varför spelar ni spel?

Tycker det är tråkigt och lösa korsord, så istället tar jag mig ann ett klurigt spel!

Jag spelar för att slippa denna tragiska värld, slippa gå ut och se en massa idioter som ändå inte gör mer nytta än mig. Finns 2 saker jag gör i denna skitvärld och det är spelar och kollar på anime och bättre liv finns inte.

Alcazaar: Kan stämma dock har alla ett liv i denna tragiska värld.

Vart börjar man??

Behöver du lite bakgrundsinfo så har du här, om de nu tycker att alla som spelar blir misslyckade och missanpassade. Så får de dömma själva, kan själv inte se att man tagit skada av att man spelat den största delen av sitt liv. Det är väl som med allt annat, överdrift är inte bra! Möjligtvis att tjejen vill ha mer tid tillsammans vissa kvällar.

Började spela spel på polarnas c64 skaffade till slut en egen. När första Nintendo 8bits kom kändes det som en helt ny värld. Spelade en hel del, fortfarande görandes "vanliga" sysslor som att spela tennis eller åka skatebord och plugga osv. Att spela datorspel (helt lagt ned tv-spel när man blivit äldre) är en underbar syssla, blandat med frustration. Är idag redovisnings ekonom, sitter som styrelse ordförande i en förening som omsätter 16mil om året, spelar fotboll med polarna, tränar en del på gymmet, äter väldigt ofta ute med mina vänner (utöver lunchen som är varje dag på restaurang). När man kommer hem vill man softa lite och tv'n har blir ett sämre och sämre alternativ. Man är inte så delaktig, ju mindre jag kollar på tv desto större krav ställer jag på de program jag ser. PC'n tar över mer av den tiden jag har över när jag vill softa hemma. Av all informations letande, surfande och chattande så är spel en naturlig del för mig att ta det lite lugnt. Fast allt spelande blir ju inte så lugnt heller, utan kan väl dela in det i olika delar. (Gissar att en kortbakgrunds info hjälper till att visa olika personligheter i din uppsats) Fyller 30år i år, och äger mitt boende.

Kör och kört BFV (Battlefield Vietnam) ett längre tag, där jag är med i en Svensk Clan. Antingen slö spelar man och mest "tjötar" via TS. Eller så har vi träningar då det blir mer seriöst och framför allt Match då vi ger gärnet. Här är spelandet inte alltid ett sätt att slappna av utan ett mål och strävan att bli bättre själv och en bättre lagspelare. Men även en stark gemenskap med de i clanen. Där det blivit att folk känner att de kan anförtro "privata" saker som man kan diskutera med varandra då hälften bor i andra städer och inte umgås privat (gäller mig).

Strategispel: Spelar för tillfället inte något direkt just nu, men nyligen en beta av HoMM V, där jag vill visa att jag är mer taktiskt och smartare än mina motståndare. Får en kick av att krossa någon man vet rankas som en duktig spelare. Men samtidigt möter man någon som inte kan spelet så uppfinner sig en ödmjukhet och man kan dela strategier.

MMORPG: Startade när Asherons Call en gång i tiden körde igång, där öppnades ett helt nytt sätt att spela. Här kan man snacka om avslappning blandat med höga kickar. Då spelet hade det hittills bästa PvP'n i något MMOPRG i mina ögon. Man fick verligen kämpa för att överleva tills man visat sig tillräckligt stark för att kanske få gå med i en guild. Man förlorade alltid ett eller flera föremål när man dog utöver att man fick ett straff i exp stats osv. Så att bli dödad av någon annan var verkligen en förlust, å som låg lvl blev man dödad otroligt ofta. Här gick spelandet väldigt mycket ut på att "jag ska minsann visa dem". Visa att jag är mycket bättre än dem som går och dödar de som är mycket lägre i styrka. Väl i en Guild så fick man på något sätt en stark gemenskap för man slogs tillsammans för varandra, en sorts grupptillhörighet.
Sedan har jag fortsatt spela olika typer av MMORPG fast kanske inte fastnat i något så starkt som just den tiden i AC. Då jag inte fastnat så mycket har jag deltagit i de flesta betor istället för att kunna vara med och påverka så att fler får möjlighet att delta i bra spel. Någon skrev tidigare i tråden att ju äldre man blir desto mer kräsen blir man, vilket jag också på något sätt kan känna. Svårare och svårare att fastna för ett spel. Har nyligen fastnat för RYL2(Risk your Life 2) bara spelat i några dagar så än uppskattar jag det, trots att det är väldigt simpelt jämfört med många andra spel idag, kanske det som gör det iofs.

