@KimTjik:
Ja, det här är ett intressant och rätt okänt kapitel.
Det finns säkert detaljer här som inte är helt klarlagda av historiker heller och som du säger kan det ju inbjuda till en massa helt grundlös spekulation men i princip var det som du skrev. Men vi måste också vara på det klara med att det finns en massa propaganda här som riskerar att ge en helt felaktig bild om man går på den (se vilken som helst för IlyaZ kommentarer för exempel på det).
De västallierade var historiskt sett mer oroliga för kommunismen eftersom de västerländska demokratierna i mycket styrdes av konservativa högerregeringar som alltid varit rädda för revolution i sina egna länder.
Nazismen betraktades först - liksom Fascismen i Italien - som potentiellt nyttiga rörelser som skulle hålla den fruktade kommunismen i schack.
Ur Stalins perspektiv var den stora oron att de västallierade skulle göra upp med Hitler och ge honom fria händer österut i Europa. Med tanke på att Storbritannien och Frankrike till slut gick i krig för att skydda Polen kan det kanske låta långsökt men Stalin hade faktiskt en grund för sin oro som vi idag tyvärr glömt bort i väst.
Omedelbart efter första världskriget, när Ryssland var i inbördeskrig mellan tsartrogna vita och revolutionära röda så gick de samlade allierade segrarna från första världskriget faktiskt aktivt in på den tsaristiska sidan och skickade trupper till Ryssland.
Tsaren var ju - likt Lenin och Stalin och alla Sovjetledare som kom sen - en diktator och det råder ingen tvekan om att det ryska folket likt alla folk naturligtvis hade rätt att avsätta sin egen diktator.
Vanliga ryssar visste ju inte då heller vad som skulle komma, utan hoppades naturligtvis på löftet från kommunisterna om ett demokratiskt och fritt Ryssland när de väl segrat.
Men mitt i denna interna ryska konflikt mellan det ryska folket och den tsartrogna överklass som i århundraden tryckt ner dem i livegenskap och fattigdom blandade sig alltså de allierade segrarmakterna från första världskriget.
Storbritannien, Frankrike, USA och Japan (som varit på de allierades sida i första världskriget) skickade trupper in i Ryssland och försökte aktivt stödja en diktatorisk regim som det ryska folket försökte befria sig själv ifrån.
Det här har väl alla utom historikerna glömt bort i väst idag men det faktum att västmakterna - som ju sedan kom att påstod sig stå för demokrati och frihet - gick in med soldater och försökte hjälpa den diktatoriska tsaren att behålla makten i Ryssland har naturligtvis Sovjetisk propaganda sen kunnat utnyttja till stor effekt och jag skulle inte bli förvånad om Putin än idag drar växlar på det.
Det råder ingen tvekan om att de västallierade här agerade skamligt och av helt själviska motiv. Styrda av konservativa krafter som de var ville de inte se kommunister komma till makten i Ryssland och var därför beredda att stödja en diktatur de trodde sig kunna lita på, framför en kommunistisk regim. Likt det ryska folket kunde de ju inte då på förhand veta exakt hur saker skulle utveckla sig, men de var iaf övertygade om att diktatorisk Tsar var bättre för deras intressen än vad som än skulle kunna tänkas komma istället. Dvs de agerade av ren egennytta och inte på något sätt av omsorg för det ryska folket.
Så när kommunisterna väl vunnit inbördeskriget var hatet och misstron djup redan från början mellan öst och väst. I öst mindes man de allierades intervention med trupper för att stödja en hatad diktator, i väst fruktade man att kommunismen skulle sprida sig till arbetarna i de egna länderna och det är bla en av anledningarna till att den allmänna rösträtten infördes i hela Västeuropa åren efter den ryska revolutionen.
De konservativa krafterna (bla här i Sverige) insåg att det var bättre att ge arbetarna rätten att uttrycka sin åsikt i röstbåset, istället för att som i Ryssland ha försökt kväva folkets krav för länge och riskera revolution.
I vilket fall så fann naturligtvis den här oron god grogrund i Stalin som var oroad för att västmakterna helt enkelt skulle släppa Hitler lös på Sovjet. Och det fanns också dem i väst som tyckte att det var en utmärkt "lösning" på det "kommunistiska problemet" men samtidigt uppvisade ju Hitler och Nazismen ganska snart sidor som även konservativa krafter i väst fann motbjudande. Och om Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet hamnade i krig och den ena sidan svalde den andre skulle ju vinnaren bli oändligt mycket starkare naturligtvis.
