Inlägg
Inlägg som tomas1976 har skrivit i forumet
Då tar vi den här något beskurna bilden.
Då kör vi den här.
Här kommer mitt space noir-tema.
Jag såg ut över det öde landet. I fjärran kunde jag se mitt mål, en gammal luftvärnsutpost som var kvar sedan kriget. På detta avstånd såg den ut precis som när den var ny men den hade inte varit bemannad på många år. Även om jag visste att den av övergiven sedan många år och knappast innehöll något liv gick det en kall kåre nedför min rygg när jag studerade den. Jag visste av egen erfarenhet hur svåra dessa utposter var att övermanna och den tribut som krävdes för att tysta den.
Det var dock dit jag skulle, inga väktare fanns kvar för att hindra mig att nå mitt mål. I dess inre fanns en skatt. En radioaktiv skatt som skulle göra oss oberoende och ge oss möjlighet att starta ett nytt liv, långt från faror och dammiga ökenplaneter.
Från den platå jag stod på kunde man överblicka vägen framåt. Att gå på den förrädiska marken ovanpå platån skulle bli ödesdigert hade Ray förklarat för mig. Klippväggarna gav lätt vika och skulle ge mig en kvalfull död begraven under rasmassor nere i ravinen. Jag skulle bli tvungen att leta mig fram genom den labyrint av raviner som genomkorsade landskapet.
Ray, mitt sinne förmörkades när jag tänkte på honom, lång, välbyggd och med en charm jag aldrig kunde uppbåda själv. Jag gjorde mig inga illusioner om vad han hade för relation till Chan, de blickar hon gav honom hade hon en gång reserverat för mig men det var nu längesedan. Det var han som kom med idén till detta jobb, snabba pengar och mer av den varan än jag hade kunnat dra ihop på tio år med att rota genom gamla vrak efter säljbart skrot. Jag hade tvekat men Chan hyste stor tilltro till honom och hon kunde alltid övertala mig.
Han hade dock valt en usel landningsplats, marken var full av sandmask och så underminerad att jag nästan körde fast när jag satte ner skeppet. Tanken på att sitta fast här långt från närmsta boställe lockade inte.
Med en kort förbannelse över usla rymdpiloter slängde jag upp mitt jaktgevär på axeln och påbörjade nedstigningen mot platån. Jag kunde bara hoppas på att det var den sista överraskningen.
Synen var inte vacker. Det var uppenbart att jag inte var den första som försökt mig på att leta mig genom labyrinten. Enligt Ray skulle det vara tomt här men den sorgliga syn som mötta mig gav en annan vittnesbörd. Liket var inte särskilt gammalt men gav inte mycket ledtrådar till identitet. Det gick knappt ens att se om det var en man eller en kvinna jag tittade på och för den arme sate jag såg framför mig var alla sådana prefix utan betydelse längre. Själv hade jag annat att tänka på, det var smärtsamt uppenbart vad som orsakat dessa skador, något som inte skulle finnas på många mil håll enligt min fru och hennes älskare.
Att återvända var inget alternativ, klättringen upp till skeppet skulle jag knappast klara innan mörkret föll och med tanke på vad som smög runt i ravinen hade det varit ödesdigert. Takten i stegen ökade, min enda chans var att nå fram till utposten i tid innan solen gick ned för att söka skydd inomhus med ryggen mot väggen.
Där stod den, ett minne från en dyster tid. En gång hade den skyddat gruvorna från attacker med sina kraftiga luftvärnskanoner men det var längesedan. Mineralerna var slut sedan länge och det fanns inget i detta landskap som motiverade kostnaden för att stanna kvar. Det enda som än stod var denna koloss som inte varit värd kostnaden att frakta bort. Såren i väggarna vittnade om att den inte hade varit en ogjord investering men dess värde var nu överspelat och den hade lämnats att vittra bort. Än så länge höjde den sig över landskapet men den sjöd inte längre av liv utan var tyst och mörk. Min geigermätare borde ha avgett en signal vid det här laget. Vad jag sökte efter borde varit detekterbart på kilometrars avstånd men mitt instrument var stumt. Hade jag tagit mig hit förgäves, mina partners hade varit fullt övertygade och bombsäkra på att utpostens hjärta aldrig bärgats. Ray och Chan hade flugit över platsen för mindre än en månad sedan och lyckats detektera det från omloppsbana.
Det var i alla fall vad de påstod, jag kunde inte påstå att jag längre satte stor tilltro till deras ord. De hade också påstått att väktarna hade tagits med när utposten övergavs och det var nu mitt enda hopp. Skrapande ljud hade följt mig genom labyrinten och jag visste vad som väntade på att mörkret skulle anlända. Mina steg styrde mot de öppna hangarportarna men vad som fyllde mina näsborrar var inte längre doften av rikedom utan stanken av död.
Nog var det stanken av död, min död. När jag satte foten på golvet tändes ett rött ljus i bortre änden av hangaren. Det följdes snart av flera, ett gnisslande ljud fyllde rummet när maskiner som varit stilla i årtionden började röra på sig och flytta på tontals med mekanisk död. Jag behövde inte se ner på mitt gevär för att veta att jag inte höll i något som kunde skada det som satt sig i rörelse i mörkret. Nog skulle detta uppdrag leda till oberoende och rikedom men inte för mig utan för min fru och Ray, som kunde plocka ut mina besparingar och min livförsäkring. Själv fick jag trösta mig med att jag hade fått ett val om min egen död. Antingen sprängd och sönderbränd i en gammal hangar eller söndersliten av decimeterlånga klor där utanför. Det här var i vilket fall min viloplats där mina ben skulle ligga länge som en påminnelse om svek och förräderi.
Att förbanna mitt oblida öde och dess båda arkitekter kändes meningslöst nu, jag osäkrade mitt gevär och steg in i mörkret.
