Fråga en präst (Svenska Kyrkan)

Jag har en fråga som kanske är lite knivig.

Måste en präst tro på gud? Om inte, varför ska just prästyrket vara förenat med en tro, när t ex en lärare inte nödvändigtvis behöver tro på det hen lär ut, så länge hen lär ut det korrekt och utan egna värderingar? Om man utför sitt jobb helt korrekt och inte låter avsaknaden av personlig tro påverka, är det då ett problem?
Dessutom kan man knappast bevisa vad en människa egentligen tror eller inte tror på, så egentligen handlar det väl bara om att utgå från att personen talar sanning om hen säger sig tro på gud.

En relaterad fråga: hur vanligt kan det vara att präster inte är troende? Jag är själv övertygad om att de finns. Man har säkert haft en tro inledningsvis, men sen förlorat den av olika anledningar, men vill ändå inte mista det jobb man har och den gemenskap man är en del i.

Intressant diskussion Jag själv tog en rejäl tänkare när jag skulle gifta mig. Jag anser mig inte kristen eller religiös egentligen.
Jag tror däremot på människan. Jag tror på att om någonting är fel och behöver rättas till är det människan som får göra det.
Allt ont i världen har människan skulden till, likaså allt gott. Människan kan idag skapa liv, vi kan flyga till andra planeter, vi kan ändra hela jordens klimat.
Vi kan trösta andra, ge hopp, ge en hjälpande hand. Likaså kan vi straffa, döma och döda.

Å andra sidan är jag övertygad om att det finns fysiska lagar som styr i rymden. Allting händer inte av ren slump utan "måste" hända på grund av andra förutsättningar och påverkan.
T.ex att det uppstått liv på planeter med rätt förutsättningar, liksom på jorden, räknas numera som en regel bland forskare. Det enda som just jorden verkar ensam om är hoppet mellan encelligt till flercelligt liv som är ett enormt avancerat hopp. Vad vi vet.
Encelligt liv kan uppstå relativt enkelt.

Detta gör mig inte religiös och det är definitivt inte någon skäggig gubbe eller tant i himmelen som styr och ställer ;D men det finns fysiska lagar, regler och förutsättningar som gör att vi finns idag. Sen är det upp till människan att förvalta denna gåva.
Det går mer eller mindre bra såklart...men jag tror på människan, vi fixar det tillslut.

Så om jag tror på att det finns en kraft som skapat oss, skapat jorden och allt som händer i universum? Ja.
Om det finns en kraft som styr över människan? Nej. Vi får både ta på oss själva skulden och beröm.

Jag är medlem i svenska kyrkan. Kommer absolut inte lämna den. Så länge den har goda människor som gör gott för andra människor är jag med och stöttar.

Det var en präst i Danmark för ett antal år sen som var öppen med att han inte var troende (minns inte längre om han gått in i det som troende, eller om han hela tiden varit icketroende). När han gick ut med det blev det ett väldigt liv.

Jag är nog själv av den åsikten att man ska kunna vara präst lika mycket som lärare, undersköterska, lastbilsförare eller jurist, utan att ha en tro. Det är ett yrke bland alla andra. Utför man det korrekt så förstår inte jag vad problemet är. Om det inte går att skilja på en troende och en icketroende präst i deras yrkesutövning, vad gör det då?

Jag hade en samhällskunskapslärare som var väldigt bra. Oerhört balanserad och neutral i allt han undervisade om.
Några år efter att jag lämnat den skolan fick jag veta att han var fundamentalistiskt kristen och extremt värdekonservativ. Jag ser det som en god parallell till att vara präst utan att ha en tro. Man predikar nåt man inte själv tror på, och gör det väldigt bra. Jag ser inte felet i det.

Har man lön och anställning som präst så är det ett yrke. Sen kan man förstås också se det som att man är det privat också, ungefär som att en passionerad musiker kan ha en anställning i orkester, men ändå med stort nöje spela på fritiden.

Nå, jag förstår att du ser det annorlunda, och jag frågade ju faktiskt hur du såg på saken. Det är "din" tråd, och jag har fått svar så jag ska inte älta detta mer.

När jag bodde i Frankrike omkom en kompis, amerikan, homosexuell, religiös, katolik. Han förvägrades en kristen begravning i Paris, där han bodde, med hänvisning till att han var öppet homosexuell och jag blev tillfrågad av andra kompisar om jag kunde göra något åt saken. Jag befann mig i södra Frankrike på en liten ort utanför Carpentras (en bit utanför Avignon), och frågade prästen i en närliggande församling om vad man kunde göra och fick till svar att inget kunde göras. En äldre dam hörde vårt samtal och föreslog att jag skulle ordna med en sekulär begravning och sedan bege mig till Méthamis (en liten ort en bit bort) och be prästen där, som ansågs vara öppen och progressiv, hålla en själamässa. Så blev det, jag åkte till Méthamis och prästen där och jag höll en själamässa, han skötte naturligtvis det som prästen skall göra, jag välsignades av honom för att, trots att jag inte var katolik, skulle sköta läsningarna och en liten flicka spelade på orgeln. Det var mycket stämningsfullt och jag fick stort tack av kompisens släktingar (som följde exemplet och höll själamässa i USA när de väl fick reda på hur det löste sig) och av våra kompisar i Paris. Latinet var lite trixigt men det fungerade bra.

Jag hade aldrig hört talas om en själamässa. Det förekommer aldrig i den ortodoxa kyrkan och vad jag vet har jag aldrig stött på det i svenska kyrkan. Finns det överhuvudtaget i den svenska kyrkan och när, i så fall, håller man själamässa?

EDIT: Förtydligande

Sant, tog bort det. Kom från ett av hans skämt om sig själv och har inget att göra med resten.