Så Västeuropas ledare nöjde sig med att konstatera att så länge Kommunismen hatade Nazismen och vise versa så höll de varandra ganska mycket i schack och det var nog bara till Västeuropas fördel att behålla det så. Men det faktum att Hitler och Nazismen var virulent antikommunistisk var något som gjorde att de inledningsvis sågs som mindre farlig av ledande konservativa krafter i väst. Vilket i sin tur naturligtvis bara spädde på Stalin misstro mot de västallierade.
Så när Hitler börjar utöka sitt territorium i Europa - först västerut med att re-militarisera Rhenlandet, sen söderut med att annektera Österrike, var Stalins oro att Storbritannien och Frankrike verkar vara helt ok med ett Tyskland som bara växer sig starkare för var dag.
När Hitler sen kräver Sudeten-området från Tjeckoslovakien 1938 försöker Stalin få till en överenskommelse med Storbritannien och Frankrike om att de gemensamt skall motsätta sig Hitlers anspråk. Men det sovjetiska förslaget kräver att Polen och Tjeckoslovakien öppnar sina gränser för sovjetiska trupper så de kan nå en eventuell krigszon och varken de länderna eller de västallierade litar på Stalin och Sovjet. Oron är att Sovjet helt enkelt skall vägra att lämna områden de anser sig behöva för sitt eget försvar eller ha historisk rätt till om de väl tillåts placera sina arméer där.
Och med tanke på vad som sedan kom att hände är det ju ingen dålig gissning att det är så det hade slutat om Polen gått med på den sovjetiska begäran.
Det blir ingen uppgörelse utan istället sluts Münchenöverenskommelsen och Hitler tillåts annektera Sudetenland utan ett skott. Men när han sen bryter sitt löfte till de västallierade att inte vidare ingripa i Tjeckoslovakien genom att på våren 1939 ockupera resten av landet så inser de slutligen att Hitler inte går att lita på.
De garanterar Polens säkerhet och förbereder sig på att ett tyskt angrepp på dem kommer att innebära ett nytt storkrig.
Det här deklarerar de ju naturligtvis öppet så tydligt de kan för att få Hitler att backa men efter att ha svikit Tjeckoslovakien (som de ju också hade en försvarsallians med) i samma situation året innan är det naturligtvis många som tror att de återigen kommer svika sina löften.
Hitler tror att de kommer backa och överge Polen precis som de övergav Tjeckoslovakien. Stalin är övertygad om att de västallierade kommer att göra det och släppa Tyskland fritt mot Sovjetunionen - precis som han alltid fruktat.
De västallierade intervenerade ju med egna trupper i Ryssland för att hålla tsaren kvar vid makten, så varför skulle de inte låta Hitler avsluta vad de påbörjade?
Men ingen av diktatorerna vet att Britterna och Fransmännen faktiskt menar vad de säger och till slut känner sig pressade till den punkten att de måste motsätta sig Hitler innan han äter upp varenda liten nation i Europa.
De litade på hans löften i München men när han svek det ordet förlorade de allt förtroende för honom och bereder sig nu på att de antagligen snart kommer tvingas gå i krig mot Tyskland återigen.
Inte för att de vill - de har gjort allt de kunnat för att undvika att hamna här som de ser det - men nånstans måste de sätta ner foten och det blir Polen som blir gränslinjen för dem.
I det läget försöker Stalin - som ju nu är övertygad om att Storbritannien och Frankrike kommer offra Polen för att slippa gå i krig mot Tyskland - återigen få till en försvarsallians.
En delegation skickas till Moskva men som Blofeld säger var det en väldigt halvhjärtad insats. Västmakterna misstro mot Sovjet var avgrundsdjup inte bara av ideologiska skäl utan även rent militärt ansåg man Sovjet vara en högst tveksam allianspartner.
Tsarryssland hade ju förlorat sitt krig mot Tyskland under första världskriget och nu när kommunisterna hade makten måste den sovjetiska armén naturligtvis vara ännu sämre, trodde man.
Det faktum att Stalin dessutom offentligt rensat ut mängder av officerare i massrättegångar de tidigare åren gjorde att chefen för den brittiska delegationen faktiskt bedömde Polen som en värdefullare militär allierad än Sovjetunionen(!).
Den allierade delegationen hade heller inget mandat att faktiskt sluta nån överenskommelse utan var enbart bemyndigad att bedriva förbehållslösa samtal med sina Sovjetiska motsvarigheter.
