där behöver man bränna mer pengar än nödvändigt. Spel på smartphones som saknar handkontroll är inte min kopp té så där blir mitt val en Switch om jag verkligen känner att jag vill spela mobilt idag (Xperia Play var däremot briljant).

Vill man köra Android med Googles ekosystem (G-appar) idag faller mitt val direkt på Android One-enheter med NFC då man får ett rent, bloatfritt system och Google Pay. Jag kör en Nokia 6.1 med Android 10 som plånbok och den pinnar på bra. Inte en enda gång har jag uppfattat att den "inte räcker" eller "har brister" som skulle motivera ett utbyte mot ett nytt 24-månadersabb ihop med ett "flaggskepp".

@rj45: Det finns ingenting jag gör med mobilen jag inte kan utföra med datorn förutom tre saker: Mobilt BankID, betalning i butik och biljetter. I fallet mobilt BankID är det dock enbart för inloggning till tjänster jag använder PCn till. Meddelanden skickar jag inte från mobilen annat än i nödfall, annars är det datorn som gäller (meddelandetjänster som saknar desktopklient använder jag inte). Bankappar använder jag inte (rent generellt är jag ingen app-anhängare annat än i vissa specifika fall, nyhetsappar och liknande är inte min melodi, föredrar webbläsaren).

I fallet root/admin är det mycket enkelt: Kontroll över systemet. Det handlar om att kunna anpassa det på olika sätt men även om möjlighet till felsökning om något strular men även om att köra appar och program som kräver sådan åtkomst (Titanium Backup är ett exempel i fallet Android). Det handlar även om att lägga till funktionalitet (Xposed i fallet Android).

Anledningen till att DeX knappast kan räknas som fullvärdig desktop är enkel: Android är fortfarande Android och kan fortfarande inte köra Linux- eller Windowsprogramvaror även om man dockar enheten. Resultatet blir då det vanliga - behöver dator. Jag söker en konvergerad lösning med en enhet som antingen kan köra både Android och Linux eller Windows (t.ex Android i odockat läge, Windows i dockat) eller något av de sistnämnda ihop med Android Runtimes för körning av vissa appar. Helt enkelt en flexibel kombination. Då skulle jag t.o.m vara beredd att betala 10 000 eller mer men för en Androidenhet? Glöm det.

På kamerafronten ser jag ingen anledning att betala tusentals kronor extra för en smartphone när det finns utmärkta kompaktkameror och ja, jag tar med mig kameran (d.v.s argumentet "den bästa kameran är den man har med sig" biter inte på mig eftersom jag tar med mig den - kompakten alltså).

Jag brukar ta med mig datorn (Surface Go med LTE) ute på fält och använder mobilen som digital plånbok.

Tidigare var jag mer aktiv smartphoneanvändare men har helt enkelt tröttnat på denna enhetstyp. Mitt intresse dog helt när "anti-root-åtgärderna" blev alltmer påtagliga och saker som tidigare fungerat utmärkt plötsligt slutade fungera p.g.a Google.

E-post i mobilen finner jag tämligen otympligt jämfört med på datorn och det beror på gränsnitten. Dock har det funnits mobila lösningar som faktiskt kändes bra, närmare bestämt e-posthanteringen i Nokias Communicatorserie som var mer datorlik.

Jag skulle inte få för mig att ersätta en dator med en mobil idag utan går då snarare rakt på en fick-PC/UMPC men som digital plånbok funkar smartphonen bra. Den ersätter inte en PC utan utgör ett komplement. Spel på en mobil skulle jag inte ge mig på såvida det inte handlar om en enhet à la Xperia Play. Att spela spel med fingrarna på en pekskärm funkar inte för min del, däremot har jag tidigare spelat vissa titlar med stylus på tidigare handdatorer vilket fungerade bra (Windows Mobile/PocketPC).

Summerar jag alla mina smartphones genom åren inser jag att HTC Touch Pro 2 egentligen är det som kommit allra närmast att vara den optimela lösningen förutom Nokias Communicatorserie.

@talonmas: Jag har mobilsurfat mycket men har gradvis givit upp det och föredrar att konsumera Internet på antingen 10-tumsskärmen eller 24-tummaren. Den lilla skärmen är alldeles för plottrig på desktopsidor vilket är det jag använder även där. I.o.m att jag kör 2-in-1 finns inte behovet av mobilen annat än som digital plånka då allt annat är något jag föredrar större skärm, tangentbord och penna till. Skall jag läsa är det direkt större skärm som gäller (dagens smala mobilskärmar tål jag inte alls eftersom det ger rena brevlåde-effekten när man skall läsa, framförallt i landscapeläge).

