Användning och kvalitetsintryck
Intels processorfamilj Core M är särskilt skräddarsydd för användning i fläktlösa enheter, någonting som innefattar allt från bärbara datorer till surfplattor och allt däremellan. Dell drar full nytta av detta genom att med Venue 11 Pro göra en surfplatta, där hybridfinessen tillika tangentbordet är ett valbart tillbehör.
Jämfört mot föregående generation har Dell kapat ungefär 100 gram på vikten, som för SweClockers testenhet landar på 717 gram. Tillsammans med skärmens storlek 10,8 tum är det ganska tungt utan stöd i längden, men fungerar alldeles utmärkt i tv-soffan med ett armstöd tillhands.
Samtidigt är det nämnvärt att komponenterna som huserar i surfplattan motsvarar en bärbar dator, med avsevärt högre prestanda än vad som erbjuds av Intels Atom och motsvarande ARM-lösningar. Att det överhuvudtaget är möjligt att trycka in så pass mycket i något så litet är imponerande.
Lägre vikt ackompanjeras av en trimmad profil, där tidigare 13 millimeter gått ned till 10,75 millimeter för nya Venue 11 Pro. Det här gör att hela konstruktionen känns mer kompakt och gedigen, undantaget bakstycket där vårt testexemplar har ett kännbart "glapp".
Många ägare av ursprungliga Dell Venue 11 Pro (7130) minns den säkert som en i stort buggig produkt, med allt från Ghost Input till stabilitetsproblem och en fläkt med urusel fläktkurva. Det känns därför viktigt att följa upp detta med uppföljaren (7140) som nu är i testlabbet.
Till vår och sannolikt många andras stora glädje är detta ingenting som märks av med nya Venue 11 Pro, som under redaktionens veckor med enheten fungerat nästan helt klanderfritt. Undantaget är ett tillfälle då enheten helt utan förvarning kraschade vid videouppspelning och startade om, men förutom den här incidenten har enheten fungerat klanderfritt.
Tangentbord
Dell Venue 11 Pro (7140) delar samma tillbehör som föregående modeller, vilket innebär att ingenting nytt skett på tangentbordsfronten. Det handlar om två olika alternativ, där den första är en tunnare variant medan den andra är ett "riktigt" tangentbord med inbyggt batteri.
För den första modellen mäter enbart 3,8 millimeter och väger 343 gram, vilket gör att totalvikten med surfplattan landar på strax över ett kilogram. Det här medför dock två kompromisser. Den första är att lutningen är begränsad till ett fast läge på 117 grader, som enligt undertecknad är för lite för att bekvämt kunna använda hela paketet i knät eller på ett lågt bord.
Den andra är tangenternas slaglängd på ynka 0,2 millimeter, som i praktiken gör att användaren inte känner av någon nedtryckning. Detta kompenseras istället av ett tydligt klick-ljud för återkoppling. Visserligen är det en lösning som fungerar bättre än att skriva direkt på pekskärmen, men för den som skriver mycket under längre perioder är riktiga tangenter klart att föredra.
Det andra tangentbordet är markant tjockare med profilen 9,1 millimeter och vikten 684 gram, som drar upp totalvikten till ganska precis 1,4 kilogram. Det här till följd av att det inte enbart huserar riktiga tangenter, men även ett batteri för utökad drifttid – någonting som sätts på prov i ett senare avsnitt.
Slaglängden är knappast den djupaste, men är samtidigt inte helt olik vad man kan vänta sig av många ultratunna datorer, och där vi gärna hade sett bättring från tidigare är återkopplingen. Den största nackdelen är dock den maximala lutningen 117 grader, som vi tidigare nämnde upplevs för lite i vissa lägen.
För båda modeller fungerar pekplattan helt okej. Den är relativt stor i klassen och gör sitt jobb, men lämnar mycket att önska sett till gester, där endast de allra enklaste finesserna i Windows samt bläddring finns tillgängligt.
