När min resa genom tiden nu når år 2004 så uppstår en viss beslutsångest kring vilken produkt eller ämne som ska täckas. Det var exempelvis detta år som AMD fick sitt riktiga genomslag med processorfamiljen Athlon 64 i och med skiftet till sockel 939 samtidigt som Intel desperat försökte hålla sig relevanta i toppen med sina Extreme Edition-modeller. Under samma period var det också en tajt grafikkortsbatalj mellan Nvidias Geforce 6000-serie och ATI:s Radeon X800-kort.
Och då slog det mig – kylning, jag har ju inte skrivit om kylning! Under åren som följde millenieskiftet började nämligen utbudet av eftermarknadsprodukter för datorkylning ta fart ordentligt. Flera tillverkare hoppade på tåget med att ta fram specialiserade fläktar, processorkylare och grafikkortskylare. Dessa var dels menade för entusiaster som överklockade, men vissa riktade också in sig på användare som helt enkelt var trötta på att deras datorer lät som skördetröskor.
Zalman CNPS7000-Cu – en ikonisk kylare.
En av aktörerna som riktade sig mot den sistnämnda kategorin var koreanska Zalman, vilka hade sin absoluta storhetstid under den här tidseran. Bolaget specialiserade sig på "tysta" produkter, där processorkylarserien CNPS (computer noise prevention system) var i särklass en av de mest populära i Sverige – med modeller som "solfjädern" CNPS6000 samt deras kanske mest ikoniska produkt CNPS7000-Cu (jag vet, den billigare AlCu-varianten presterade ungefär lika bra).
Zalman var på den här tiden inte heller rädda att släppa ganska unika och nischade produkter. Ett exempel är deras helt fläktlösa datorlåda TNN500A, där hela chassit var utformat som en gigantisk kylfläns som tog upp värmen från processorn och grafikkortet via värmeledningsrör. Ett annat område som företaget var tidiga med var extern vattenkylning, vilket också är huvudämnet för denna artikel då vi nu ska prata om den gigantiska blå cylindern folk hade ståendes på sina skrivbord.
Vattenkylning var inte lika tillgängligt förr i tiden
Tittar man tillbaka 20 år var vattenkylning definitivt en grej på entusiastmarknaden, men samtidigt var det inte alls lika tillgängligt som idag. Det skulle komma att dröja många år innan förfyllda AIO-lösningar blev en standard och medan det fanns "färdiga" byggsatser att köpa höll inte dessa alltid särskilt hög kvalitet. Ovanpå detta var den tidens chassin helt enkelt inte särskilt anpassade för radiatormontering, vilket innebar att man ofta behövde plocka fram Dremeln för att lösa detta.
Får det lov att vara en halvmeter hög cylinder på skrivbordet?
Då det fanns ett intresse kring vattenkylning bland mindre händiga användare som inte nödvändigtvis var så sugna på att såga i sitt chassi så uppstod en ny produktgrupp med externa lösningar. Här såg Zalman sin chans att hoppa på tåget med en användarvänlig lösning med bred kompatibilitet som därtill följde bolagets signum med riktigt tysta produkter. Resultatet blev Reserator 1.
Reserator är en sammanslagning av orden reservoir och radiator, och det beskrev i slutändan bra vad produkten var för något. Det rörde sig om en bastant aluminiumcylinder med en höjd på ungefär 60 cm och en diameter på 15 cm, där utsidan på denna var utfräst att agera som en gigantisk kylfläns. Cylindern var ihålig och kunde rymma upp till 2,5 liter vatten, vilket i sin tur cirkulerades ut i systemet med hjälp av en pytteliten akvariepump i cylinderns bas.
Reserator gjorde det lätt att köra vattenkylning i de flesta chassina.
Det smidiga med Reseratorn, bortsett då från att man var tvungen att ha en halvmeter hög cylinder ståendes på skrivbordet, var att systemet gick att integrera i nästan alla miditowerchassin. Genom två slangkopplingar matades vattnet in i chassit via valfri expansionsplats för instickskort och sedan vidare upp via slangar till vattenblocket på processorn. Det sistnämnda medföljde i paketet, men det fanns även möjlighet att komplettera med ett grafikkortsblock för en helhetslösning.
Resultatet blev ett helt fläktlöst kylsystem, där naturlig konvektion användes för att flytta värmen från vattnet till den kringliggande luften via cylinderns kylflänskonstruktion. Då det endast var den lilla pumpen som hade rörliga delar var Reseratorn extremt tyst, och det var inte helt oväntat detta som lockade många köpare till produkten. Kylprestandan var inte fantastisk ställt mot ett fullfjädrat vattenkylningssystem, men ändå fullt godkänd sett till kylarens simpla natur.
Den lilla pumpen fick kämpa hårt, kanske lite för hårt.
Reserator 1 led dessvärre av en underdimensionerad pump som hade en tendens att fallera efter en period. Zalman använde sig av en pump från välrenommerade Eheim, vars modell 1048 var oerhört populär bland vattenkylningsentusiaster. Varianten som användes inuti Reseratorn var dock alldeles för klen för ändamålet, vilket innebar att returfrekvensen var ganska hög på kylaren.
Jag jobbade med en del RMA-hantering under min tid i butik och minns särskilt väl Reseratorn. Vi hade nämligen en kartong med utbytespumpar som distributören skickat ut, men dessa gick inte att använda. Anledningen till detta var att basen på kyltornet var så hårt åtskruvad från fabrik och den inte gick att lossa på för pumpbytet. Detta rättades till i en senare revision av kylaren, men fram tills dess blev det en dyr historia att frakta 7 kg aluminiumcylinder gång på gång tvärs över Sverige.
Med Reserator XT fick den externa kyllösningen en fläkt.
Varierande driftsäkerhet till trots blev Reseratorn en lyckad produkt för Zalman, till den grad att den fick flera uppföljare med betydligt mer avancerade radiatorkonstruktioner för det externa kylpaketet. I takt med bättre vattenkylningsstöd inuti datorchassin och AIO-kylarnas intåg minskade dock intresset för extern vattenkylning markant. Men vem vet, kanske gör Zalman en comeback med en ny Reserator i framtiden?
