Jobbskillnad mellan Kandidatprogram och civ.ing program inom datavetenskap?

Kandidat är en titel som påvisar dina akademiska kunskaper. Inget som någon arbetsgivare skjuter famfar för.
Högskoleingenjör och civilingenjör är en titel som kan vara avgörande vid upphandling av uppdrag till din arbetsgivare.
Det är helt klart "trevligt" med en kandidat, men det är inget du skall satsa på.

@Simon^L: Jag har faktiskt ingen aning. Tyvärr.

Där jag jobbat har det alltid varit lite spridning i utbildning där en del har en KY-utbildning I bagaget, en stor del är civilingenjörer och några har doktorerat. Har inte upplevt någon större skillnad i arbetsuppgifter kopplat till utbildning utan det är snarare erfarenheten som har betydelse.

Nu är jag humanist i grunden men en snabb sökning på Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6gskoleingenj%C3%B6r kan ge viss insikt om de akademiska skillnaderna mellan högskoleingenjör och teknologie kandidatexamen. Vid en första anblick ligger de båda på samma akademiska nivå och skillnaden är främst att högskoleingenjörsprogram är yrkesprogram och således tydligare riktade mot arbetsmarknadens omständigheter. Hur arbetsgivare sedan ser på de olika utbildningarna har jag dock ingen aning om.

Sedan tror jag att det nog inte är några större problem att ändra sig ifall du börjar med att läsa antingen en kandidat- eller högskoleingenjörsutbildning och sedan kommer på att du vill satsa på civilingenjör.

@Simon^L:

Jag brukar reka alla som går i de här tankarna att bara köra på och ta hela utbildningen hela vägen till full Civ. Ing. Civilingenjör motsvarar en internationell masterexamen och de ser mycket bra ut på CV't om man ska ut och jobba i världen. I USA är det inget konstigt att tjäna 100k dollar om året som mjukvaruingenjör med Master. Även om man stannar i Sverige så är det bra för löneutvecklingen på sikt, lättare att bli befordrad till Chef också om man skulle vilja det i framtiden. Du kanske inte vill idag men vem vet om 10-15 år, yrkeslivet är långt.

Dessutom är ju utbildningen gratis i Sverige, många andra länder får du betala multum för en Master examen men i Sverige med våra höga skatter är det väl en utav de bra saker vi har. Sedan så har du ju redan klarat första året och första året brukar vara jobbigast och tråkigast. Sedan får man välja mera inriktning och plugga det som man tycker är kul. När jag pluggade så var första året döden, andra året var jobbigt, sedan 3-5 året valde man vad man ville och gled igenom det mesta för man tyckte det var kul.

Då tycker jag du skall satsa på något som du tror är rätt och helt enkelt strunta i vilken titel det ger.

Kan berätta lite om egna erfarenheter så du kanske får lite insikt. Jag har programmerat massvis på fritiden sen innan puberteten och haft diverse större och mindre projekt jag drivit. Jag har däremot aldrig läst någon regelrätt utbildning inom ämnet utan jag är matematiker. Trots det har mina roller alltid innefattat mer eller mindre utveckling/systemägarskap för att jag tycker det är skoj. I vissa fall har jag ersatt en systemutvecklare som slutat men då samtidigt gjort annat också. När jag var konsult hade jag även möjlighet till uppdrag som var ren systemutveckling.

Har haft möjlighet att gå all in på systemutveckling också men för mig har kombinationsroller gjort att jag tycker arbetet är mer intressant.

@Simon^L:

Jag hade också tentor som släpade från första året men det gick till slut, inte hela världen. Sedan tar ju många ett sabbatsår i mitten av utbildningen också. Och har man tur och är duktig kan få göra klart utbildningen utomlands i något kul land. Finns ju utbytesprogram och sådant: http://www.student.umu.se/under-studietiden/studera-utomlands...

Finns många vägar att gå om man vill

Jag håller med om det. Förut kanske det var så att civ. ingenjörer forskade mera men nu är det mest programmera, beräkna, använda CAD och FEM och kretskortsritprogram och så vidare. Vill man forska ska man nog bli doktor.

Den stora skillnaden framförallt mellan Civ.ing och högskole är mängden matte du läser. Civilingenjörer läser väldigt mycket matte, särskilt datateknik.