Problemet med dagens smartphones är att "lägga mycket pengar" snarare är att bränna upp dem eftersom det tyvärr är så att man inte får vare sig bättre teknik, operativsystem, batteri eller ens hållbarhet bara för att man dubblar eller tredubblar priset. Även om man slår på stort och köper en maxad Samsung Galaxy Note 10 i Plus-version med maxat lagringsutrymme har man inte köpt sig längre livslängd ens batterimässigt och uppdateringarna är som de är.

Det fanns en tid när man faktiskt fick mer för pengarna genom att betala mer (Nokias Communicatorserie är ett utmärkt exempel på detta) men idag är skillnaderna små. Inte ens kvalitetskänslan förbättras genom att gå upp i pris eftersom "premiumbygge" i glas och metall är ytterst vanligt även runt 2000-3000 kronor.

Hårdvaran är också mycket standardiserad med 4-12 GB RAM och Snapdragon 8xx över hela linjen (i olika tillverkares toppmodeller).

Det är inte som med datorer där man går från en i3 med 4 GB RAM till att få en i7 med 12 GB RAM och diskret grafikkort och mycket annat när man går upp i klass, d.v.s att det högre priset också ger mer och förbättrad hårdvara.

Tanken att betala mer än 2-3000 kronor för att köra "appar" på en liten skärm är totalt främmande för min del. Över 3000 kronor vill jag ha kontroll över enheten och köra desktopbrowser med alla tillägg samt mycket annan programvara och ha penna samt tangentbord (skärmtangentbord driver mig till vansinne). För konsumtion är en 2-in-1 perfekt eftersom tabletformatet är utmärkt då man befinner sig på annan plats än vid skrivbordet. Däremot är tanken på att titta på film och läsa tidskrifter på en smal liten mobilskärm närmast skrämmande för mig.

Dockningsbar 2-in-1 med mus, tangentbord och större skärm och som jag kan ta med överallt är min melodi, alternativt små mini-PC.

@talonmas: Det finns ett antal skäl att inte bränna dessa summor på en "telefon" - här kommer mina egna två cent som ett exempel.

En smartphone "telefon" får idag betraktas som en bruksvara som används till att köra diverse appar (BankID, reseappar, shopping och liknande). Då sådant som surfande och annat är tämligen otympligt jämfört med att ha en större skärm (jag skulle inte få för mig att använda en smartphone istället för dator/tablet någon längre tid p.g.a detta) samtidigt som funktionaliteten är starkt begränsad (nyare Androidversioner blir alltmer nedlåsta och iOS är redan rejält nedlåst) finns det ingen direkt logisk anledning att bränna datorpengar på "telefonen". Det finns ingen funktionalitet i en smartphone för 10 000 kronor och över som kan motivera dessa priser när innehållet utgörs av standardkomponenter och konkurrerande enheter med likvärdig hårdvara kan köpas för avsevärt lägre pris. Smartphonen ger ingen datorfunktionalitet utan kan i bästa fall utgöra ett komplement. Att köra appar (BankID, bank, shopping etc) funkar utmärkt bra på en Nokia för 2000 kronor och att lägga fem gånger mer leder inte till att man får "bättre funktionalitet" i ICA-appen eller att betaltjänsten funkar "snabbare".

Hade det däremot funnits smartphones som faktiskt kan dockas till att fungera som dator (dit räknas inte DeX eller "desktop mode" i Android 10 utan nu talar vi om körning av fullständigt Linux eller Windows på enheten) och som således kan ersätta en laptop vore läget ett annat och ett högre pris kunnat motiveras under förutsättning att allting är top notch (d.v.s inte standardkomponenter i en konfiguration som konkurrenterna erbjuder till halva priset).

Vissa inlägg antyder en djup respekt för klassiska teser såsom "priset sätts efter betalningsviljan" och "prisvärdet är subjektivt" parat med olika insinuationer om inkomstnivåer, d.v.s att kritik av prissättning beror på att den/de som kritiserar "inte har råd". Detta är ett ytligt och förenklat tänkande. Man kan ifrågasätta prissättning baserat på tekniska parametrar och global marknadskontroll och även kritisera en produkts pris utan att det beror på ytlighetens "avundsjuka" och "har inte råd".

För egen del är en smartphone en basvara för Bank ID och shopping baserat på den funktionalitet som finns. Således ser jag ingen anledning att betala Surface Pro-priser för att köra dessa appar. Tanken att sitta och surfa på en telefon eller se på film för att inte tala om spel (på pekskärm utan precisionskontroll) finns inte hos mig. Det är enbart frustrerande. Min inställning till smartphones är ungefär som till standardmjölk och bröd: basvaror - jag ser ingen anledning att betala fem gånger mer för att få "UltraDeluxeMilk" jämfört med en alldeles vanlig Arla-dito.

Jag inväntar 3-in-1-produkter som kan dockas och fällas ihop innan jag ser ett värde i en smartphone som överstiger 2000-3000 kronor. Skall man använda "telefonen" till betalningar kan man inte heller ta kontroll över den vilket kan jämföras med att köpa en dator där man inte har möjlighet att utföra någonting som kräver adminrättigheter eftersom tillverkaren låst detta.

