Blir spel tråkigare och tråkigare?

Du har blivit kräsen

Nej, men du har nog mest tröttnat på spel bara, ta en paus, gör något annat ett tag så ska du se att du uppskattar spelen lite mer.

"Blir spel tråkigare och tråkigare?"

nej, men folk verkar bli kräsnare och kräsnare...

Jag menar tröttna på Oblivion på ett par timmar! Jag ligger på drygt 400 timmar och jag har inte tröttnat på långa vägar.

Om man bara sitter och lirar FPS kan jag förstå att man tröttnar, det måste vara jobbigt att köpa ett nytt lir varje vecka eftersom man klarar dom på under 20 timmar. Variera er lite.

Morrowind, Oblivion, Gothic 1-3. Så där nu klarar ni er i ett halvår kom igen i vår.

Min teori sammanfattad i 2 ord:
"För lätt"

När man var mindra så kunde man sitta i timmar med att komma förbi en viss nivå, ett visst monster eller en viss boss. Det var hur svårt som helst, Jag menar, finns det nån här som på allvar kan säga att t.ex. gradius är ett lätt spel?

Och det är här jag tror rätt mycket har sin grund. Förr så brydde sig ingen om utifall ett spel var lite för svårt, det var bara en ytterligare utmaning. Om lilla pelle på 6 bast inte klarade av det alls förren han blev 8 så var det helt ok, för det skule vara så svårt. Det hela blev en utmaning, och därför blev det ju mer belönande när man till slut klarade av det. Man blev ordentligt glad och rejält upplyft av det hela, även om man tillbringat timme efter timme med att nöta samma saker om och om igen.

De enda spel jag sett de senaste åren som haft ens i närheten av samma nivå är väl Viewtifull Joe och Ikaruga, och det är två spel man faktiskt blir glad när man klarar. Till detta hör att jag nog var bättre på att spela när jag var mindre. Visst, nu kan man tänka efter ordentligt och komma på avancerade strategier och annat, men jämför man hur jag spelar nu med hur jag spelade för 10 år sen så skulle mitt yngre jag smiska mig både gul och lila-prickig på 2 röda.

Idag ska alla spela kunna klaras av precis alla som spelar dem känns det som. Även spel som klassas som svåra är i jämförelse med förr inget mer än en barnlek. Resultatet är att man inte får ut lika mycket av att klara ut dem, och spel efter spel som inte ger så mycket börjar kännas enformiga och grå. Om man då dessutom tar med i beräkningen denna absurda besatthet över grafik så kan det ju inte gå så mycket mer än utför tycker jag. Förr hade man inte grafiken som ett medel för känsla, utan det var saker som kontroll, innehåll och livslängd som avgjorde kvalitén på ett spel, inte hur många polygoner man fick plats med. Visst bidrar grafik till en form av spelkännsla, nämligen inlevelsen i spelvärlden. Men grafisk känsla och spelkännsla i form av innehåll skiljer sig åt rätt mycket, och idag tror jag man överdoserat på det ena.

Så tillbaka med de galet svåra spelen, de där man kan sitta i timmar med utan att störa sig på dålig kontroll eller viktlöst innehåll, så kanske man kan börja känna sig som en kung igen när man faktiskt klarar av dem

och det är det nu eller?

Nej men det sa jag väl inte, det är precis lika skadat svårt nu som då
Nu menade jag ju inte att ett gammalt spel skulle ha blivit lättare eller svårare med tiden, det är det som är poängen. Hur många spel som släpps idag kan på allvar sägas vara riktigt svåra? Hur många spel idag kommer kännas lika svåra om 10 år som de gör idag? Och hur många håller en lika stenhård svårighetsgrad för alla? De flesta spel idag upplevs antingen som lätta eller svårare beroende på hur man själv är. Idag känns vissa spel jättelätta, antagligen mest för att man själv har lättare för vissa saker, men även spel som man själv inte har en läggning för erbjuder sällan några riktiga utmaningar. Det känns ändå som att man förr tog mindre hänsyn till om alla skulle kunna klara av ett spel.