Så spelandet har ändrats genom åren och stimulansen varierar. De flesta av mina polare i Gbg spelar väldigt lite å de spelar de tv-spel. Så de en ny bekantskapskrets har uppstått genom pc-spelandet via nätet. Där vi ser till att träffas för att festa lite och umgås.

Den dagen man får barn och de är tillräcklgit gamla kan man själv sitta med och förklara och engagera sig i dem så de får en ökad förståelse för spelandet. Precis som många andra saker i livet. Att få dem intresserade av olika saker i livet så att de själva kan avgöra vad de vill göra när de blir äldre.

Agree!
Jag lär mig mycket av spel, mycket i historiskt syfte, för att inte tala om engelska språket och för att få utveckla min fantasi och konstnärliga sida.

För att det känns som man har huvudrollen i en film (HL2 tex)
Spelar för att det är kul att spela med kompisar, därför blir det mycket cs

datorer tycker jag själv att dom har blivit som en drog.
man börjar lite slött när man är liten, och en del skippar datorn och börjar med nån sport istället, men den absolut största delen (85%?) fortsätter o spela.

jag tycker det är lite synd för liksom tänk, tänk typ va många fester man skippar å, vad många filmkvällar man hoppar över å, vad många brudar man missar.

dessutom har mödrarna en förmåga att smälla upp en berlin mur med regler som typ gå från datorn vid 11, läsa läxor innan man sätter sig, bara sitta på helger etc etc. att de finns så många nakdelar som vi "datanördar" klarar av för att få göra de vi brinner för, vi tar den smällen att morsan blir sur för att man sitter uppe 10 min för länge, vi tar den smällen att morsan blir riktigt jävla ap hysterisk för att hon fick reda på att man satt uppe till 3 i onsdags.
all denna skit för bara att få göra de vi brinner för, sitta vid datorn.

ta ett exempel
Om en innebandy spelare bara fick spela med en felböjd klubba så tro faan att han skulle tycka de va skit tråkigt,

diverse

Om en datanisse bara skulle få sitta på en P3 o nått rage kort så tro faan att han skiter i de,...

jag tror jag har fått fram mitt budskap att data intresset för dataintresserade är sju helvetes mycket större än för nån som typ bygger modellplan eller dansar eller nått.

För att jag är en gamer

"Runaway consumerism explains the Fermi Paradox

The story goes like this: Sometime in the 1940s, Enrico Fermi was talking about the possibility of extra-terrestrial intelligence with some other physicists. They were impressed that our galaxy holds 100 billion stars, that life evolved quickly and progressively on earth, and that an intelligent, exponentially-reproducing species could colonize the galaxy in just a few million years. They reasoned that extra-terrestrial intelligence should be common by now. Fermi listened patiently, then asked simply, "So, where is everybody?". That is, if extra-terrestrial intelligence is common, why haven't we met any bright aliens yet? This conundrum became known as Fermi's Paradox.

The paradox has become more ever more baffling. Over 150 extrasolar planets have been identified in the last few years, suggesting that life-hospitable planets orbit most stars. Paleontology shows that organic life evolved very quickly after earth's surface cooled and became life-hospitable. Given simple life, evolution shows progressive trends towards larger bodies, brains, and social complexity. Evolutionary psychology reveals several credible paths from simpler social minds to human-level creative intelligence. Yet 40 years of intensive searching for extra-terrestrial intelligence have yielded nothing. No radio signals, no credible spacecraft sightings, no close encounters of any kind.

So, it looks as if there are two possibilities. Perhaps our science over-estimates the likelihood of extra-terrestrial intelligence evolving. Or, perhaps evolved technical intelligence has some deep tendency to be self-limiting, even self-exterminating. After Hiroshima, some suggested that any aliens bright enough to make colonizing space-ships would be bright enough to make thermonuclear bombs, and would use them on each other sooner or later. Perhaps extra-terrestrial intelligence always blows itself up. Fermi's Paradox became, for a while, a cautionary tale about Cold War geopolitics.

I suggest a different, even darker solution to Fermi's Paradox. Basically, I think the aliens don't blow themselves up; they just get addicted to computer games. They forget to send radio signals or colonize space because they're too busy with runaway consumerism and virtual-reality narcissism. They don't need Sentinels to enslave them in a Matrix; they do it to themselves, just as we are doing today.