TL:DR - Det finns flera skäl att inte se "värdet" i en 10 000-kronorstelefon och där ingår jämförelse av olika märken, teknologisk nivå, funktionalitet och att datorn inte kan ersättas.

Med tanke på alla dessa problem vore det bra med en genomgång av olika lösningar för att skydda ett system genom att beskriva attackvektorerna (t.ex RDP) och sammanställa förebyggande åtgärder.

En annan fråga som måste ställas i fallet Intel är om den skadliga koden kan "patcha om" processorns mikrokod - alltså om en infekterad fil som körs kan genomföra permanenta ändringar som gör att CPUn därefter är "skadad" oavsett om man blåser rent burken totalt eller ej?

Det är ju en ganska stor skillnad mellan att ha en "skadligt patchad" processor efter att koden körts respektive ha något som kan liknas vid en malwareinfektion som kan elimineras genom att i värsta fall formatera om disken.

Rent generellt är det min klara uppfattning att det är viktigt att beskriva attackvektorerna när det gäller säkerhetshål, d.v.s om det sker genom sådant som RDP eller Javascript alternativt infekterade exe-filer för att ge användarna möjlighet att vidta åtgärder (avaktivera RDP, scriptblock i browsern, kontrollera exe-filer innan exekvering o.s.v).

Den intressanta frågan är ju HUR den skadliga koden kommer in i systemet då den trots allt måste ta sig in på ett eller annat sätt.

Flexibla skärmar är tveklöst framtiden och fördelarna är uppenbara. Dock är det först när det kommer ordentliga "3-in-1-enheter" (dit räknas inte Android/iOS-produkter) som kör fullvärdiga operativsystem i stil med Linux och Windows som det riktigt intressanta börjar. Enheter som dels kan fungera som fullständiga datorer men även kan fällas ihop till att bli en mobil enhet med ett gränsnitt som anpassas efter kontexten är den stora möjligheten här.

Razr är intressant ur ett Androidperspektiv eftersom formatet (klassisk flip phone) passar utmärkt ihop med det systemets funktionalitet. För enheter som fälls ut till tablet är en 3-in-1-lösning baserad på Linux eller Windows klart intressantare.

I princip finns det endast en utväg tills standardisering sker och det är att dra öronen åt sig direkt när en tjänst bygger på proprietära klienter som kräver ständiga uppdateringar p.g.a olika ändringar av sådant som inloggningshantering och annat. Det grundläggande problemet ligger i planerat åldrande och att äldre versioner upphör att fungera, i en del fall genom aktiv blockering (t.ex att leverantören plötsligt blockerar versioner äldre än 10.10 och att användare som kör dessa p.g.a att inga uppdateringar erbjuds då tvingas köpa ny utrustning).

Proprietära klienter för sådant som musik, film/TV och tidskrifter och "smarta system" som helt och hållet bygger på något av detta med följden att utrustningen slutar fungera omgående efter att uppdateringar upphört är något jag för egen del försöker undvika. Ofta ställs det detaljerade krav på hårdvaran och mjukvaran för att klienten ens skall gå att installera och köra vilket kan vara ett rejält problem då det tenderar att kollidera med andra krav (t.ex det motstridiga kravet på Netflix vs integritetskontroll av systemet vilket inte kan kombineras om plattformen heter Android).

Den bästa lösningen i många fall är att t.ex köpa en Androidbaserad TV-box och använda den som källa för proprietära klienter och ansluta den till ett konventionellt byggt system. I det läget är det värsta som kan hända att man får byta box efter några år vilket dock är en utgift på $50-100 beroende på modell och klart bättre än att sitta med ett Sonossystem som har uppdateringsproblem eller plötsligt behöva byta ut en TV eftersom den inte får nya uppdateringar med följden att Netflix slutar fungera fr.o.m X-datum.

En övergripande princip som kan motverka problemen är just att ha en dedikerad enhet/box för de tjänster man absolut vill ha snarare än att ge sig på smarta TV-apparater, förstärkare med inbyggda proprietära klienter eller högtalare med liknande upplägg. Det är bättre att isolera funktionerna till en lätt utbytbar enhet.

Samma princip kan användas med smartphones - deras korta livslängd gör att det är mer effektivt med en billig basmodell som man byter ut när Bank ID slutar stödja den eller när batteriet börjar tröttna jämfört med att betala multum och ändå konstatera att driftstiden är klart försämrad efter 18 månader.

"Smarta" produkter har blivit ett sätt att korta livslängden men det går att rösta med plånboken då det finns alternativ.

@Dread56:

Tydligen hade du inget annat att göra eftersom du kände behovet att skriva i tråden.;)