Det har gått drygt 3,5 år sedan AMD lanserade första generationens Ryzen med arkitekturen Zen. Lanseringen innebar en återkomst till att bli ett reellt alternativ till Intel, något som bland de flesta entusiaster inte var fallet tidigare då det enda AMD hade att erbjuda var processorer baserade på felsatsningen Bulldozer.
Arkitekturen Zen kan kort beskrivas som "tillräckligt bra", där ett underläge i prestanda per kärna vägdes upp i ett klart högre antal än vad Intel hade att erbjuda. Närmast över en natt lyfte AMD taket för det normala för entusiaster från fyra till åtta kärnor, något som så sakteligen är på väg att bli normen.
Året därpå följde AMD upp med Ryzen 2000-serien och finputsade Zen+, som inte bjöd på några arkitektoniska nyheter. Poleringen härstammade istället från en förfinad 14-nanomersteknik, kallad 12 nanometer, från Globalfoundries. Genom detta kunde AMD pressa ned latenserna för cacheminnet för ytterligare några procent högre IPC (prestanda per klockcykel) och samtidigt skruva upp klockfrekvenserna ett snäpp.
Genombrottet och så här i efterhand den sanna återkomsten kom sommaren 2019. Här fick arkitekturen Zen sin första riktiga iteration i form av Zen 2, med vilken bolaget enligt egen utsago introducerade mycket av det som var planerat till Zen (1) men inte hanns med. Något som i sig är normalt inom halvledarindustrin; någon gång under utvecklingen måste arbetet rundas av för att få ut en färdig produkt till marknaden.
Arkitekturen Zen 2 kom med många arkitektoniska nyheter, såsom nya funktioner och givetvis även buggfixar. För att inte tala om det då nya chiplet-konceptet som flyttade ut minneskontroller och annan I/O till en separat krets tillverkad på Globalfoundries äldre teknik, medan själva kärnorna klev ned till TSMC:s 7 nanometer. För att kompensera för den utflyttade minneskontrollern dubblerades mängden L3-cacheminne.
Nyheterna i arkitekturen Zen 2 kombinerat med TSMC:s tillverkningsteknik som möjliggjorde för högre klockfrekvenserna satte på allvar press på Intel. AMD kunde ta hem en mängd segrar inom såväl energieffektivitet som i applikationer där många kärnor och trådar kommer till sin rätt. Intel kunde dock fortsatt stoltsera med högre prestanda per enskild kärna med arkitekturen Skylake, på den nu åldrande men även välpolerade tekniken 14 nanometer. Den kan inte längre mäta sig gällande energieffektivitet men har skyhöga klockfrekvenser till sin fördel.
Med resan Zen, Zen+ till Zen 2 har AMD visat att de åter är en aktör att räkna med, vilket märks inte minst bland entusiaster som återvänder till AMD och dessutom kan rekommendera processorerna till andra – något som länge var närmast omöjligt. Idag lanseras Ryzen 5000-familjen och arkitekturen Zen 3, den första rejäla omdaningen av Zen. Med denna flyttar AMD fram positionerna ytterligare och ger löfte om en symboliskt stor seger.
Sommaren 2006 lanserade Intel arkitekturen Conroe och processorfamiljen Core 2, som lade Pentium 4 till handlingarna. I samma handvändning tog Intel prestandakronan från AMD och har sedan dess haft ett, ofta rejält stort, övertag i prestanda per kärna. Snabbspola till hösten 2020, 14 år senare, och AMD basunerar ut löftet om att det är deras tid att återta tronen.
