Året är 1997.
Scenen: mina föräldrars bostadsrättsförenings kombinerade fest- och bastulokal. Det luktar ostbågar, trä och svett - ett elektriskt terrarium för framtidsdrömmar. Jag blickar ut över rummet och inser att jag har precis bestigit mitt eget Mount Everest: jag anordnar STUgA-LAN med mina vänner. Skogås-Trångsund Underground Association. Seriösa verksamheter kräver seriösa namn.
Förvirrade föräldrar har skjutsat plåtlådor. Nätverkshubben blinkar hysteriskt, brända skivor byts som smuggelgods, och någon har redan lyckats sprida ett virus till hälften av datorerna. Det är kaos. Magnifikt kaos. Någonstans runt fyra på morgonen känner jag bokstavligen hur ett blodkärl exploderar i vänster öga. Men det gör inget. Jag gjorde det.
Jag manifesterade mitt digitala liv i verkligheten.
Fredrik Rosenvik är teknikredaktör på SweClockers och självspäkande Escape from Tarkov och Dark Souls-entusiast. Tiden framför datorn får dock hård konkurrens av familjelivet.
Visst, på den tiden hade vi internet - på sätt och vis. Uppringt, entonigt och dyrt. Jag fick välja mellan att surfa eller att vara tillgänglig på telefonen om tjejen i 9C, som jag var hopplöst förälskad i, skulle ringa (det gjorde hon inte). Men någon kultur fanns inte, inte än. Ingen självklar plats där vi kunde spegla oss, dela, jämföra, växa. Vi byggde vår egen värld i ett vakuum - utan förebilder, utan referenser, bara en känsla av att det här betydde något, även om ingen kunde förklara vad eller varför.
"Vi sätter gemensamt segel i en tid där nörderiet inte längre är en etikett, utan en kultur."
Nästan trettio år senare har det mesta blivit verklighet. Dreamhack, Comic Con, och allt däremellan. Sådant vi bara kunde ana då har vuxit till hela ekosystem, kulturer, karriärer. Men en sak fortsatte att hägra.
Skeppen.
För mig har de alltid haft något mytologiskt över sig. De där rockbåtarna - fyllda av coolare människor än jag, som lyssnade på tuff musik, drack gympapåse-luktande öl och säkert slogs som sjörövare mellan taxfreen och buffén. Eller dansbandskryssningarna som kändes mer som flytande gravsättningar, där publiken sakta gled ut på havet och brann upp till tonerna av Vikingarna. Skeppen var något annat. Större. Ett eget universum, avskilt från allt.
Föga hade jag anat att mitt liv och min karriär skulle ta mig från den kombinerade fest- och bastulokalen i Skogås till att vara med och ansvara för Moderskeppet 4.
Anfäkta och regera, glädje te sjöss!
Det är svårt att beskriva känslan. Det är inte bara en båt - det är som om hela nördkulturen har fått sin egen legend, ett flytande minne av allt som varit, och allt som komma skall. Vi har gått från att sitta i källare till att ta över Östersjön. Och någonstans i det där gungandet, mellan LAN och lounge, känns det som om cirkeln slutits.
Men cirkeln sluter sig inte bara för mig. Den gör det för oss alla. För varje forumveteran som hängt med sedan CRT-tiden, för våra vänner på FZ som vi byggt broar mellan redaktioner och communities med, och för alla gamers - oavsett om de kommer med musmatta, handkontroll eller bara nyfikenhet.
Och ja, jag vet. Flera av er har varit med på Moderskeppet 1, 2 och 3. Ni har redan sjöben, taxfree-rutiner och interna skämt jag ännu inte fattar. Men det är stort för mig. Vi sätter gemensamt segel i en tid där nörderiet inte längre är en etikett, utan en kultur.
Eller som samtidspoeterna och observatörer av det mänskliga tillståndet, Jorma Taccone och Andy Samberg, en gång uttryckte det:
"Fuck land, I’m on a boat, motherfucker."
