G-Sync är en teknik från Nvidia och kräver också ett Geforce-signerat grafikkort från Nvidia. För att kunna nyttja finessen krävs ett Geforce GTX 650 Ti Boost eller bättre.
Poängen med G-Sync är att få dynamisk synkronisering mellan bildrutor renderade av grafikkortet och skärmens uppdatering. Normalt arbetar en bildskärm med fast uppdateringsfrekvens, till exempel 60 Hz. Ifall grafikkortet kan rendera fler bildrutor är det bortkastade rutor. Skärmen kan ändå inte visa fler än 60 bildrutor i sekunden (eng. fps, frames per second).
Om grafikkortet inte klarar mer än 60 fps uppstår ett problem att det inte finns tillräckligt med bildrutor för ett ihållande flyt mot skärmens 60 fps – bilden blir ryckig. I alla normalfall kommer mängden fps från grafikkortet att ändras hela tiden beroende på vad som händer i spelet.
Historia: V-Sync, av eller på?
Här finns det två vägar att gå, att köra med vertikal synk som skärmen, så kallad V-Sync, eller att köra utan. V-Sync ser till att skärmen bara uppdateras när grafikkortet har en färdig bildruta att lägga och det fungerar utmärkt så länge som grafikkortet orkar med skärmens uppdateringsfrekvens.
Men om grafikkortet inte hänger med skärmens uppdateringsfrekvens när V-Sync är igång uppstår däremot hackighet i rörelserna. Grafikkort måste vänta in nästa cykel från skärmen för att lägga ut bildrutan. En annan nackdel är att V-Sync tillför en viss fördröjning.
Att stänga av V-Sync ger därför en stor fördel för flytet i spel eftersom grafiken uppdateras när den kan uppdateras. Det blir helt enkelt mindre ryckighet när grafikkortet inte orkar med. Nackdelen är då att vad grafikkortet lyckas beräkna fram inför varje skärmuppdatering är vad som pressas ut på skärmen. Effekten av detta är så kallad tearing, att bilden blir bruten mitt i och det kan synas som linjer som rör sig i skärmen och bryter sönder konturer vid snabba rörelser.
Det har tidigare inte gått att få båda delar. Antingen V-Sync och flyt med risk för besvärande hack när grafikkortet inte hänger med. Alternativt ha finessen avstängd för ett bättre flyt och ständigt drabbas av tearing-fenomen.
Detta tillför G-Sync
Vad som är hela finessen med G-Sync är att den kombinerar fördelarna och eliminerar nackdelarna. Vad G-sync gör är att skärmen dynamiskt anpassar sin uppdateringsfrekvens efter vad grafikkortet kan prestera. Bildrutorna kommer i synk med skärmens uppdatering och med maximalt flyt utan tearing oavsett hur mycket grafikkortet pendlar i sin förmåga att rendera bildrutor.
Problemet har funnits sedan undertecknad satt i batiktröja och spelade Doom, så frågan är varför det dröja så länge med tekniken? Svaret är att det är lätt att tänk komma på lösningen, men än mer komplext att framställa i praktiken. Det är en så fundamental teknikförändring som måste till i skärmar och paneler.
Instruktionerna för att få G-Sync att fungera är tydliga
G-Sync är lätt att åstadkomma från grafikkortets sida, som endast behöver pressa ut de bildrutor de mäktar med. För skärmen ställs däremot helt andra krav. Skärmar har arbetat med fasta uppdateringsfrekvenser sedan hedenhös och medan det går att ändra uppdateringsfrekvensen hos alla normalt fungerande skärmar genom att högerklicka på skrivbordet, fungerar det inte dynamiskt på millisekunden. Det är vad som är nytt med G-Sync och vad som kräver något annat än en traditionell skärm.
Finessen du saknat
Effekten av G-Sync är faktiskt mycket mer subtil än vad undertecknad räknat med. Det bara flyter. För att uppleva dess effekt körs Crysis 2 med ett blygsamt Geforce GTX 680. Att köra i "Ultra" gav ingen större effekt alls. Tearing finns självklart inte, men med inte mer än runt 30–40 fps är G-Sync inte mycket till hjälp. Låg fps är låg oavsett hur snitsigt tekniken manipuleras. Att driva ett någorlunda modernt spel i 2 560 x 1 440 pixlar med höga inställningar kräver en hel del.
När kvalitetsinställningarna skruvas ned till "Very High" ökar antalet bilder per sekund rejält. Det pendlar mellan 50 fps i stora utomhusscener och över 100 fps inomhus. En rejäl skillnad på pappret, men samtidigt inte i upplevelsen.
Skillnaden blir däremot genast uppenbar när G-Sync slås av – tearing och ryck uppenbaras. En av de mer markanta fördelarna som undertecknad upplever med G-Sync är att precisionen i musrörelser blir bättre, detta då koordinationen med ögon och hand inte längre störs av plötsliga ryck och tearing.
En detalj är att med G-Sync igång accepteras endast GPU-skalning
Med grafikinställningarna nedskruvade ytterligare ett steg maxas skärmen ur och vi får ut över både 120 och 144 fps. Det har folk gjort sedan långt innan G-Sync fanns på kartan. Fortfarande lite ryck och en del tearing, men inte lika märkbart som att ligga och krysta i runt 60 fps. Fast då med sämre grafik förstås. På med G-Sync igen och får både höga fps och flyt utan tearing. Det bästa av två världar.
Det sammanfattar G-Sync ganska väl. Fördelarna med 100 fps och uppåt finns där så längre grafikkortet kan producera tillräckligt många bildrutor och när bildfrekvensen sjunker bibehålls flytet, utan tearing. Tekniken kräver dock ett grafikkort från Nvidia, detta eftersom G-Sync är en finess exklusiv för Geforce.
Det gör inte Asus ROG Swift PG278Q till ett felaktigt köp för den som sitter med ett grafikkort från AMD. Just nu är det den enda skärmen med 2 560 x 1 440 pixlar som klarar av 144 Hz. Även utan G-Sync är det en gamingskärm i toppklass. Dessutom kan ULMB-finessen med pulserande bakgrundsbelysning fortfarande vara en lockande finess.
