I början av 1980-talet hade Intel halkat på efterkälken efter den ursprungliga framgången med 8086-processorn. Företagets 80286-processor var långsam och allmänt illa omtyckt, inte minst av Microsofts Bill Gates som kallade den ”hjärndöd”. Till och med Intels egna ingenjörer ansåg att Motorolas 68000 var en bättre processor.
Efterföljaren 80386, som presenterades för 40 år sedan i oktober 1985, blev en succé som ledde vägen till Intels mångåriga dominans på PC-marknaden.
Utvecklingen av 80386, även känd som i386 eller bara 386, började 1982 som ett sidoprojekt lett av Gene Hill och Robert Childs. De valde att behålla bakåtkompatibilitet med 80286 och 8086, men introducerade 32-bitarsregister och segmenterat minne som gjorde det möjligt att köra operativsystem som Unix som använder virtuellt minne.
Intels tidigare vd Pat Gelsinger ingick i utvecklargruppen av processorn och ledde portningen av Unix-systemet Amdahl UTS för att bekräfta Unix-kompatibilitet. När Linux Torvalds några år senare utvecklade Linux-kärnan utgick han från 386:ans arkitektur och stödet för processorn försvann inte från Linux förrän 2012.
Processorn hade 275 000 transistorer och kunde vid lanseringen köra med upp till 16 MHz, men på grund av tillverkningsproblem sänkte Intel initialt klockfrekvensen till 12,5 MHz. Senare kom modeller med upp till 40 MHz.
Den första datorn med 386-processor var Deskpro 386 från Compaq. Den kostade 6 500 dollar, motsvarande runt 19 500 dollar i dagens penningvärde. De sista exemplaren av processorn tillverkades så sent som 2007.