Dessa meningslösa samtal gav Stalin det helt riktiga intrycket att de västallierade inte var speciellt intresserade av nån allians med Sovjet och samtidigt det felaktiga intrycket att de kanske medvetet försökte hålla Sovjetunionen upptagna med meningslösa skenförhandlingar med den hemliga förhoppningen att Hitler skulle anfalla Polen och snart stå vid den sovjetiska gränsen.
Detta samtidigt som Nazityskland började förbereda sig för sitt anfall på Polen och insåg behovet av att säkerställa Sovjetisk neutralitet OM de västallierade mot vad Hitler förmodade faktiskt skulle stå upp för Polen.
Som diktator hade Hitler naturligtvis inga som helst problem att ge Sovjetunionen snabba och raka besked - han behövde inte oroa sig över hur han skulle få nån allierad med på noterna eftersom Tyskland agerade ensamt och han behövde inte säkerställa att han hade nåt parlaments godkännande för avtalen han slöt.
Så Hitler lovade Stalin halva Polen och en fri hand i Baltstaterna samt att han skulle pressa Rumänien att avträda gränsområdet Bessarabien till Sovjet, han fick köpa strategiska råvaror som han behövde och han slapp oroa sig för ett sovjetiskt ingripande om det skulle komma till krig med västmakterna.
Stalin å sin sida fick fria händer att ockupera alla dessa landområden som han och många ryssar ansåg tillhörde nationen (och såna som IlyaZ här antagligen fortfarande idag anser tillhör Ryssland) och en pappersgaranti för att Hitlers nästa mål inte skulle vara Sovjetunionen.
Visst - Stalin litade naturligtvis inte helt på Hitler heller men han fick ju iaf nånting från honom medan de västallierade inte var villiga att underteckna någon meningsfull allians alls. Och om Hitler istället skulle gå i krig mot det västallierade så var Stalin övertygad om att det likt första världskriget skulle bli ett långt och blodigt krig som skulle ge Sovjet flera år på sig att rusta upp i lugn och ro.
Ur såväl Hitler som Stalins perspektiv var deras pakt därmed fullt förståelig. Den var inte slutmålet någon av dem ville nå men just där och då tjänade den bägges syften.
Storbritannien och Frankrike däremot blev tagna på sängen eftersom de lugnt litat på att Hitler och Stalin som dödsfiender aldrig skulle kunna göra upp. De hade tagit Sovjet för givet och förutsatt att det alltid skulle utgöra ett hot i Tysklands rygg som skulle gynna deras egna intressen utan att de behövde förbinda sig till någon officiell allians.
Det är en mer omfattande men absolut inte fullständig genomgång av den historiska bakgrunden till att Storbritannien och Frankrike aldrig fick till nån anti-Tysk allians innan kriget var ett faktum, utan att det istället blev Hitler och Stalin som gjorde upp.
Om IlyaZ nu dyker upp och sprider en massa gamla sovjetiska propagandalögner om det här - kom ihåg att han inte ens erkänner att Stalin var en diktator.
Och för de som kanske tycker att jag framställer Stalin i för god dager här å andra sidan - nej, det är absolut inte mitt motiv. Stalin var tveklöst en diktator som mördade miljoner oskyldiga men det förminska inte det historiska faktum att de västallierade faktiskt allvarligt misshandlade sina relationer med Ryssland efter revolutionen.
Att gå in med trupp på en diktators sida mot hans eget folk som kämpar för frihet och självbestämmande är aldrig nånsin en bra idé. Och det faktum att sovjetregimen som sedan följde var lika diktatorisk den ursäktar fortfarande inte de västallierades ställningstagande för den tsaristiska diktaturen.
Det enda det ledde till var att förgifta det ryska folkets syn på västländerna och ge kommunisterna en fantastiskt propaganda-seger. Vi i väst har som sagt glömt bort den här biten av historien men jag kan lova att minnet av hur bla brittiska och amerikanska soldater ockuperade rysk mark för att försvara en diktator var ett stort kapitel i varenda Sovjetisk historiebok - och antagligen är så än idag.
Och det var inte bara propaganda heller utan vad man sår får man också skörda.
Stalin hade faktiskt en genuin anledning att misstro västmakternas motiv under 30-talet när de länge såg ut att vara långt mer accepterande mot Hitler och nazismen än de nånsin varit mot kommunismen.
Men som sagt - det kan hjälpa till att förklara varför det slutade som det gjorde - men det ursäktar eller förändrar ju på inget sätt det faktum att Stalin var en diktator och massmördare.