Som högskoleingenjör kan jag pitcha in här.
Det glader säger stämmer men bara till viss del. Pga främst den mindre mängden matte är man sämre lämpad för de mer avancerade prylarna. Det jag främst sackat efter kollegor har varit kunskap om tyngre flervariabla optimeringsproblem där jag är helt lost, samt knixigare flödes och självsvängningsberäkningar. Resten lär man sig efter några år men det riktigt matteintensiva krävs egentligen universitet för att nånsin förstå sig på.
Men..! Marknaden vill ha MÅNGA ingenjörer. Skulle påstå att 90% av civilingenjörerna jobbar med och aldrig jobbar med annat än sånt där du lätt tar dig fram med en kandidat. De som pysslar med den avancerade forskningen måste vara civing eller högre, men den stora majoriteten kommer aldrig i närheten av det.
På de flesta avdelningar jag varit(F&U inom fordonsindustrin) har vi haft ungefär 1 kille som gjort det tyngsta teoretiska lasset och resten har mer gjort day to day ingenjörsgöra där det spelar noll roll.

Det är därför du ska låta passionen styra här. Vill du ha ett bra välbetalt jobb där du gör balla grejer men investera så lite tid i det som möjligt: gå kandidat/hing. Vill du verkligen ta dig fram till en av de ballaste spetspositionerna: måste gå civing.

Finns otroligt mycket desinformation där ute från kids som läst runt på lite sidor men inte själva har erfarenheten tyvärr.

Kraven är inte lägre på ett kandidatprogram jämfört med ett högskoleingenjörsprogram. Kraven för respektive examenstyp framgår av högskoleförordningen i bilaga 2. Skillnaden ligger i att kraven för en kandidatexamen är närmare orienterade mot akademiska värden (kritisk diskussion, självständighet, forskningsanknytning), medan kraven för en högskoleingenjörsexamen är närmare orienterade mot tillämpning i arbetslivet (planering och genomförande av uppgifter, samarbete i grupp, utvärdering av tekniska lösningar). Fokusområdet för högskoleingenjörsexamen sammanfattas väl av den övergripande målbeskrivningen i förordningstexten: För högskoleingenjörsexamen skall studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som högskoleingenjör. Man har i flera omgångar diskuterat om högskoleingenjörsutbildning egentligen hör hemma i högskoleväsendet, eller om den istället borde bedrivas inom exempelvis yrkeshögskolan på grund av dess starka yrkesorientering - se exempelvis utredningen om högskolans utbildningsutbud, s. 307ff.

I praktiken torde skillnaden vara ytterst begränsad, utöver det värde som enskilda arbetsgivare kan lägga i respektive examensbeteckning. Eftersom det är möjligt att avlägga flera examina med samma högskolepoäng, så länge man uppfyller kraven för dem, är det inte ovanligt att man tar ut en kandidatexamen och en högskoleingenjörsexamen samtidigt, med grund i exakt samma utbildning. Eftersom processen för utfärdande av examen i Sverige initieras av studenten är det heller inte ovanligt att man aldrig avlägger själva examen när utbildningen är klar - antingen för att man inte ser det som betydelsefullt, eller för att man inte alls vet att man aktivt måste ansöka om examen för att få den. Detta förekommer särskilt frekvent bland just ingenjörer, och anledningen som brukar anföras är att arbetsgivarna inte bryr sig om vilken examen man har (eller huruvida man alls har någon). Se även här utredningen om högskolans utbildningsutbud, s. 272f.

I den mån det finns någon praktisk skillnad borde man studera mot en ingenjörsexamen om man vill arbeta med tillämpning och en generell examen (kandidat/magister/master) om man vill ha en mer akademiskt orienterad karriär. Vad gäller utbildningens längd (för exempelvis skillnaden mellan högskoleingenjör och civilingenjör) bör man utgå från vilken typ av arbetsuppgifter man vill hamna med. Mer avancerade uppgifter kräver i allmänhet längre utbildning. Möjligen är det värt att hålla i åtanke att personer med längre utbildning kan utkonkurrera personer med kortare sådan även för mindre avancerade arbeten om det blir trängsel på arbetsmarknaden. Risken torde dock vara begränsad när det gäller datavetenskap, då arbetsmarknadsläget inom detta område förväntas vara till den arbetssökandes fördel under ett antal år framöver - se SCB:s trender och prognoser.

Inte samma bransch men inom industrin där jag verkar så är det ingen större skillnad på jobben nyexade får oavsett nivå man läst på.
De är lika odugliga allihop första åren
En utbildning kan vemsomhelst harva sig igenom, det är på arbetet sedan som det visar sig vilka som är utav det rätta virket och vilka som är medelmåttor.

Kanske skillnad inom data dock

Vad menar du "akademiskt orienterad karriär"? Att doktorera? Finns det större möjligheter för det om man läser en magister än en civilingenjörsexamen? Sedan låter "För högskoleingenjörsexamen skall studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för att självständigt arbeta som högskoleingenjör." som ganska mycket rundgång...