The fundamental problem is that any evolved mind must pay attention to indirect cues of biological fitness, rather than tracking fitness itself. We don't seek reproductive success directly; we seek tasty foods that tended to promote survival and luscious mates who tended to produce bright, healthy babies. Modern results: fast food and pornography. Technology is fairly good at controlling external reality to promote our real biological fitness, but it's even better at delivering fake fitness — subjective cues of survival and reproduction, without the real-world effects. Fresh organic fruit juice costs so much more than nutrition-free soda. Having real friends is so much more effort than watching Friends on TV. Actually colonizing the galaxy would be so much harder than pretending to have done it when filming Star Wars or Serenity.

Fitness-faking technology tends to evolve much faster than our psychological resistance to it. The printing press is invented; people read more novels and have fewer kids; only a few curmudgeons lament this. The Xbox 360 is invented; people would rather play a high-resolution virtual ape in Peter Jackson's King Kong than be a perfect-resolution real human. Teens today must find their way through a carnival of addictively fitness-faking entertainment products: MP3, DVD, TiVo, XM radio, Verizon cellphones, Spice cable, EverQuest online, instant messaging, Ecstasy, BC Bud. The traditional staples of physical, mental, and social development (athletics, homework, dating) are neglected. The few young people with the self-control to pursue the meritocratic path often get distracted at the last minute — the MIT graduates apply to do computer game design for Electronics Arts, rather than rocket science for NASA.

Around 1900, most inventions concerned physical reality: cars, airplanes, zeppelins, electric lights, vacuum cleaners, air conditioners, bras, zippers. In 2005, most inventions concern virtual entertainment — the top 10 patent-recipients are usually IBM, Matsushita, Canon, Hewlett-Packard, Micron Technology, Samsung, Intel, Hitachi, Toshiba, and Sony — not Boeing, Toyota, or Wonderbra. We have already shifted from a reality economy to a virtual economy, from physics to psychology as the value-driver and resource-allocator. We are already disappearing up our own brainstems. Freud's pleasure principle triumphs over the reality principle. We narrow-cast human-interest stories to each other, rather than broad-casting messages of universal peace and progress to other star systems.

Maybe the bright aliens did the same. I suspect that a certain period of fitness-faking narcissism is inevitable after any intelligent life evolves. This is the Great Temptation for any technological species — to shape their subjective reality to provide the cues of survival and reproductive success without the substance. Most bright alien species probably go extinct gradually, allocating more time and resources to their pleasures, and less to their children.

Heritable variation in personality might allow some lineages to resist the Great Temptation and last longer. Those who persist will evolve more self-control, conscientiousness, and pragmatism. They will evolve a horror of virtual entertainment, psychoactive drugs, and contraception. They will stress the values of hard work, delayed gratification, child-rearing, and environmental stewardship. They will combine the family values of the Religious Right with the sustainability values of the Greenpeace Left.

My dangerous idea-within-an-idea is that this, too, is already happening. Christian and Muslim fundamentalists, and anti-consumerism activists, already understand exactly what the Great Temptation is, and how to avoid it. They insulate themselves from our Creative-Class dream-worlds and our EverQuest economics. They wait patiently for our fitness-faking narcissism to go extinct. Those practical-minded breeders will inherit the earth, as like-minded aliens may have inherited a few other planets. When they finally achieve Contact, it will not be a meeting of novel-readers and game-players. It will be a meeting of dead-serious super-parents who congratulate each other on surviving not just the Bomb, but the Xbox. They will toast each other not in a soft-porn Holodeck, but in a sacred nursery."

Själv så håller jag med många i trådarna innan.

Att sätta sig ned med ett bra spel är som att sätta sig ned och se en bra film, men i filmen sitter man där helt statiskt och kan inte intergrera överhuvudtaget, i spel däremot kan man.
Dessvärre har inte detta faktum utvecklats av våra kära spelutvecklare, men håll i tankarna hur otroligt nytt fenomenet med spel ändå är jämfört med t ex film.

Och spel är så mycket än ändlöst pangande eller klickande eller hur man nu vill uttrycka det. Som många sagt innan så kan man klart dra en parallell till olika idrotter.
Man börjar oftast träna en idrott för att få syssla med något som man är facinerad av och man lär känna mycket nytt folk och får vidga sina vyer här i livet. Enda nackdelen med spel är att man sitter still, dock ska vi inte ta för givet att detta kommer att fortsätta förevigt. Se bara på Eyetoy till PS2, det är ett företag som har fått i uppgift att utveckla ett träningsprogram som du kan följa med hjälp av kameran. Eller se t ex på virtual reality som var stort för ett antal år sedan. Frågan är om inte detta kommer att komma tillbaka på ett eller annat sätt för att få oss att komma ur stolarna framför datorn och få röra på oss.
Om folk bara hade slutat att se spelandet så negativt så hade de kunnat se det som en ny sorts idrott istället för att kasta iväg sitt liv framför en skärm.