Phantasmogoria, gradius och en uppsjö av andra spel är ju sjukt svåra, även för de som faktiskt har en läggning för just de typerna av tänkande och spelande. För alla andra är de inte bara svåra utan värre. Förr verkar svårighetsgraderna ha satts så att även de med olika former av läggning för speltypen skulle få en utmaning, även om den givetvis skulle vart mindre än för de utan denna läggning. Idag verkar det vara de utan läggning som sätter gränserna för svårighetsgraderna, där de på neutral eller plus-sidan av skalan helt enkelt får finna sig i att det knappt blir någon utmaning alls.

Jag själv t.ex. Jag har lätt för logik, strategi och problemlösande, Dock är det lite vättre med reaktionerna. Jag gillar även rpg och äventyr. Detta ger mig stora fördelar i spel så som MGS, olika rpg-spel, tycoon-serien och annat. Dock har jag svårare för CS, Halo och gänget, där reaktioner spelar största rollen. Jag har skitlätt för att komma på taktiker och leda andra i sådana spel, men jag är inte så bra på att faktiskt spela dem själv. Men där svårighetsgraderna förr verkar ha satts så att jag som strategi-människa skulle fått enordentlig utmaning av ett strategispel, verkar spel idag sättas så att folk som inte är strategi-människor ska få en utmaning i strategispel, varvid vi som faktiskt har lätt för det, eller bara är neutrala, får en som bäst minimal utmaning. Precis som att FPS verkar utformas så att vi som faktiskt har svårt för dem ska få en utmaning vi klarar av, där förr kanske vi aldrig skulle ha klarat av dem.

Resultatet imo är att spel idag inte blir lika belönande då de spel man gillar sällan erbjuder en utmaning, eftersom svårighetsgraderna är utformade så att de som inte gillar spelen bara ska behöva lägga ner minimalt med möda...

Edit**
Har lite svårt att hitta orden ikväll, därav uppsatsen ^^

hehe.. alltså:

mina reaktioner har säkert också skadats lite sen NES-tiden då, för jag kan då inte minnas att det första spelet var så överjävligt som femman är.

(sen kom samlingen med de tidigare spelen nyligen om du vill jämföra)

Jag håller med, man känner sig verkligen inte lika klistrad längre.
Jag spelar knappt alls, och om jag gör det så är det i någon timme, inte mer.

Det enda spel som verkligen fått mig klistrad på senare år är dessa två:
Max Payne 2: Fall of Max Payne
och
Splinter Cell (XBOX)

Annars har det inte varit några bra spel alls =(

saknar den tiden som det kom en massa skitbra RPGs till PSX/SNES, typ runt 94-99.
Spel som Final Fantasy 4-9(främst 7an såklart), Xenogears Breath of Fire, Crono Trigger o.s.v.

Dock så upplevde jag inte SNES när de just kom ut, utan genom emulatorer lite senare

Förr, då hade man inte monster grafik utan förlitade sig mer på STORY och spelglädje. I dag kan vilket företag som hällst som har en bra "grafiker" (eller vad man nu ska kalla folket) göra ett spel som släpper. Mest för att det är svårt att föreutse vad spelet har att komma med, vilket är olika för olika personer. Eller ja. Ta world of warcraft som exempel som säkert säljer mycket pga dess PR och det att det är så känt.

Ja det blev lite utdraget, men ni fattar säkert vart jag vill komma ^^

Jo fast Chrono trigger och super mario är ju inga direkt svåra spel. Chrono trigger är välgjort, men inte så fruktansvärt svårt direkt och mario har väl aldrig vart någon vidare utmaning när man en gång väl lärt sig att speladet. Och om du blivit bättre på en viss typ av spel kan jag nästan garantera att du blivit sämmre på någon annan typ. Testa istället Phantasmogoria, Gunsmoke, Gradius, eller varför inte de tidigare Megaman-spelen utan att dö. Min poäng var inte att alla spel förr var svårare, utan att man förr tog mindre hänsyn till om alla skulle klara ett spel... Var det vissa som inte gjorde det så var det "synd om dem" som gällde. Idag verkar ingen vilja göra ett enda spel som inte alla kan klara nästan direkt.