Testpilot: Gigabyte Aorus RGB Memory – minnespaket med fejkade moduler

Aorus RGB Memory sticker inte ut särskilt sett till specifikationer. Det som erbjuds är 16 GB DDR4-minne uppdelat på två stickor som garanteras klara att köras i 1 600 MHz. Men utlovades det inte 3 200 MHz? Den som ställer den frågan kan ha god nytta av att läsa testpiloten David Kvists eminenta genomgång av DDR (Double Data Rate) och de missförstånd som tekniken ofta drabbas av.

För att sammanfatta går det bra att sitta ner i båten; båda siffrorna är korrekta på sitt sätt. 1 600 MHz är den klockfrekvens som bussen faktiskt tickar i, men med DDR-minnen överförs data på både stigande och fallande klockcykel, alltså 3 200 miljoner gånger i sekunden. Därför används ibland även den helt entydiga enheten megatransfers per second (MT/s).

Att märka minnena som 3 200 MHz gör jämförelser med äldre tiders (sedan länge hädangångna) SDR-minnen enklare, samtidigt som det ser bättre ut på kartongen. Det har ingenting att göra med Dual Channel, som istället innebär fördubblad minnesbandbredd "på bredden" genom att minst två stickor används.

Notera också att minnen i strikt mening inte har någon "egen" klockfrekvens; de 3 200 MHz som anges i specifikationerna är endast vad tillverkaren verifierat att minnena klarar. Den så kallade XMP-profil som beskriver detta överklockade läge lagras dock på minnet och kan läsas av moderkortet, som då kan justera alla inställningar automatiskt.

Det betyder inte nödvändigtvis att alla moderkort och processorer klarar de överklockade inställningarna – Intel Core i5‑8600K har till exempel 2 666 MHz som högsta officiella minnesfrekvens som stöds. I praktiken innebär dock en såpass måttlig överklockning som det är frågan om här sällan några problem.

En riktig modul och en attrapp jämte varandra. Skillnaden är tydlig; attrappen har bara ett fåtal stift för RBG-belysningen.

Förutom RGB-belysningen finns det alltså en annan iögonfallande egenskap hos denna uppsättning minnen – två av modulerna är blott attrapper. Syftet är att kunna fylla alla fyra minnesplatser som de flesta av dagens moderkort har, utan att behöva spendera dubbelt så mycket pengar eller tvingas nöja sig med hälften så stora minnesstickor.

Vissa finner säkert detta tilltag löjligt, men jag vore en hycklare om jag gjorde narr av det, då jag själv spenderade tusentals kronor på att fylla alla minnesplatser år 2015 när DDR4 var nytt, nischat och svindyrt. Jag tycker att konceptet är ganska rimligt, inte minst i en tid när arbetsminne återigen utgör en avsevärd andel av totalkostnaden för ett datorsystem.

Utseendet är tveklöst en viktig punkt på en sådan här produkt, och även om det givetvis är en helt subjektiv sådan kan jag alltid bidra med mina tankar. Jag tycker minnena är snygga, även utan belysning. Inte minst är jag ett stort fan av slät ovansida på minnesmoduler; jag tycker det ger en mer stilfull look än spretiga kylflänsar eller bara ett naket kretskort.

Därför hade jag varit ännu mer övertygad om räfflorna på sidorna och mönstret på ovansidan hade utelämnats till förmån för en slätare design, men jag kan absolut tänka mig att andra kan uppskatta den lite mer aggressiva känsla som nämnda detaljer förmedlar. Sammanfattningsvis är det förstås tycke och smak som avgör.

Något jag däremot i princip kan säga är objektivt fult är att attrapperna och de riktiga modulerna har olika färg på kretskorten. I ett bygge där detaljer är viktiga tror jag få skulle vilja ha det på det sättet. Lite tråkig miss, kan jag tycka.