Personligen håller jag med de förra talarna som skrev att man kan lära sig saker av att spela spel med. Tänk vad mycket historia man lär sig av att spela spel med en verklig händelse som bakgrund. Eller för att inte tala om hur otroligt mycket träning man får på sin engelska. Personligen så kan jag tacka större delen av mitt engelska ordförråd från spelens värld, lika så uttalet. Eftersom det är ett media så står sakerna inte bara skrivit på skärmen utan det talas mer än någonsin i spelen idag. Detta måste bara fräjma förståelsen och "språkörat".
Jämför det med att sitta i ett klassrum och lyssna på ljudband, och sådana saker ingår ändå i en läroplan. Ja jag förstår inte hur vissa har mage att kritisera det ibland.

Och appropå kritik. Många riktar kritik åt att man blir så oehört våldsam av spel. Ja jag orkar knappt ens gå in i debatten men lite måste vi väl beröra ämnet.
Om nu spel är så OTROLIGT våldsframbringande, hur kommer det sig att ingen talar liknande om sport?
Folk slåss ihjäl efter fotbolls matcher t ex.
Och kom inte och säg att vad som händer efter fotbollsmatcher inte har något med fotboll att göra. Då skulle jag kunna säga att jag aldrig sett någon pcspelare ha ihjäl någon medans han satt och spelade alltså gör inte spel oss mer våldsamma heller...
Nä jag tror däremot att många faktorer kan bidraga till att folk blir mer våldsamma inte, som regeringen vill få oss att tro, endast en faktor i livet t ex. videovåld(hallå 80 tal) eller tvspels våld som står för detta.

Nä spela gör man för att få uppleva något utöver det vanliga. Komma bort från vardagen lite. Få se nya världar, umgås med sina kompisar i en fiktiv miljö, uppleva saker som egentligen är omöjliga och till och med för något så enkelt som att ha kul.
Bara för att kottar var det roligaste man kunde leka med för 40 år sedan så behöver det inte betyda att det är samma idag. I så fall måste jag säga att vi är bakåtsträvare hela bunten...

För att jag älskar spel!
Har spelat sen jag var 8 år!
Can't stop now..

Jag har varit på väg att bli beroende av detta. Men min morsa stoppade det. Det är jag mycket tacksam för. Hon började märka och jag förstår det nu också, att jag började bli långsammare på att uppfatta saker hon sa, jag blev väldigt slö, jag orkade inte ens gå till affären en halv kilometer bort.
Vi har kortat av tiden nu till enbart helger. När någon säger att du måste sluta spela så mycket, tror man att man aldrig kommer att spela igen. Men så är det ju självklart inte.
Jag kommer att köra helger enbart tills jag har blivit fri från beroendet. Sen när jag kan prioritera bättre så att jag kan se vad jag måste göra först, dvs. skolarbetet först.
Och det där som folk säger att "jag vill inte göra läxor" osv. är bara en undanflykt från ditt manupilativa jag. Dvs. ditt jag som är beroendesom gör att ni tycker att verkligheten är bara skit. Datorspel ger enbart en kortsidig njutning, det är därför man spelar så mycket. Man vill ju ha den njutningen hela tiden. Jag läser psykolgi på gymnasiet nu och jag fattar nu precis hur illa det var. Nu har jag börjat träna karate, innebandy och jag har börjat sätta mig med skolarbeten och det är inte så farligt att släppa lite på spelandet.
Man behöver inte plugga varje dag utan 1-3 gånger i veckan räcker utmärkt. Ni borde prova det själva. Det är inte så farligt som det låter, att lära sig skilja på vad som är viktigt och att verkligheten inte är så idiotisk som ni tror.

Slutligen till mitt svar på frågan: jag spelar precis som ni andra säger, för att det är kul, skönt med en riktig fantasivärld osv. Det är en skön vila från det "tråkiga" skolan.

Men att träna idrott kan bli en lika farlig del. All träning och alla matcher gör att man missar skola och allt annat med. Har vänner som blivit besatta av att träna och det skadar deras kroppar på ett minst lika allvarligt sätt som man gör av att bara sitta inne. Balans i livet är det viktiga och mångfald. Du ska aldrig göra för mycket av lite, heller lite av mycket...

Tvivlar dessutom på att de som spelar vill "fly" sin verklighet. Enbart uppleva en annan för en stund. Man gör ju det samma om man ser en film eller läser en bok.

