Filminstitutets VD vill införa Netflix-skatt

Problemet med Svenska Filminstitutet är att de t.ex. inte gav stöd till "Den Blomstertid Nu Kommer". Vet att Crazy Pictures tog upp detta i någon podd nära premiären, men det framgår även här https://www.filminstitutet.se/sv/nyheter/2019/filmer-utan-sto.... I länken kan man också se att det eventuellt förekommer en partiskhet i vilka filmer som får stödet:

Skillnaden mellan filmer utan stöd och filmer med stöd kan visa på att man hellre ger stöd åt filmer som är skapade av kvinnor än män. Det måste dock inte betyda att fördelningen av stödet är skevt, men sannolikheten är ju större än 0.

Jag ser hellre att man låter privata sektorn styra vad som finansieras och inte. En lösning med skattesubventionering för filantroper som vill göra film är kanske ett sätt?

Rubriken borde vara "Filminstitutets VD vill boosta sin lön lite extra"

Vad jag har förstått det så fick Crazy Pictures inget stöd då alla stöd för året redan var utbetalade.

Och att SFI ger stöd för kvinnliga kreatörer är inget nytt eller ens något de sticker under stolen med. Då andelen kvinnliga regissörer i Sverige var så pass låg under en tid hotade de med att ge allt stöd till kvinnliga filmskapare, men vad jag vet skedde det aldrig. Deras gamla VD Anna Serner tog upp det i stor utsträckning i sitt sommarprat för några år sedan.

Om det inte bär ekonomiskt så ska det läggas ner. Subventionering genom skatt är att använda offentliga medel till särintressen vilket är så fel att det är löjligt.

Vi betalar redan för statlig TV-produktion utan att kunna välja bort det. Och vi betalar till filminstitutet.
Varför inte låta dem sammanfalla under samma budget? Biografbesökandet har en historisk bakgrund, men de omständigheterna gäller inte längre, så det kanske är dags att sluta försöka hålla något vars tid har kommit och gått under armarna?

Det är anmärkningsvärt att vård och skola som gemensamma åtaganden i samhället farmas ut på privata aktörer.
Kan det bero på att skol- och vårdpolitiker kan tjäna pengar som ägare och styrelseledamöter i de företagen, medan det är svårare för kulturadministratörer att tjäna pengar på film och TV-produktion?

Är inte principiellt emot statligt stöd till svensk filmindustri för att t ex kunna främja återväxten av skådespelare, regissörer, manusförfattare etc genom att stötta mindre produktioner så att nybörjare kan få skaffa sig erfarenhet eller liknande. Känns dock som att svensk filmindustri alldeles för mycket har fastnat i föreställningen att de måste ha stora statliga stöd för att skapa film till en liten svensktalande marknad. Musikindustrin har dock inte alls samma problem att skapa kommersiellt gångbar musik på svenska. Som många är inne på handlar det snarare om att produkten man levererar är för dålig och man måste helt enkelt höja nivån.

Svårt att jämföra musik och film kanske vissa vill invända med och ja, det kan jag till viss del hålla med om. Visst är det kanske lättare att skriva en låt än att spela in en film men samtidigt är det inte heller samma intäktsmöjligheter eller konkurrenssituation. Det svårt att få till stora intäkter för varje enskild låt man skriver och spelar in som svensk artist och dessutom så konsumerar vi idag musik från allt från sydamerika till Korea medan vi bara importerar filmer och serier i volym från USA och Storbritannien i stort sätt. Jag anser att det är svårt att nå kommersiell framgång i båda branscherna men den ena verkar lyckas betydligt bättre än den andra.

Jag tror att man fastnar lite i Hollywood-syndromet där man vill ha absoluta proffsklass på bild, ljud och filmmusik etc och sen ha med väldigt etablerade skådespelare för att, till viss del, motivera den dyra produktionen och sen hoppas på att det sammantaget ska dra publik. Sen tror jag också att det handlar om att det lätt blir ett Stockholms-perspektiv som berättelserna filtreras igenom oavsett om de utspelar sig på den skånska myllan eller i de norrländska skogarna. Det blir alldeles för stereotypiskt, man känner alldeles för tydligt att det är just en film man tittar på och det blir svårt att känna med och leva sig in i karaktärerna.

För att vara lite mer konkret så anser jag t ex att när det ska spelas in en dramaproduktion i Norrland så blir det ofta extremt fokus på att det är norrlänningar vi får följa istället för bara vanliga (eller kanske ovanliga beroende på storyn) människor där faktumet att de är just norrlänningar inte är så viktigt. Stereotypiska inslag som jakt och skjutvapen, körning med snöskoter, ödeliggande stugor etc ska alltid vara i fokus (så att tittaren inte en endaste stund ska tveka på att det är i just Norrland filmen utspelar sig) istället för att bara vara saker i periferin. Det här leder till att berättelsen lätt blir tunn och ytlig. Det leder också till mycket återupprepning och att det ena produktionen blir den andra väldigt lik då det hela tiden är samma element som återanvänds. Summa summarum så blir det förutsägbart och ointressant.

Sverige är på många sätt ett unikt land med ett eget språk och säregen kultur vilket man inte alltid tänker på eftersom man blir hemmablind. Hade filmskaparna fokuserat betydligt mer på att försöka belysa det utan att fastna i det stereotypiska så tror jag att det finns många fängslande berättelser att översätta till film som publiken skulle ta emot väl, även om det bara var inspelat och klippt med utrustning som en bättre kittad youtuber har tillgång till.

Nu är Croneman ny på posten som VD, så förstår att hon testar allt möjligt (hon har tidigare sagt att hon absolut inte ville ha jobbet, troligtvis för branschen är så dekis). Men, svensk film är för dålig i grund och botten. Ryggmärgsreaktionerna är alltid fel från deras sida när saker som t.ex. Metoo drogs igång, de skriker om att få vara fria från styre och politisk inriktning men vill själva utöva sådant istället för att försöka ha en ren form av meritokrati (även om sådant är svårt inom "kultur").

Svensk film har under hela mitt snart 40-åriga liv varit satt på konstgjord andning, realistiska målet att sätta svensk film utan respirator har aldrig tagits fram, nu står man efter decennier av konstgjord koma och undrar varför patient inte har muskler nog att resa sig eller andas på egen hand. Vill man inte göra filmer som drar in pengar utan smal skitfilm så blir det inte heller nå intäkter för resten, varför ska svenska folket bekosta massa muppar som tror att för att film ska vara bra så kan man inte göra den kommersiell?