Kan bara tala för Uppsala men där skiljer det inte mycket mellan kandidat+master (5 år) i datavetenskap och Civ. IT om man jämför grundutbud (vet dock att det varit tal om att detta ska ändras). Civ. IT läser lite mer matematik by default men datavetare har möjlighet att läsa mer matematik än civilingenjörerna (jag gjorde det) och har större möjlighet att välja kurser. Datavetare i Uppsala kan utforma sitt kursutbud till ett mer utmanande än vad Civ. IT har möjlighet till, men det går också att välja ett enklare utbud som datavetare, vilket gör det svårt att veta kunskapsnivån hos en godtycklig datavetare jämfört med en som läst Civ. IT.

Jobbmässigt har jag inte märkt några skillnader alls faktiskt om man läst 5 år (kandidat+master). Vet också flera som läst 3 år som nu är utvecklare på diverse firmor i Stockholm/Uppsala. I majoriteten av fallen så saknar majoriteten av personerna som läst 3 år examen, med släpande exjobb eller någon tenta. Företagen bryr sig inte särskilt mycket om det, utan vill helt enkelt ha utvecklare som ger vinst till företaget.

EDIT: Kände att jag kunde lägga till lite mer info. Läser man master i datavetenskap eller civ. IT så kan ens arbetsuppgifter skilja sig jämfört med en som läst kandidat för ingångsjobb. Men det rör sig oftast om andra arbetsuppgifter inom samma roll (systemutvecklare) och det är inte nödvändigtvis så att löneskillnaden är värd två ytterligare år av studier.

I början av tråden så var det någon som skrev i negativa ordalag om Kandidatexamen jfrt högskoleing. När jag pluggade i början-mitten av 90-talet (ja det är länge sedan) så var
högskoleingenjör en tvåårig utbildning, kandidat tre år, magister 4, civ.ing 4.5. I dag kanske det har förändrats? Personligen så håller jag (Teknologie) Kandidat som "finare" än Högskoleingenjör.
Så sätt inte likhetstecken mellan högskoleing och kandidat!

Möjligheterna att doktorera hänger mestadels på helt andra saker än din examensbenämning - den avgör behörighet, och sedan gäller det att hävda sig i konkurrensen bland de som söker studieplatserna. Generell behörighet till utbildning på forskarnivå får man genom en examen på avancerad nivå, och där räknas civilingenjörsexamen såväl som magisterexamen in. Specifika behörighetskrav kan gälla för enskilda forskarutbildningsämnen vid det enskilda lärosätet - vilka det gäller bör framgå av den allmänna studieplanen. Frågan om hur man hävdar sig bäst i konkurrensen är mer luddig, då ordningen skiljer sig ganska markant mellan olika ämnesmiljöer och olika lärosäten. Kvaliteten hos ditt behörighetsgivande examensarbete torde dock vara en av de tyngsta bedömningsgrunderna på de flesta håll.

Just kvaliteten hos dina meriter är dock avhängiga av hur din utbildning har sett ut, eftersom man lär sig olika saker av olika utbildningar. Om du då har gått en utbildning med starkare forskningsanknytning har du sannolikt anammat ett tankesätt som ger dig ett försteg gentemot vad som hade varit fallet om du hade gått en mer yrkesorienterad utbildning. Det handlar dock då inte om att man värderar själva examensbeviset olika, utan snarare om att dina resonemang kommer att se olika ut beroende på vilken utbildningsbakgrund du har.

Jag hade nog en mer luddig tanke kring den mer akademiskt orienterade karriären än så, dock. Dels finns det flera andra roller i högskoleväsendet som inte kräver att man doktorerar - adjunkter, projektassistenter och så vidare. Dels finns det också roller utanför högskoleväsendet som riktas mot att anamma, utveckla och omforma vetenskapliga rön i andra sammanhang. Om man skaffar sig en generell examen har man fått ett kvitto på att man klarar ribban för att vara en duglig akademiker. Man passar därmed bra för arbeten som kräver dugliga akademiker. Om man skaffar en högskoleingenjörsexamen får man ett kvitto på att man klarar ribban för att vara en duglig högskoleingenjör, och passar därmed bra för arbeten som kräver dugliga högskoleingenjörer.

Det är definitivt en rundgång - så är fallet med alla yrkesexamina. De är specifikt utformade för att tillfredsställa ett arbetsmarknadsbehov, så en högskoleingenjörsutbildning är ämnad att producera högskoleingenjörer - varken mer eller mindre. En kandidatutbildning är mer arbetsmarknadsneutral - den överför kunskap, och sedan är det upp till dig och samhället att avgöra vad som händer därefter. Åtminstone på ett principiellt plan, men sedan rör det sig alltså ofta om ganska begränsade skillnader i praktiken.