För det första, angående"för mycket" idrott, finns det något som heter planering. man kan lätt planera in saker och ting i veckan. En match är ju en timme lång så man kanske är borta i 3tim. För mycket? Alla människor bör träna inget snack om saken.
Sedan till påståendet "som blivit besatta av att träna och det skadar deras kroppar på ett minst lika allvarligt sätt som man gör av att bara sitta inne" ,du har nog inte läst idrott. Man blir mer skadad av att bara sitta.
Tyvärr så är det. Och du, det är ju ingen som har sagt att man ska sporta hela tiden. Såklart man inte ska idrotta för mycket, men du får nog förklara hur mycket "för mycket" är i ditt perspektiv. Jag vet i alla fall av egna erfarenheter och kunskap inom idrott att man skadar kroppen mycket mer genom att sitta än att sporta.

Ja inte spelar jag för att det är tråkigt iaf utan motsattsen såklart

Jag spelar våldspel. Varför?

Därför att jag pga mitt jobb inte kan träna karate längre utan måste få ut mina aggressioner på annat håll. Brukade slå min bror innan, men det blir alltid sånt jävla liv då.

om du verkligen slog din bror oprovocerat och skadade honom fysiskt/psykist så hoppas jag att en orm biter dig om 3 år när du är på semester i thailand och du dör långsamt och smärtsamt

Spelar spel för att det är roligt. Spelar mest shoot em up, vill ha spel där det är lite tempo. Data rpg spel i all ära, men det finns inget som knäcker ett "riktigt" rollspel. Tärningar, papper och lite fatasi räcker långt.

Det ligger helt klart något i det Olof The Great!! Säger.
När jag började på min nya skola så var jag tvungen att skaffa en egen lägenhet för att komma dit. Jag bestämde mig för att inte ta med datorn för att det inte fanns något bredband tillgodo...
Till en början så kände jag hur abstinensen kom direkt, så jag satte mig och såg på tv, läste bok etc. Det känns ganska skönt på ett sätt att bara sitta vid datorn på helgerna, men jag känner fortfarande av beroendet, för hemma så tycker jag absolut att det inte finns något annat att göra än att sitta vid datorn... Ibland så sitter jag inprincip från att jag går upp, tills att jag går och lägger mig.
Morsan säger att jag inte ska sitta så mycket utan att gå ut och göra något.
Jag gick på Innebandy förut men jag slutade för att jag tyckte att det var tråkigt
Ska försöka hitta något annat som man kan hålla på med på fritiden. Det är ju hur mycket bättre som hellst att röra på sig än att sitta still hela dagar. Jag får ont i ryggen (dålig stol) och så fort jag rör på den efter att ha suttigt still så knakar det som fan. Ska försöka att göra en liten större ändring på det här.
Det är nog ingen idé att försöka sluta helt, utan det är nog bättre om man trappar ner lite i taget.

Titta till och med fler än jag som är på samma nivå.
Och det jag försöker säga är att man inte ska ta ut det ena emot det andra.
Att säga att datorer är farligt och att man "måste" sporta hela tiden och träna som en knäppgök. Är precis lika fel som att säga att man absolut inte får träna för det är helt knäppt utan att man "ska" sitta inne hela tiden och spela så mår man mycket bättre.

Det jag försöker säga är att man måste ha balans i livet. Inte bli för besatt av att varken spela eller träna, båda kan vara lika skadliga på en viss nivå.
Man kan må dåligt av att sitta inne och spela lika mycket som man kan må dåligt över att behöva steloperera sin fot efter en idrottsolycka som en god vän till mig blivit tvungen till för att överhudutaget kunna gå.

Vem har sagt att det är oprovocerat? Vi tränade faktiskt karate ihop.

Jag blev beroende, min mor stoppade det inte. Men det var för att jag hade lite vänner och för att jag tyckte det var kul (ett tag iaf). Men till slut blev det för mycket. Man märker lätt när det blir för mycket genom att man spelar på rutin och inget annat. ´Jag har varit beroende några gånger, men genom omedveten (tror jag) hjälp från andra lyckats lösa sig.
Det kan vara ett helvete att vara spelberoende och inte ha några direkta vänner. Då jag inte ens spelade onlinespel. Kul med NPCs som kamrater, nja.
Så det enda tips jag kan ge om du funderar på om du är beroende. Börjar du spela på rutin så är det värt att ta en funderare. Visst kan det vara kul, men man missar så mycket.

Självklart är det helt upp till dej, bara ett tips.

Edit: Jag läste filosofi också, den gav mer när det gäller att kunna förstå sånt här;)